Det talas om kvalitet, om hur viktigt det är. Skattebetalarnas pengar måste användas ansvarsfullt. Jag är helt med på dessa tankar. Så har jag alltid tänkt och agerat. Uppdraget som lektor tar jag på största allvar och jag har vikt mitt liv åt kunskapen, det är den jag lever för och har ett livslångt kärleksförhållande med. Därför blir jag bedövad när jag, trots att jag är docent och har över 20 års erfarenhet av undervisning på högskolan, märker att jag inte längre anses vara betrodd att ansvara för kunskapsutvecklingen och upprätthållandet av den akademiska kvaliteten på högskolan. Det gör nu mer konsulter, administratörer och andra. Vi lärare tvingas fylla i blanketter där vi ska redogöra för allt vi gör så att detta kan följas upp och kontrolleras. Alla ändringar måste sanktioneras och verksamheten styrs allt mer i detalj uppifrån, i enlighet med principerna för New Public Management.
Trots att samhället investerat miljoner i min utbildning till filosofie doktor och lika mycket eller mer i min meritering till docent är jag inte betrodd att agera efter eget huvud i jakten på kunskap eller tillsammans med studenter som kommer till högskolan för att lära. Jag förväntas lydigt utföra tjänsten utbildning på ledningens uppdrag, övervakad och kontrollerad för kvalitetens skull och för att hushålla med skattemedel. Ingen talar dock om vad kontrollen kostar, eller administrationen; linjeorganisationen. Om det var så att kunskap faktiskt gick att kvalitetssäkra och målstyra hade jag aldrig skrivit detta. Jag sökte mig som sagt till högskolan för kunskapens skull och är ödmjuk inför ansvaret som uppdraget innebär. Jag uppbär lön, det är i princip allt. Och jag jobbar gladeligen mer än 40 timmar i veckan, utan någon övertidsersättning. Om, säger om, jag får arbeta med det jag är utbildad för, istället för att sitta och fylla i meningslösa blanketter som dessutom strider mot allt jag lärt och vet. Varje minut som jag inte ägnar åt kunskapsutveckling är slöseri med tid och skattemedel. Om högskolans uppdrag är att bedriva högskoleutbildning på högsta nivå och landets högst utbildade inte får använda sina erfarenheter och erfarenheter är hela verksamheten ett gigantiskt slöseri med enorma resurser.
En viktig förutsättning för både kärlek och kunskap är spontanitet. Erfarenhet, engagemang och kreativitet är förutsättningar för lärande och sökande efter ny kunskap, på samma sätt som det är med kärleken; det handlar om aspekter av mänskligt liv som bara kan leva och frodas samt komma till sin rätt i frihet under ansvar. Ingen skulle få för sig att kvalitetssäkra sin kärleksrelation, för det skulle vara et säkert sätt att ta död på den. Och den som försöker målstyra kärleken kallas med rätta stalker eller psykopat. När det kommer till kunskap, som är ett liknande fenomen, hyllas strategierna och konsulterna som talar om för forskarna att detta är det nya hyllas som hjältar.
Jag avslutar denna bloggpost som jag kände att jag var tvungen att skriva för att bli av med del av frustrationen med att citera boken jag läser, av Nassim N. Taleb (sidan 118 i Antifragilitet).
När man behandlar en organism som en enkel maskin gör man ett slags förenkling eller anpassning eller reduktion som är precis som en prokrustessäng. Ofta gör vi detta med de ädlaste avsikter, eftersom vi känner en press på oss att "fixa" saker, men på grund av vår rädsla för slumpmässighet och kärlek till det polerade och utslätade åstadkommer vi ofta bara förödelse.Försöken att fixa kärleken och kunskapen genom att kontrollera och styra är DÖDSDÖMT!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar