Internet strular hemma. Uppkopplingen ligger nere. Bredbandet, livlinan och förutsättningen för dagens moderna, flexibla arbetsliv fungerar inte. Dagen började inte som jag tänkte. Sitter på centralen och skriver på en helt annan text än den jag tänkte. Har ärenden i stan, så det i sig är inget problem. Oron över att nätet ska ligga nere när jag kommer hem påverkar dock tänkandet negativt. Så här i skarven mellan arbete och semester är jag och hela mitt system känsligt för störningar, särskilt störningar i det jag anser att man borde kunna ta för givet. Försöker skriva om det. Försöker sätta ord på känslan. Förhoppningsvis hjälper det mig att släppa taget om tankarna som far runt i huvudet.
Igår kom jag igång med redigeringsarbetet av mitt bokmanus. Efter midsommar, innan semestern finns en lucka, en fristad. Tiden jag har till mitt förfogande är värdefullt eftersom den krymper för varje år som går. Det i sig är frustrerande, och det blir inte bättre av att tekniken strular. Maktlösheten, hjälplösheten och sorgen över att se tiden rinna iväg utan att kunna göra något åt saken tär på mig. Att åka hemifrån och lämna datorn som jag inte riktigt kan lita på sparar ändringarna jag hann göra här på morgonen tar fokus från det jag skulle kunna göra istället. Även i vanliga fall och under normala och optimala omständigheter har jag svårt att läsa fokuserat, och med en malande oro i bakhuvudet blir det inte lättare.
Jag vaknade fylld av inspiration. Det gick trögt att komma igång med skrivandet igår, men jag fick gjort en hel del och hyste gott hopp om denna dag. Än är det inte kört och inget står och faller med den här dagen. Jag har blivit bättre på att släppa taget, byta fokus och börja om när det fungerar igen. Just nu känns det dock inte så. Här och nu är jag blockerad.
Anledningen till frustrationen är att jag påminns om sårbarheten i dagens digitala samhälle. Den här typen av stopp dyker allt för ofta upp för att det systemet ska kunna sägas vara säkert. Ändå rusar vi och samhället vidare. Digitaliseringen skyndas på. Omställningen hetsas fram och banden till de äldre, analoga systemen klipps snabbare och snabbare. Skillnaden mellan förväntningarna som knyts till den nya tekniken och löftena den säljs in med och verkligheten för användarna är stor. Om alla digitala lösningar verkligen fungerade alltid vore det oproblematiskt. Om det fanns back-up-system som smidigt tog över och garanterade stabilitet skulle stressen (som är ett växande problem även med ett väl fungerande system) minimeras. Nu växer den istället på kvadraten av löftena om en ny skön, uppkopplad tillvaro.
Sårbarheten i samhällets livsuppehållande system är större än man till vardags vågar tänka på och förhålla sig till. Och nu talar jag inte längre bara om nätet och den nya tekniken, jag talar om situationen i vården, problemen i trafiken och inte minst situationen i skolan. Ju värre situationen blir desto mer desperat bli försvaret av skattesänkningarna; elefanten i rummet. Snålheten bedrar visheten, är ett gammalt ordspråk. Marginaler kostar pengar. Underhåll kostar pengar. Back-up-system kostar pengar. Tid att tänka och möjlighet att arbeta långsammare, med mindre krav på prestation, kostar också pengar. Ändå sparar vi på det. Nedskärningarna blir mer och mer aggressiva. På akuten förbereder sig personalen på ännu en problematisk sommar. Avdelningar stängs och gränsen för att få hjälp höjs hela tiden när man måste prioritera. Allt detta gör vi med och mot varandra med öppna ögon och mot bättre vetande. Varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar