Ett av de svåraste och samtidigt viktigaste inslagen i den högre utbildningen är opponeringen. Jag ser det som en akademisk nyckelkompetens som man aldrig blir färdig med. Alla kan alltid bli bättre på att granska och komma med konstruktiv kritik. Samtidigt har många studenter problem med opponeringen. Vad ska man ta upp och fokusera på i läsningen av uppsatsen man fått ansvar att granska, och för vems skull utförs uppdraget?
Syftet med opponeringen är att hjälpa den som skrivit uppsatsen att utveckla texten och studiens resultat. Det är TEXTEN som granskas, inte personen som skrivit den. Att bara säga att allt är bra och att man inte har något att anmärka på gör bara den som helt missuppfattat uppdraget. Opponentens uppgift är att hjälpa examinatorn som i kraft av sin utbildning, erfarenhet och sitt myndighetsuppdrag avgör vad som är bra och fungerar. Opponeringen handlar om att granska kritiskt, inte om att kritisera. Vem som helt kan säga att något är bra, det behöver man inte ens läsa igenom arbetet för att säga. Det är därför motsatsen till respektfullt bemötande. Tycker man på allvar att uppsaten man ska opponera på är bra så visar man det genom att granska den hårdare. På det sättet VISAR man hur bra arbetet är.
Att opponera är ett hantverk och det är svårt. Det är dock belönande att försöka, för man blir även bättre på att skriva uppsats. Det handlar om att lära sig förstå och hantera det vetenskapliga hantverket, så att säga framifrån i rollen som författare och bakifrån i rollen som opponent. Genom att lära sig se svagheter och problem i andras texter blir man bättre på att skriva och presentera sina egna tankar på ett sätt som gör resultatet av det vetenskapliga arbetet rättvisa.
Riktigt bra blir det när opponenten har en plan med arbetet och när man fokuserar på uppsatsens bärande delar. Dåliga opponeringar brukar börja med titeln och sedan gå igenom uppsatsen sida för sida. Talar man bara om vad som står i uppsatsen eller går igenom felaktig kommatering, typsnitt, radavstånd och andra petitesser som varken gör från eller i för framställningens vetenskaplighet, är det inte längre någon opponering.
Jag brukar säga att det som händer under seminariet stannar på seminariet, och ju mer (berättigad) kritik ens text får där desto bättre är det eftersom man får uppslag att jobba vidare med som hjälper en att förbättra den slutgiltiga texten, den version som bedöms, betygsätts och blir offentlig. På seminariet är man bland vänner och kritiken hjälper en att upptäcka svagheterna i uppsatsen, vilket alla borde vara tacksamma för. Så länge man kan göra ändringar borde man vara intresserad av kritik, men när man bestämt sig för att man inte orkar, vill eller kommer längre, är det vad som fungerar och är bra man vill höra. Ju mer kritik som framförs av opponenten och ju mer lyhört man lyssnar på det som sägs, desto större är chansen att man får beröm av examinator sedan; eller att en potentiell arbetsgivare får upp ögonen för en. Kritik är med andra ord förknippat med möjligheten till framgång.
Varken som opponent eller respondent "får" man hänvisa till handledare, någon lärare, anvisningar eller till hur man gör på andra institutioner. Opponeringen och försvaret av uppsatsen måste bygga på ARGUMENT, annars blir det ovetenskapligt. Och det handlar inte om vad man tycker. Det är resultatens bärighet som granskas. Syftet, problemdiskussionen, metoden eller teorin och den tidigare forskningen som diskuteras är inte fristående delar som kan behandlas för sig. Uppsatsen är en integrerad HELHET och det handlar om hur väl den hänger ihop. Syftet kan vara hur välformulerat, relevant och undersökningsbart som helst, men hänger det inte ihop med metoden och senare resultaten är det värdelöst, i det sammanhang där det presenteras. Som opponent måste man lyfta blicken och se till helheten. Har författaren motiverat alla mått och steg som vidtagits för att formulera syftet, designa metoden och komma fram till resultaten? Är argumenten giltiga, tillräckligt tydligt presenterade och logiskt sammanhängande? Var finns luckorna? Opponenten behöver inte komma med lösningar, det är författarens ansvar. Det handlar om att ställa frågor och om att ge respondenten möjlighet att försvara sitt arbete. Det ingår också i bedömningen, att man kan visa hur man tänkt och förklara varför man anser att det man kommit fram till är giltigt.
En lämplig väg att gå, ett förslag till upplägg för en bra opponering kan se ut som följer. Börja med att diskutera syftet och problemformuleringen. Är argumentationen väl underbyggd och går det att förstå motiven bakom? Är syftet relevant givet förutsättningarna (om man har fem, tio eller kanske 20 veckor på sig spelar roll för omfattningen. Tidsbrist är ett ord som inte hör hemma i en uppsats, för antingen visar man att man planerat illa eller att man inte förstått uppgiften). Efter att man diskuterat syftet är det dags att diskutera valet av metod, och själva genomförandet samt den empiri som samlats in. Går det att leva upp till syftet och håller argumenten som angivits? Finns det stöd i relevanta källor? Har man arbetat etiskt korrekt? Har författaren diskuterat metodens svagheter? När detta är avklarat diskuterar man studiens kontext, det vill säga valet av teorier och genomgången av tidigare forskning. Det är två olika saker. Teorier är förslag till förklaringar och tidigare forskning handlar om aktuellt kunskapsläge. En riktigt bra opponent går igenom artiklarna och letar själv efter artiklar som skulle kunna belysa ämnet bättre. Som sagt, opponentens uppgift är att hjälpa författaren. När man kommit så här långt i opponeringen är man halvvägs och nu övergår man till den viktigaste delen, granskningen av och diskussionen kring RESULTATEN och deras bärighet. Är tolkningarna giltiga? Är argumentationen tydligt presenterad? Finns det kanske alternativa och mer rimliga tolkningar man skulle kunna göra? Även om det är viktigt genom hela uppsaten är det här, i diskussionen om resultaten viktigare än någonsin att man bjuder in till samtal och ger författaren en chans att försvara texten som föreligger.
När man som uppsatsförfattare utsätter sig för kritiken som riktas till texten man skrivit kan det vara bra att bekanta sig med känslan. Det kan vara jobbigt att konfronteras med sina egna svagheter, men tänker man som så att det är bättre att få höra det av opponenten och sedan kunna förbättra arbetet, än av examinatorn som sätter betyg, eller av en arbetsgivare som tänkte anställa en men som blir tveksam när texten inte lever upp till förväntningarna, blir det förhoppningsvis lättare att hantera kritiken. Den är ju tänkt som en hjälp. Försvaret handlar heller inte om att lägga sig platt. Vissa tankar kanske håller, men är dåligt framskrivna, medan andra är tydligt redogjorda för, men håller inte för en närmare granskning. Dessutom måste man inte åtgärda allt som opponeten tar upp. Det är okej att tacka för synpunkterna och sedan göra som man vill, men man bör då vara medveten om att kritiken säger något.
Ytterst handlar opponeringen och uppsatsseminariet om att läsa och tänka noga kring det man vet, hur man vet det och om kunskapen är presenterad på ett logiskt och för läsaren tillgängligt sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar