En ogarderad och oförsiktig syn på vetenskap 1

Från och med nu och fram till semestern ska jag fokusera på två bokprojekt. Den ena är en lärobok och den andra är mitt stora filosofiska verk om kultur. Båda böckerna är uttryck för samma ambition att visa på kunskapens egenvärde och främja utvecklingen av samhällets allmänna intellektuella förmåga. Det finns inga genvägar till ett hållbart samhälle och det som händer på nätet utgör ett hot mot demokratin. Jag har inga lösningar, delvis för att jag inte tror på lösningar. Jag tror att fördjupad förståelse för kulturens och kunskapens natur är en förutsättning för att kunna utforma och iscensätta åtgärder som kan främja demokratin och leda till hållbarhet. I en serie bloggposter som publiceras här framöver vill jag presentera ett första utkast till grunden för den kunskapsteori och verklighetssyn jag utgår från i mina tankar om kultur och vetenskap.

Kultur händer mellan människor som lever sina liv i vardagen, fullt upptagna med annat. Kultur både påverkar och påverkas av det sammanhang den uppstår och förändras i. Kunskap om kultur kräver tid att tänka och förmåga att reflektera samt en uttalad vilja att ändra uppfattning och förändras tillsammans med kulturen. För att förstå kultur behövs inte bara forskning, framförallt behöver människor samtala med varandra och om det som alla både delar och är del av. Kultur är inget man kan bli expert på eller säga något säkert om. Kultur är förändring, dynamik och en oöverblickbar, öppen helhet bestående av delar som både håller samman och hålls samman och som därför bara går att nå indirekt kunskap om. Det är så jag ser på mitt forskningsobjekt, och det är teorier och metoder för att studera, företrädesvis kultur, med utgångspunkt i dessa tankar som denna text, detta ”manifest” handlar om.

Det är inte säkrare svar som behövs för att nå bättre kunskap om kultur, utan fler som engagerar sig i samtal och diskuterar frågeställningar som rör samhället och vardagen. Fler behöver känna att de har mandat att delta i arbetet med att forma kulturen som inte är utan blir och som är skapad och därför kan omskapas. För att underlätta det arbetet krävs en vidare syn på vetenskap än den gängse, och det behövs fler öppna, sökande och ogarderade vetenskapliga texter som snarare uppmuntrar till frågor och reflektion än leder svar i bevis. Denna text, detta manifest, är en sådan text.

Som kulturforskare har jag egentligen inte något annat att erbjuda än en läsupplevelse och min egen förvirring över och förundran inför den kultur som människor skapar tillsammans. Det är inte så man förväntas säga som forskare, men det bryr jag mig inte om. Forskare ska inte följa konventioner, forskare ska söka kunskap och förståelse där kunskapen och förståelsen för det man undersöker finns, inte där något regelverk säger att man ska leta. Detta vetenskapsteoretiska ställningstagande hämtar stöd från en hel massa olika håll, inte bara från den franske filosofen Gilles Deleuze som utgör den här textens röda tråd, utan även, till exempel, från socialpsykologen Johan Asplund (2003:23) som presenterar sin syn på forskning på följande sätt i boken Hur låter åskan?

Vetenskapsteoretiska texter är ofta i hög grad tekniska: man tillgriper mer eller mindre avancerade logiska och matematiska formaliseringar samt utnyttjar en för ändamålet specialtillverkad terminologi. I min framställning finns inga formler och jag har i görligaste mån försökt undvika specialtillverkade termer. 

Mitt framställningssätt är vidare tämligen ogarderat. Detta framstår som otypiskt i varje fall i jämförelse med ”analytisk” vetenskapsteori. Jag har medvetet valt att hellre försöka säga förhållandevis mycket på ett förhållandevis oförsiktigt sätt än att säga mycket mindre på ett så oangripligt sätt som möjligt.

Liksom Asplund väljer jag att medvetet skriva oförsiktigt, inte för att förvirra utan för att hjälpa läsaren att se hur jag tänker och för att bjuda in till dialog om kulturen som uppstår mellan och som ingen äger eller kontrollerar. Detta sätt att tänka på kunskap och skriva om vetenskap är mitt sätt att bryta mot konventionen, inte för att provocera utan för att söka förståelse för kultur på det sätt och i den anda som Gilles Deleuze lanserat i en lista om åtta punkter eller postulat, som presenteras i boken Difference and Repetition. Listan utgör en kritik mot normalvetenskapen och kan läsas som ett slags programförklaring för arbetet med att konstruera en bättre och mer användbar syn på kunskap (inte bara) om kultur. Postulaten fungerar som introduktion till den tankevärld jag vill öppna upp och under en lång rad av år har undersökt möjligheterna med.

Punkterna som Deleuze presenterar beskriver det dominerande tänkandet i samhället på 1960-talet när boken skrevs, men gäller i hög grad fortfarande. Postulaten ringar in premisserna för det tänkande som Deleuze med sin filosofi utmanar och som jag här i denna text ämnar reflektera över eftersom jag menar att punkterna kan hjälpa oss att bygga ett bättre, det vill säga mer långsiktigt hållbart, samhälle. Utan förståelse för kultur går det inte, och med utgångspunkt i rådande syn på kunskap blir det svårt att nå den kunskap som krävs. Denna text är därför ett sätt att försöka bryta upp det moment 22 som kulturvetenskapen olyckligtvis sitter fast i.

Deleuze åtta punkter har jag levt med länge, ända sedan de först fångade min uppmärksamhet när jag läste Difference and Repetition för snart tio år sedan. En mindre utvecklad sammanställning av punkterna finns med i inledningen till den första boken i en serie om tre, Samtal om samtal om kultur (Nehls 2016), med en gemensam undertitel: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Genom åren har tankarna och den underliggande synen på kunskap och vetenskap allt mer kommit att integreras i mitt skrivande och arbete. Det var länge sedan nu som jag läste punkterna som strax ska utvecklas, så jag vet inte hur väl de ger uttryck för Deleuze ursprungliga idéer, men det är å andra sidan av underordnad betydelse, det enda som betyder något är ifall texten och tankarna fungerar. Jag har i linje med Deleuze syn på sina texter och tankar stulit orden och gjort något eget av dem. Manifestet och tankarna om kunskap, kultur och vetenskap är alltså inte helt igenom mina men de är heller inte längre Deleuze eftersom orden och tankarnas innebörder förändrats i takt med och som en konsekvens av att de integrerats i mitt skrivande och successivt modifierats för att passa in i den samtid jag lever och verkar i samt forskar om och vill förstå. 

Syftet med min text är inte att vara Deleuze trogen, jag tänker här snarare med hans tankar än om dem. Deleuze är en av alla jättar på vars axlar jag står. Utan hans tankar hade mina texter sett annorlunda ut, men jag återskapar inget och söker inte efter något slags ursprung och ser inte hans text som ett original. Jag har tagit djupt intryck av nomadologin och dess betoning på rörelse, förändring och öppna tillblivelser och utgår från att det är i mötet mellan människor, tankar och texter som mening uppstår och tillvaron förändras. Tankarna som presenteras i detta dokument är tänka att fungera som inspiration i arbetet med att skapa nya metoder för att undersöka kultur och andra föränderliga helheter och dynamiska resultat av samverkan. Texten är inte färdig och jag tar tacksamt emot kritik och synpunkter på innehållet och tankarna. Ambitionen är att fortsätta utveckla innehållet och låta tankarna som presenteras här utgöra inledningen till en tänkt bok där jag utvecklar min syn på kultur och kulturforskning.