Bilder av män och mänsklig förmåga

Apolloprojektet var imponerande på många sätt. Det var till exempel ett samverkansprojekt mellan privata företag och skattefinansierade NASA, med det primära målet att placera en människa på månen (inte att tjäna så mycket pengar som möjligt på skattebetalarnas bekostnad, som i fallet med Nya Karolinska). Olika intressen gick alltså samman för att lösa en gigantisk och enormt komplicerad uppgift, just för att visa att man kunde eftersom det var svårt. Även om många kvinnor också arbetade med olika uppgifter i projektet var det ett manligt ingenjörsprojekt och det utfördes under ingenjörens guldålder. Månlandningen är en milstolpe i mänsklighetens historia. Fast det jag är intresserad av och vill skriva om här handlar om den manlighet som projektet förkroppsligade och som stod på toppen där för 50 år sedan, en alldeles speciell typ av manlighet som jag tycker bilden illustrerar.

Bilden är hämtad från boken Moonfire, som presenteras på följande sätt på Adlibris hemsida:

It has been called the single most historic event of the 20th century: On July 20, 1969, Neil Armstrong, Buzz Aldrin, and Michael Collins met John F. Kennedy's call for a manned Moon landing by the end of the 1960s. A decade of tests and training, a staff of 400,000 engineers and scientists, a budget of billions, and the most powerful rocket ever launched all combined in an unprecedented event watched by millions the world over.

Männen byggde maskinerna och maskinerna byggde männen. Det ena var en förutsättning för det andra och ingen del klarade sig på egen hand. Männen höll fortfarande på att förstå och tämja tekniken. Framtidsoptimismen var stor och samhället helt annorlunda organiserat. Boken är enormt fascinerande och den är fylld av bilder från både jorden och månen, men jag fastnade för den här bilden, för det är något med just den som tilltalar mig. Dels fångar den samtidens manliga ideal, dels illustrerar den skillnaden mellan då och nu. Dagens kritiker till feminismen, som menar att manlighet är biologisk, identifierar sig alldeles uppenbart med männen på bilden, trots att de inte har NÅGOT med dem att göra eftersom vi idag lever i ett HELT annat samhälle med helt andra värderingar och förutsättningar. Boken fångar en tidsanda och eftersom manlighet liksom kvinnlighet är kulturellt skapade och föränderliga uttryck av människans biologi, som inte förändrats på 10000 år, är det intressant att studera bilderna, läsa texten och jämföra med dagens situation.

And no one captured the men, the mood, and the machinery like Norman Mailer. One of the greatest writers of the 20th century, Norman Mailer was hired by LIFE magazine in 1969 to cover the Moon shot. He enhanced his reportage in the brilliantly crafted book, Of a Fire on the Moon, which is excerpted here. Equally adept at examining the science of space travel and the psychology of the people involved -- from Saturn V rocket engineer Wernher von Braun to the crucial NASA support staff to the three astronauts -- Mailer provides provocative and trenchant insights into this epoch-making event. Illustrating this volume are hundreds of photographs and maps from the NASA vaults, magazine archives, and private collections. These images document the development of the agency and the mission, life inside the command module and on the Moon's surface, and the world's jubilant reaction to the landing.

Idag kämpar många män för att återupprätta den där bilden av manlighet genom att försöka leda i bevis att kön handlar om biologi, vilket skulle innebära att människor med manligt kön av naturen är just så kompetent överlägsna och fyllda med självförtroende som männen på bilden. Som om det räckte att vara född i en manlig kropp för att framgångsrikt kunna axla ansvaret som Apolloprojektets ingenjörer bevisligen lyckades göra. Dagens försvarare av den manliga dominansen utgår från att allt det som männen på bilden förkroppsligar är genetiskt och att män inte behöver förtjäna den beundran som astronauterna och ingenjörerna med rätta överöstes med.

Det har aldrig någonsin räckt att vara man för att lyckas med det som män historiskt har lyckats med, genom hårt och dedikerat arbete, inte för att de var män utan för att de trodde på sig själva och sin förmåga och för att de växte upp och levde i ett samhälle som gav dem möjligheten att förverkliga sig själva och driva igenom sina drömmar. Även om dagens försvarare av mäns (biologiskt givna) makt över kvinnor hävdar motsatsen har feminismen aldrig någonsin handlat om att hindra män från att bygga rymdraketer. Feminismens mål är att ge kvinnor samma möjligheter som män, inte att stoppa män från att göra det män drömmer om att göra. Apolloprojektet var mansdominerat, men det var ett projekt som manifesterade MÄNSKLIGHETENS förmåga. Genom att öppna upp för kvinnor och undanröja hindren som gjorde att kvinnor på den tiden inte fick chansen att försöka ökar möjligheterna att vi som lever och verkar här idag ska kunna skapa ett lika storslaget och för mänskligheten avgörande projekt. Alltså inte ett projekt som siktar längre ut i rymden utan ett projekt som fokuserar på vår egen planet, inriktat på att rädda livet på jorden som är den enda platsen i hela universum där människor kan leva som människor.

Försöken att återupprätta den manlighet som bilden illustrerar är patetisk eftersom män idag inte anstränger sig tillnärmelsevis så mycket som kvinnor för att lära och utveckla kunskaper och förmågor. Skolan och den högre utbildningen är kvinnodominerad. Idag är det kvinnor som studerar och dedikerat kämpar för att förverkliga kollektiva drömmar. Greta Thunberg är bara ett exempel. Jämför männen som hånar henne på nätet med männen på bilden och det blir uppenbart att den manlighet som Apolloprojektets ingenjörer och astronauter förkroppsligade var förvärvade egenskaper, inget som män utvecklar av naturen.

Många av dagens manliga hjältar är bortskämda solitära narcissister som ser sig som naturliga arvtagare till den manlighet som männen bilden förkroppsligar. Trump, Zuckerberg och många andra framgångsrika män som halkat in i makten på ett bananskal vill ge sken av att de nått sina positioner för att de är män och som sådana överlägsna, men i själva verket handlar deras framgångar i väldigt hög grad om tur. Kvinnorna har arbetat hårt och målmedvetet i det tysta för att skaffa sig kunskaper och kompetens, vilket länge viftades undan och förklarades bort. Fast verklig kompetens och riktig kunskap betalar sig alltid, förr eller senare, och nu börjar kvinnornas möda betala sig. Maktordningar kan förändras snabbt eftersom behovet av kunskap och kompetens är långt större än behovet av män. Tomma tunnor skramlar mest brukar man säga, och försvararna av en biologiskt given manlighet gör verkligen mycket väsen av sig, men de åstadkommer inga storverk. För det krävs nämligen hårt arbete, samverkan och högre mål än personlig framgång och ekonomisk vinst, liksom i fallet med Apollo och månlandningen.