Utgångspunkten för det konventionella tänkandet, i alla fall om det betraktas genom Deleuze prisma, är att världen och verkligheten består av original och kopior (vilket punkt 1 som handlar om individen, det autonoma subjektet, och punkt 3, som handlar om Sanningen som mål, illustrerar).
(4) the postulate of the element, or of representation (when difference is subordinated to the complementary dimensions if the Same and the Similar, the Analogous and the Opposed)Utgångspunkten för vetenskap är att verkligheten består av urskiljbara, unika delar och att allt och alla är mer eller mindre perfekta avbilder av original. Hela systemet med patent och upphovsrätt bygger på denna tanke. Jakten på evidens, strävan efter att leda påståenden i bevis och idealiseringen av säkra svar som är antingen rätt eller fel är andra uttryck för samma postulat.
Förutsättningen för tänkande och vetenskap idag är att verksamheten bedrivs av exceptionellt intelligenta och excellenta forskare som identifierar kunskapsluckor och söker efter ny kunskap och unika resultat. Kunskapen ses som ett gigantiskt pussel och nya forskningsresultat betraktas som bitar som fogas in i helheten vilket gör att en allt tydligare bild av verkligheten med tiden framträder. Det faktum att alla vet att forskning är omöjlig utan samverkan mellan en lång rad människor och med hjälp av olika typer av verktyg visar att premissen är ett kulturellt skapat, grundläggande antagande, och den uppfattningen förstärks av insikten om att ny kunskap är bättre än gammal och att utvecklingen alltid går framåt. För att kunna upprätthålla övertygelsen om att forskare är autonoma genier som söker ny och unik kunskap krävs förnekelse av en lång rad insikter som alla har och lätt kan medvetandegöras om bara viljan och förståelsen finns. Fast det sker inte eftersom kunskap hänger samman med makt och den som upphöjts till geni eller lyckats ta patent på något har allt att förlora på en alternativ och mer relationell och kollektivistisk syn på forskare, forskning och kunskap. Det som antas vara perfekt kan per definition inte förändras med mindre än att man erkänner att man har fel, vilket många har svårt för av existentiella och rent mänskliga skäl och eftersom vi har den syn vi har på vetenskaplig meritering som vi har.
Här finns en viktig förklaring till den utbredda svårigheten att förstå kultur, tänker jag. Problemet bottnar i att man inte ser rörelse och komplexitet samt inte förstår mellanrummens betydelse. Orsaken till att man tänker som normen anbefaller är att det är bekvämt och för att det krävs mod att anmäla avvikande åsikt. Det tog till exempel lång tid och krävdes ansenliga resurser för att bryta med föreställningen om att jorden inte låg i universums centrum; man ser ju att solen går upp (och likväl är det jorden som rör sig). Idag vet vi och tar detta för givet, men så har det inte alltid varit, inte överallt och i alla sammanhang. Även om Darwin idag (och med rätta) uppfattas som ett geni möttes hans teori om evolutionen med skepsis när den lanserades eftersom den gick på tvärs mot uppfattningen om att Gud skapat människan till sin avbild. Och vi vet dessutom att Darwin publicerade sin teori om naturligt urval först när en annan forskare stod i begrepp att publicera en liknande tanke. Darwin må ha varit klok, men han fanns och verkade inte i ett vakuum. Ingen människa kan bli upphöjd till geni helt på egna meriter. Tron på excellens är en föreställning om hur det är, en kulturellt skapad premiss som kommer före individerna som kategoriseras i enlighet med föreställningen. Berättelserna om geniet som kommer utifrån och löser tidigare tillsynes olösliga problem är utryck för samma längtan efter en frälsare som gav upphov till kristendomen.
Det dominerande sättet att tänka idag beaktar inte blivande och förändring. Det utgår från att det finns original och kopior, att det finns sanningar, unika och excellenta subjekt och fulländade tankar samt mer eller mindre bleka kopior av dessa. Därför sitter både forskare och allmänheten fast i en väldigt trång föreställningsvärld. Så länge man håller fast vid premissen som handlar om att det finns original och kopior hålla kunskapen instängd i ett slutet rum där all förändring och alla alternativa förklaringar uppfattas som potentiella hot mot rådande ordning. Vetenskap som bedrivs med den utgångspunkten handlar om att avgöra vems vetande som är mest likt originalet och vilka vetenskapliga resultat som ligger närmast Sanningen. Och eftersom kunskapen, inom ramen för detta tänkande, utgår från autonoma subjekt som leds av ett sunt förnuft, och eftersom kunskapen antas vara universell, blir vetenskap en intern uppgörelse om vem som är bäst och därför ska tilldelas makten över vetandet. Jag kan inte ställa upp på denna syn på vetenskap, kunskap och människor och därför menar jag att det är viktigt att bryta mot alla akademiska konventioner, fast lika viktigt är det att inte bryta mot vetenskapens grundprinciper (vilka Galileo och Darwin följde i sökandet efter bättre och mer användbar kunskap). Det akademiska rummet behöver öppnas upp och vädras för att kunskapen inte ska bli självrefererande och degenereras av intellektuell inavel. Världen förändras och det måste även utgångspunkterna och premisserna för den vetenskapliga praktiken göra, i alla fall om det är människors vardag och levda erfarenheter man undersöker.
En som förstått detta och som är inne på samma linje som Deleuze (trots att han är en uttalad kritiker till allt vad postmodernism heter) är Johan Asplund som skiljer på konventionell, rationalistisk vetenskapsteori och den vetenskapsteori han själv förfäktar. Han ställer inte upp på tanken att vetenskapens uppgift är att skapa simuleringar, det vill säga exakta kopior av verkligheten. Han menar, och jag håller med, att en sådan vetenskap inte tillför någon ny kunskap. Asplund lanserar begreppet simulacra som alternativ till den rådande definitionen av kunskap som bygger på att det finns original och att forskare upptäcker dessa. Hans definition av simulacra lyder så här: ”Ett kvalitetstest för ett simulacrum kunde ha följande lydelse ’Ett simulacrum är bra nog om en bedömare upplever en slående likhet och samtidigt också en diskrepans mellan illusion och verklighet.” (Asplund 2003:40). Den konventionella vetenskapsteorin, menar Asplund, präglas av att den idealiserar och endast godkänner ”simuleringar”, det vill säga exakta avbildningar av verkligheten. Asplund däremot erkänner även simulacra som vetenskap. Och ett simulacra,
skall vara sådant att det ger upphov till en upplevelse av slående likhet och samtidigt en upplevelse av en diskrepans mellan illusion och verklighet. (Jag erinrar om Picassos tjurhuvud som består av ett cykelstyre och en cykelsadel.) Det säger sig självt att frånvaron av varje diskrepans innebär att ingenting nytt eller oväntat har blivit sagt. Den som upplever att X är ”alldeles lik” Y utan att också uppleva en diskrepans mellan X och Y får bara bekräftat vad han redan visste. (Asplund 2003:61).Motivet för att presentera en vetenskaplig framställning som har karaktären av simulacra är att en simulering egentligen inte säger något nytt eller i varje fall inget oväntat om verkligheten. Ett annat skäl är att en läsare som ställs inför vattentäta ”fullbordade” faktum (vilket alla simuleringar är) lätt hamnar i ett tillstånd av passivitet eftersom det inte går att resa invändningar mot resultatet med mer än att hela resonemanget kullkastas. Vetenskap med simulering som mål ger lätt upphov till makt eftersom forskaren/experten hela tiden innehar initiativet, vilket går på tvärs mot vad vi vet om demokrati och hållbarhet som är komplexa och föränderliga helheter som kräver ömsesidig respekt och förståelse för olikhet. Självklart är kritiken mot vetenskapens sanningsanspråk inte det samma som att hävda att subjektivitet eller relativism är att föredra framför objektivitet. Som jag läser Deleuze och Asplund lanserar ingen av dem någon egen ny sanning och talar heller inte om hur man ska tänka i bestämd form singular. Det sätt som jag bedriver vetenskap på hämtar inspiration från både Asplund och Deleuze och målet med forskningen är att presentera förslag på alternativa förståelser, som efterhand kan korrigeras processuellt, i samspel med en bred allmänhet. Det är något helt annat än att resa anspråk på att vara ett geni och försvara finita sanningar.
Asplund och Deleuze menar att väldigt mycket av den vetenskap som produceras och även många av de vetenskapliga metoder som hålls högt inom akademin strävar efter att presentera så noggranna kopior som möjligt av det man undersökt. Det är bara studierna som lyckas skapa ”exakta” avbildningar av undersökningsobjektet som kan räkna med att erkännas som god vetenskap. Men vad är det för mening med det? Vad tillför sådan forskning världen egentligen? Tänk till exempel på den perfekta kartan som är så pass detaljerad och exakt att den tar lika stor plats som den verklighet den avbildar. Det är inte längre en karta. Om framställningen däremot får läsaren att tänka till och tänka annorlunda kan studien bli ett incitament till förändring, utan att vetenskapen bestämmer världens vara. Exakta kopior, perfekta resultat och hyllade experter riskerar att hämma den kollektiva kreativitet som behövs i ett samhälle för att hantera tillvarons komplexitet och mångfaldens alla oundvikliga utmaningar samt en öppen framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar