Gränsen är aldrig nådd

Alla begränsningar som människor har är alltid mer eller mindre töjbara samt sociala och kulturellt skapade och upprätthållna. Ingen vet därför vad man kan eller vad som är möjligt innan man försökt. Ingen vet, det är viktigt. Misslyckas man går det inte att säga, vad var det jag sa. Det kan mycket väl gå nästa gång, någon annan kanske kan eller också gick det inte av någon annan orsak, just där, just då. Den aspekten av människor, kultur och samhällen är viktig att uppmärksamma och ständigt påminna sig om. Bara i naturen och fysiken finns det absoluta gränser. Människornas värld ser ut och fungerar helt annorlunda. Människor vill saker och viljan driver förändring, både individuellt och kollektivt.

Det som skapats kan förändrats. Det är inte så att man undersöker var gränsen går och sedan anpassar sig efter det. Sociala, kulturella och mänskliga gränser utmanas hela tiden, det är vad som definierar människan. Högre straff, lägre skatt, fler uppgifter och mindre tid. Ökad kapacitet i nätet. Hoppa längre och högre, spring snabbare. Höghastighetståg, snabbmatsrestauranger eller Linas matkasse, för att tjäna tid. Tid som sedan används för att arbeta mer för att tjäna mer. Ständigt flyttas gränsen och det önskvärda ligger alltid just utanför det just nu nåbara.

Jakten på tid, pengar och effektivitet är förödande, för det finns ingen bortre gräns. Det önskvärda kommer alltid att ligga just utanför det rådande. Gränsen för hur snabbt man kan arbeta, resa eller vad det nu är man önskar sig, kommer alltid att se ut som en GRÄNS, men i själva verket är gränsen fiktiv. Gränsen är mer som en mur runt en stad i en oändlig öken. Den kan alltid flyttas utåt lite grand. Det nya normala blir snart vardag och drömmen om lite mer, lite snabbare, lite högre, längre eller effektivare gör sig påmind.

Istället för att utmana gränser borde vi utmana och kritiskt granska vår dröm om att göra det. Tid är det enda vi människor har, och den är begränsad även om den inte är absolut. Hur intressant och tillfredställande blir livet, det vill säga vår stund på jorden, om vi ägnar våra unga år åt att försöka förlänga livet istället för att leva det. Bara för att man inte vill dö betyder inte att man vill leva för evigt.

Kunde vi se, förstå och lära oss hantera begränsningarna, kunde vi lära oss uppskatta det som är utan att drömma om hur det skulle kunna förändras, ökar chansen att livet blir intressantare och mer värt att faktiskt leva. Det är en fråga om inställning. Det man kan önska och man också låta bli att drömma om. Resan mellan Göteborg och Stockholm, till exempel, kommer aldrig att gå tillräckligt snabbt. Det kommer alltid att gå att pressa tiden lite till, och lite till och lite till. Därför kommer ingen någonsin att vara nöjd med RESAN, inte så länge tiden det tar uppfattas som en gräns värd att utmana.

Sensmoralen? Fyll tiden som finns med meningsfullt innehåll istället för att jaga den. Acceptera det som är och lär dig se och njuta av tillvaron så som den är. Fokusera inte på gränserna. Skapa rimliga och hållbara drömmar och arbeta tillsammans för att förverkliga dem, och njut sedan. Lev här och nu. Var närvarande. Kräv kortare arbetstid, högre skatt och fokusera på vardagen och relationerna, det vill säga livet och allt som gör oss människor till människor (istället för gränslösa kravmaskiner).