Hade en tanke om vad jag ville skriva om, men känner mig lite håglös. Arbetsårets krav har släppt och nu kommer tröttheten och känslan av tomhet. Än är det inte semester, men de yttre kraven på mig släpper ett efter ett här i veckan som kommer. Kontoret ska städas, vi har ett möte och de sista tentaresultaten ska rapporteras in. Sedan i höstas har ögonblicken avlöst varandra snabbt, men nu går livet in i en lugnare fas. Lika många ögonblick, men inte lika stor förändring mellan varje. Det akademiska livets rytm ser ut så.
Scrollar bland äldre poster, för att få perspektiv och inspiration. Läser om en intressant fotoutställning, på Fotografiska i Stockholm, som jag skrev om för länge sedan. Man ställer ut 250 bilder av Henri Cartier-Bresson och temat är ögonblick.
Kan allting i vårt liv hänga på ett enda ögonblick? Kärlek, hälsa, karriär? Den franske kardinalen de Retz menade på 1600-talet att allt, politiken inräknat, har sin avgörande stund. En bråkdels sekunds oaktsamhet och det rätta tillfället har gått oss förbi.Ett ögonblick, och allt är förändrat. Det känns ofta så i efterhand, men det är sällan så. Förändringen sker altid i små steg över tid, men uppfattningen om den kommer i språng. Två skott på Sveavägen och efter det var inget sig likt. I många fall är det som att klippa av en gummisnodd, eller sticka hål på en ballong. Ögonblicket är varken större eller mindre än andra ögonblick, men konsekvenserna kan bli det när spänningar byggs upp över tid och när skillnaden mellan det som är på ena och andra sidan av barriären är stor. Det är därför klyftor är ohållbara. För det räcker med en enda liten gnista så kan allt sättas i brand. Förändringen sker dock över tid, spänningar byggs upp och det finns ingen yttersta orsak som kan elimineras i jakten på kontroll.
Uttrycket ”det avgörande ögonblicket” har i moderna tider förknippats med mästerfotografen Henri Cartier-Bresson (1908-2004). Fotografi är att trycka ner fingret på utlösaren i rätt ögonblick, var hans definition. Enkelt och oändligt svårt på samma gång. Det rätta ögonblicket (grekernas kairós) kan nämligen varken räknas ut eller förutspås. Oftast vet vi däremot när det har gått förlorat. Att fotografera är ett tillstånd, en fråga om öppenhet och en förmåga att glömma sig själv, förklarade Cartier-Bresson i en intervju för John Berger. Han beskar aldrig sina bilder utan komponerade dem i sökaren. Det som räknas i ett foto är dess helhet och enkelhet, menade han och citerade Cézanne: ”När jag börjar tänka är allting förlorat.”Jag ser här en definition av kultur, för att förstår den måste man försätta sig i ett tillstånd av öppenhet och odla förmågan att glömma eller i alla fall bortse från sig själv. Kultur är förändring och varje ögonblick räknas. På ett ögonblick kan lycka vändas till vemod. Även om lycka är det vi strävar efter finns det alltid ett vemod där i botten. Och utan kontrasterna finns ingen kunskap, ingen kultur. Det vi vet handlar alltid om något, i relation till något annat.
Vemod listades för några år sedan som ett av vårt språks vackraste ord, och det tycker jag är vackert och tänkvärt. När känslan av vemod kommer över en och tvingas man tänka efter och reflektera. Livet levs ett ögonblick i sänder här och nu; inte i historisk tid, och inte i framtiden, utan mitt emellan. Vemodet lurar alltid bakom hörnet, så hellre än att rädas det eller försöka förtränga är det bra att göra sig medveten om det och begrunda det. Liksom lyckan.
Ska snart sätta mig och meditera och det slår mig att det är precis detta som meditation handlar om, att öka medvetenheten om det som är hör och nu i varje ögonblick. Allt förändras är ett känt buddistiskt mantra som minner en om att både det som är bra och det som är dåligt går över. Livet är helheten och det sker i det möjligheternas mellanrum som ständigt öppnar sig mellan det var då och det som kommer sedan.
Andas in, andras ut. Nuet går alltid att hantera, ögonblick för ögonblick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar