(1) the postulate of the principle, or the Cogito natura universalis(good will of the thinker and good nature of thought);Tänkandets högsta princip är individen. Det är lätt att se tecken på att det är så man tänker idag. Subjektet är en idealiserad position i samhället och det är därifrån kunskapen antas uppstå och spridas. En individ, en tanke; är utgångspunkten för samhällsdebatten. Fast var börjar tanken och slutar individen? Kunskap, makt och subjektet är enligt Michel Foucault (se t.ex. 1993) en sammanhållen helhet vars inbördes gränser är högst otydliga. Makten och subjektet lierar sig ofta utan att individen inser det och diskursen som ingen äger, som är konsekvensen av samverkan tar därför över om man inte är vaksam, och mot den typen av krafter har kunskapen svårt att bjuda motstånd. Problemet är att man tänker sig och tar för givet att det finns en tänkandets högsta princip. Och när den uppfattningen blivit norm i samhället transformeras talet om kunskapen i centrum till ett hot mot rådande ordning. Tänker man bara efter lite grand inser man att det är just detta som sker i skolan där lärarnas arbetsuppgifter regleras allt mer och den administrativa bördan ökar. Försöken att kontrollera lärande och kunskapsutveckling uppfattas bara som ett problem för den som ägnar sig åt forskning och utbildning för lärandet och utvecklingens skull, för den som värnar sin egen makt och personliga varumärke är det inget problem, för hen blir kunskapen problemet eftersom den svårligen låter sig kontrolleras. Och den ojämna kampen i dagens akademi, mellan linjeorganisationen och kollegiet, är ett annat exempel på samma sak. Där och när individen gjorts till tänkandets högsta princip är kunskapen mindre värld än subjektet, och när vetandet krockar med individers intressen kommer kunskapen att tvingas underordna sig. Människor kan styras och handlingar kan kontrolleras, men inte kunskap och därför är det så viktigt att utmana denna antropocentriska princip genom att anamma ett mer postmodernistiskt perspektiv där kunskapen placerats i centrum.
Är verkligen min tanke min? Vem är jag? Och vad är en tanke, egentligen? Handlar det inte i själva verket om samverkan mellan en herrans massa olika aspekter och influenser? Människan är ett kollektivt fenomen. Kunskap uppstår aldrig i ett vakuum och den som har makten över forskningsmedlen kan påverka resultatet av den forskning som finansieras av staten, vilket är den enda vetenskapliga verksamhet som erkänns som vetenskap. Skriver man på sin fritid eller utan finansiering från något av forskningsråden kallas det man gör inte forskning utan (i bästa fall) hobbyforskning och resultatet av arbetet, oavsett hur vetenskapligt det är, kan bara godkännas som vetenskapligt om det passerat genom ett standardiserat peer-review-system. Den akademiska friheten finns bara på pappret. Den som vill forska idag måste vara mer lojal mot systemet och kollegorna än mot kunskapen. Det räcker inte att veta, för att ens insikter ska erkännas som vetenskap krävs att man som forskare är någon, det vill säga att man har meriterat sig enligt gällande regler, vilket är ett annat sätt att hävda individens rätt över kunskapen. Detta leder olyckligtvis till att man ofta lyssnar mer på vemsom talar än på vadsom sägs, vilket är en tanke jag hämtat från Foucault, eller det är i alla fall så jag läser hans bok Diskursens ordning.
Lösningen på problemet som fångas i denna premiss är inte något slags relativism, utan mer av posthumanism; det vill säga metoder att tänka som intehar individen som högsta princip, utan kunskapen. För att tala med Bruno Latour (2008), som verkar i samma anda som Deleuze, behöver Matter of fact överges som ideal till förmån för Matter of concern. Det räcker inte att det är sant, det som sägs i namn av vetenskap måste betyda något också. Vetenskapen behöver handla mer om kunskap än om meritering. Forskningen behöver drivas framåt mer och tydligare av såväl viljan att veta som önskan att förstå, än av ekonomiska drivkrafter eller jakt på kunskapsluckor och meritering. Tanken på att konkurrens alltid driver kvalitet bottnar i denna Deleuze första princip, men kunskap är inget man ska strida om, antingen fungerar den eller också inte, och närmare än så går inte att komma sanningen. Tänkandets högsta princip är inte individen, menar jag, utan kunskapen, och kunskapen äger ingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar