(3) the postulate of the model, or of recognition (recognition inviting all the faculties to exercise themselves upon an object supposedly the same, and the consequent possibility of error in the distribution when one faculty confuses one of its objects with a different object of another faculty)Utgångspunkten för synen på forskning är att alla som sysslar med vetenskap strävar efter samma mål: Sanningen. Det högsta goda anses alltså vara en klok individ som med hjälp av sitt sunda förnuft söker sanningen, vilket också är vetenskapens mål och mission. Ställer man sig bara lite vid sidan av och studerar det vetenskapliga idealet förstår man striden mellan kyrkan och vetenskapen mycket bättre, för båda strävade vid tiden för maktskiftet efter samma mål: Sanningen. Inser man detta förstår man både att och hur den där striden fortsatt. Akademins förgrundsgestalter ser sig fortfarande som rebeller som strider för ljuset mot mörkrets makter och alla former av metafysiska anspråk, när det i själva verket är så att man försvarar makten över vetandet som man vann över kyrkan under upplysningen. Kampen förs inte sällan mot halmgubbar och väderkvarnar och är ett spel för gallerierna. Väldigt många religiösa tänkare har idag till exempel övergett tanken på Gud som allsmäktig och Jesus som en person och undersöker istället möjligheterna med tron som livshållning, i kombinationmed vetenskapliga insikter (se t.ex. Keller 2015). Sanningen är ett hopplöst begrepp och en för människan övermäktig uppgift. Det målet är och har alltid varit ett uttryck för hybris. Verkligheten är allt för komplex för att någon ska kunna resa anspråk på att sitta inne med fullkomlig kunskap om den. Vetenskapen bevisar ingenting, den undersöker olika aspekter av en mångtydig och föränderlig verklighet och alla försök att standardisera, målstyra och kvalitetssäkra vetenskapen samt kontrollera forskningen är dömda att misslyckas.
Om inte förr borde det här stå klart att det är svårt att kritisera rådande bild av kunskapen, utan att irritera och trampa en rad auktoriteter på tårna. Sanningen i den betydelse som idag är norm i akademin kan per definition inte ifrågasättas och därför är det uppburna forskare som likt Påvens och Vatikanens företrädare driver den ”heliga” inkvisitionen vidare, fast nu i namn av vetenskap. Det är dock samma makt och inflytande över människors tänkande man försvarar. Då var det heretiker och kättare man bekämpade, idag är det postmodernister och andra som vågar ifrågasätta vetenskapens mål och rådande modell för kunskap: Sanningen. Det som försvaras är den enda rätta tolkningen, då av boken och idag av verkligheten. Varken då eller idag har någon vid sunda vätskor kämpat för osanningen; det har alltid handlat om hur man ska förstå tecknen som finns för alla att ta del av och som ofta kan tolkas på olika sätt. Människor har i alla tider skapat sig bilder av verkligheten, eftersom verkligheten eller Sanningen inte går att få direkt tillgång till. Kunskap är alltid ett resultat av tolkning. Att som Deleuze och andra påminna om detta är inte att föra fram alternativa fakta eller ifrågasätta verklighetens eller sanningens existens, det handlar om att kommunicera resultat av forskning och presentera förslag på tolkningar.
Kritiken mot postmodernismen bottnar inte så mycket i resultaten av forskningen, utan, liksom ifråga om Galileo, i att resultaten inte är kompatibla med den etablerade forskningens resultat i alla sina aspekter. Postmodernismens brott är att man vågar ställa andra typer av frågor, att man väljer att söka kunskap med hjälp av alternativa metoder och att man utmanar den etablerade vetenskapens tolkningarav forskningsresultaten. Postmodernism har aldrig ifrågasatt resultaten, det är naturvetenskapens tolkningsföreträde man kritiserat och utmanat. Anklagelserna mot postmodernism för att vara kunskapsrelativistisk är falsk; postmodernismen lutar sig bara mot ett annat sanningsbegrepp och bryr sig mer om vad som fungerar än vad som är sant i någon objektiv mening. När jag ser tecken på och uttryck för krav på rättning i leden i min vardag i akademin kryper det i mig. Det ger mig en lätt klaustrofobisk känsla. Kunskapen liksom sökandet efter den måste vara fri. Akademin håller dock tyvärr på att bli ett allt mer slutet rum som är i stort behov av vädring; därför behövs Deleuze postulat och olika sätt att utmana makten över vetandet.
Ingen äger kunskapen och därför handlar alla anspråk på att göra sig till uttolkare av verkligheten och försöken att försvara forskningsresultat om olika uttryck för maktkamp. Sanning är det som fungerar, och den synen på kunskap, föreställer jag mig, är giltig även på trons område och därför finns ingen motsättning mellan kyrkan och vetenskapen. Tänk om fler kunde tänka så, både troende och ateister, hermeneutiker och positivister. Tänk om samhället blev mer lyssnande och mindre debatterande. En mer öppen, ödmjuk och nyfiken syn på både tro och vetande skulle underlätta arbetet inom både naturvetenskap, humaniora och religion, tänker jag. Antingen fungerar svaren på frågorna eller också inte. Vore det så vi såg på kunskap spelade det ingen rollhurman kommer fram till svaren, och fokus skulle riktas mer mot framtiden, mot det som skulle kunna bli, än mot den som forskar och det som är eller har varit. Man borde inte strida för den enda vägen fram utan mer se till olika kunskapskompetenser och deras respektive användningsområden; inom naturvetenskapen vetman, inom humaniora tolkarman och inom teologin trorman. Tre olika vägar mot olika typer av svar, som alla behövs för att bygga ett hållbart samhälle.
Man ska alltid sträva efter så säkra svar som möjligt, på alla frågor, men verkligheten är allt för komplex för att fångas med en enda modell och frågorna som uppstår längs vägen är allt för öppna och mångtydiga för att kunna besvaras tillfredställande med hjälp av en enda typ av svar, särskilt som svaren dessutom måste passa in i en på förhand uppgjord och strikt kontrollerad form. Även om humaniora och tolkning är den metod jag skolats i och känner mig mest hemma med är jag lika intresserad av naturvetenskapligt vetande som jag är av trosfrågor och teologi. Därför ligger mig samtalet så varmt om hjärtat. Samtala gör man inte för att komma fram till bestämda svar, samtala gör man för att nå ömsesidig förståelse, tillsammans om vilka svar som fungerar och vilka forskningsresultat som är behäftade med problem. Det är för kunskapens skull man samtalar. Debatterar gör man för att utse en vinnare och för att komma fram till det enda rätta svaret.
Kunskapen kan ses som ett slags treenighet. Vetandets motsvarighet till kyrkans Gud fader, sonen och den helige ande skulle kunna vara: Fakta, förklaring och förståelse, i samverkan med veta, tolka och tro. Samtalet vilket jag anammat som metod och kunskapspraktik (se Nehls 2016), efter att ha läst och inspirerats av Deleuze, vill jag se som ett sätt att temporärt förena det oförenliga; som ett sätt att hålla samman livet som hela tiden trotsar alla försök att fånga det en gång för alla i en enda teori som förklarar allt och som fungerar överallt, alltid. En mer samtalande syn på kunskap handlar om att närma sig såväl vetandet som verkligheten med respekt för allt som inte går att veta och med utgångspunkten att kunskapen liksom verkligheten är ett slags multiplicitet som inte går att definiera mer precist än: Fler än en men färre än många. Verkligheten är komplex, inte komplicerad; den kan inte delas upp i ett antal mindre delproblem som löses för sig. Därför behövs både kompetens att veta, tolka och tro samt förmåga att mötas på neutral mark för att lyssna på och lära av varandras respektive insikter och kompetenser.
Frihet är viktigt för att kunskapen som arbetet med att söka efter svar resulterar i ska bli användbar, och därför är kampen mot alla typer av intolerans så viktig. Yttrandefriheten och demokratin bygger på friheten att tänka och göra som man vill, men utan kollektiv respekt för helheten och medmänniskorna, livet på jorden och klimatet går det inte att hantera friheten som är en förutsättning för samhällets långsiktiga överlevnad. Antidemokratiska rörelser måste bekämpas överallt och hela tiden. Ger man totalitära krafter handen, tar de hela armen. Det är både kunskapens, demokratins och frihetens dilemma. Det är därför är det är så viktigt att lära sig hantera komplexitet och att inse att det inte finns några enkla lösningar. De intoleranta får vara just det, om de vill, men det betyder inte att vi som tror på kunskap, solidaritet, öppenhet, medmänsklighet och kärlek, måste lyssna och anpassa oss. Populismen erbjuder enkla lösningar och säger sig sitta inne med Sanningen, och enkla lösningar och tydliga svar lockar de okunniga, de ointresserade och de som inte orkar bry sig. Enkla lösningar är per definition enfaldiga eftersom de talar mer till känslorna än till intelligensen. Därför behövs det kunskap, öppenhet och frihet för flertalet. Annars skapas en grogrund för populism, som förhindrar framväxten av ett värdigare samhälle och som hämmar vetenskapens sökande efter svar som fungerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar