Kultur är inte en förklaring, det är kulturen som ska förklaras

Idag är sista dagen innan semestern som jag sitter fokuserat och skriver. Vill använda tiden så effektivt som möjligt och publicerar därför ännu en passage som rensats ut från boken, eftersom den innehåller upprepningar eller för att tankarna uttrycks bättre på andra ställen.

Ingen kan någonsin veta varifrån ens tankar ursprungligen kommer, eller varför man föredrar något framför något annat. Mening uppstår i mellanrum och är kontextberoende. Världen och vetandet präglas överallt av osäkerhet. Inom fysiken är det Heisenberg som förknippas med osäkerhet i kvantvärlden och jag vill hävda att en sådan som Nietzsche är en kulturvetenskaplig motsvarighet. Kultur är ett osäkert tillstånd av förändring. Det är utgångspunkten för mitt tänkande. Jag kommer inte fram till något. Denna bok handlar om verktyg att tänka med. Här finns följaktligen ingen evidens för eller mot något. Empirin och evidensen som ger innehållet i boken mening finns där ute, i samhället och den levda vardag där kulturen uppstår. Empirin som kulturforskaren hänvisar till finns överallt, den är allas och ingens. Förståelsen för kultur måste vara kollektiv för att kunskapen ska bli användbar och göra skillnad, och det är en process som kulturforskaren inte kan vara mer delaktig i än någon annan. Forskaren har inte tolkningsföreträde, det är viktigt. Kulturvetare är inga experter på kultur, men är förhoppningsvis bra på att studera förutsättningar för förändring och försöka förstå mellanrummens undflyende dynamik. Kulturvetenskap handlar mer än något annat om att sätta igång tankar om det som alla delar och är del av. Vad som händer sedan, efter att resultatet av forskningen presenterats för allmänheten rår inte kulturforskaren över. Samhället blir till och förändras genom vardaglig interaktion mellan människor.

Kulturen finns inte här eller där och den är inget i kraft av sig själv. Kultur är inte en förklaring, det är istället kulturen som ska förklaras. Mening och innebörd är ett resultat av handling, av meningsskapande, men mening är värdelöst att tala om ifall den inte omsätts i handling. Kunskap och vetande har på samma sätt inget värde utanför handlingarna som utförs med inspiration från insikterna. Tolkare och tolkad är två aspekter av samma sak, två sidor av samma process. Inget är fast och fixerat, allt rör sig och förändras. Kulturforskaren behöver röra sig och följa med i förändringen om syftet är att förstå världen, samhället eller som här kultur, på dess egna premisser. Därför kallas vetenskapen nomadologi, vilket är ett begrepp hämtat från Deleuze och Guattari, som jag trivs med eftersom de får mig att känna mig inbjuden och respekterad. Eftersom deras texter inte reser anspråk på sanningen blir jag en medskapare och har mandat att använda deras tankar i arbetet med att förstå samtiden och kulturen. 

Tankarna, orden och förslagen på analyser som min bok är fylld av lämnas i händerna på den som finner dem intressanta och användbara. Visst är säkert gammalt, annat nytt, något är möjligen obegripligt och delar av innehåller är nog allmängods. Kulturen är som livet i stort, varken mer eller mindre. Nya perspektiv och annorlunda kombinationer, associationer och alternativa förklaringar, allt som leder till ökad förståelse, är bra, och det som inte fungerar kan man med fördel hoppa över. Spill ingen tid eller möda på att kritisera, men kom gärna med kritiska synpunkter. Tillsammans kan vi lära mer om kulturen och dess karaktär, av varandra, utifrån våra respektive positioner, perceptioner och perspektiv samt intressen och förkunskaper. Ingen blir någonsin fullärd i ämnet kultur.

Tankefelet som rabiata positivister begår är att man bortser från allt som inte går att fånga med hjälp naturvetenskapliga metoder. Kulturen blir på det sättet en elefant i rummet som man inte kan eller får tala om, trots att både människor, djur, natur, klimat och samhällsbyggande i högsta grad påverkas av den. Paradoxalt nog är kulturförnekande kulturer också kulturer. Kulturförnekande kulturer är bildningsfientliga, inhumana och kunskapsförnekande kulturer där bara fakta och det som kan ledas i bevis erkänns.

Kultur kan betraktas som ett slags samtal. Och samtalet är den enda metod som behövs, inte bara för att analysera och förstå utan också som ett sätt att engagera. Kultur kan bara förstås genom eget engagemang, i vardagen så att säga inifrån. Ingen kan bli expert på kultur, bara mer eller mindre bra på att förstå hur man kan leva i och förändra den. Jag ber om överseende med bristerna som boken dras med. Om något verkar oklart, felaktigt eller på annat sätt skaver mot verkligheten som den uppfattas av läsaren. Hör gärna av dig. Kultur är det kitt som håller samman, och målet med boken, min vetenskapliga vision, är att innehållet ska kunna bidra till en fördjupad förståelse för det som alla samtidigt delar och är del av.

Nyckeln till framgång är något så enkelt och samtidigt svårt som en plats, ett rum för möten mellan forskarens resultat och dem de vetenskapliga rönen angår. För att det hela ska fungera och för att främja vidare samtal behöver det vara en plats med högt i tak där många kontinuerligt och prestigelöst kan utbyta tankar och föra samtal kring hur man bäst utnyttjar resurserna och kompetenserna som man sammantaget förfogar över.

Kulturvetare undersöker inte bara kultur, tillsammans med alla andra i samhället är forskarna medskapare av kulturen som alla både påverkar och samtidigt påverkas av. Alla är medskapare av kulturen som nomadologen studerar och det vore förmätet av mig att hävda att resultatet är mitt och bara mitt.