Några tänkare sticker dock ut. En av dem är fysikern och kulturteoretikern Karen Barad vars bok Meeting the Universe Halfway har hjälpt mig mycket. Inte för att jag fick några direkta svar när jag läste hennes bok utan för att jag fick hjälp att se det invanda på nya sätt. Barad hämtar inspiration från och bygger vidare på den danske fysikerns Niels Bohr teorier. Han menade, att ska man kunna förstå världen måste man i förståelsen införliva såväl människan i världen som världen i människan. Och Barad skriver att agens (förmågan att få något att hända) uppstår i relationer mellan, inte inuti den eller det som agerar. Agens går inte att ha, den är resultaten av något som uppstår mellan. Kultur kan sägas bli till genom agens och forskningen handlar om att hitta sätt att studera vad som händer, där och när detta något händer. Agens definierad så är ett tankeverktyg avpassat efter (vår kunskap om) världens uppbyggnad. Förståelsen är relevant för alla iakttagbara fenomen, fysiska, biologiska och kulturella. Deleuze och Guattari har fått kritik från naturvetare som hävdar att det finns fel i deras sätt att räkna på vissa saker, men Barad som själv har disputerat i partikelfysik, (och som även är professor i genusvetenskap), rör sig bekvämt och uppskattande i den tankevärld som Deleuze och Guattari skapade, vilket stärker mig i övertygelsen om att deras flödesontologi är viktig och användbar. Alla forskare skriver om samma värld. Ändå är många oense om hur den ska förstås. Jag tror det är bra och något man kan använda för att utveckla kunskapen, men då måste man sluta debattera och börja samtala och samverka mer. Är man oense kan man välja att aningen strida för att få rätt, eller lära av och försöka förstå varandras respektive olikheter. Idag utkämpas alldeles för många strider om vem som har rätt, trots att det ofta finns en uppenbar risk att alla har fel. Barad visar på vägar ut ur den låsningen genom ödmjukhet i anslaget, nyfikenhet och det rörliga intellekt hon visar prov på.
Barad hävdar, i linje med Bohr, att alla resultat av vetenskapliga studier är avhängiga verktygen och den apparatur som används. Inte bara kulturvetenskapliga resultat, utan även fysikernas och biologernas. Dels handlar det om hur man ställer frågan, dels om vart intresset riktas, dels om att apparaten i sig påverkar resultatet. Detta får inte betraktas som ett problem eller som ett försök att ifrågasätta vetenskapen, det är istället förutsättningen för allt vetenskapligt arbete. Ett faktum som alla måste acceptera, även om det strider mot ens vardagliga uppfattning om världen. Politik och etik är centrala aspekter av vetenskapen vars gränser aldrig är absoluta. Ibland och allt oftare på senare tid fördöms den typen av uttalanden som ovetenskapliga, vilket bara är ännu ett exempel på att kunskap alltid uppstår i och får sin mening inom kulturella och föränderliga sammanhang. Till eventuella kritiker vill jag säga: falsifiera mina påståenden och utgångspunkter istället för att anklaga mig för att jag inte gör som man brukar. Jag vill samtala, inte bestämma eller kontrollera. Jag vill förstå och lära samtidigt som jag ställer mina kunskaper och kompetenser till samhällets förfogande. Har jag fel vill jag få en chans att modifiera tankarna eller ändra uppfattning, inte avfärdas eller tystas.
Det mest intressanta med Barad är att hon visar vad som är möjligt att uppnå genom samtal mellan olika kompetenser. I kraft av att vara företrädare för, och med stöd i djupa kunskaper om, både naturvetenskap och kulturvetenskap behöver hon inte hamna i fällan att försvara en särskild disciplins intressen. Barad visar vägen till en mer långsiktigt hållbar förståelse för världen genom sina kunskaper och sin tydliga vilja att förstå förutsättningarna för levande liv, kultur och kunskap. Att läsa henne är verkligen att ge sig ut på en resa i det okända. Jag förstår inte hälften, men lär mig massor av att jobba med tankarna. Hon skriver till exempel som den självklaraste sak i världen, att ”En performativ förståelse av vetenskaplig praktik, exempelvis, tar hänsyn till det faktum att kunskap inte kommer ur distanserade representationer utan snarare från en direkt materiell sammankoppling med världen. (Barad 2007:49. Min översättning).[1] Kunskap är med andra ord även för Barad något som växer fram mellan människorna och världen snarare än inuti huvudet på suveräna subjekt, eller något som finns där ute för vetenskapen att upptäcka.
Barad lanserar ett begrepp som benämns agensrealism, vilket utgår från och bygger vidare på Bohrs teorier. Agensrealism är i alla fall vad översättningen blir i mitt försök. Barad (2007:225) förklarar begreppet på följande sätt.
Agensrealism är ett epistemologiskt och ontologiskt ramverk som löper genom många av de utslitna invändningar som cirkulerar i traditionella debatter rörande realism kontra konstruktivism, agens kontra struktur, idealism kontra materialism, och poststrukturalism kontra Marxism. I sin omformulering av agens och genom sina analyser av den avgörande roll, för upprätthållandet av distinktionen mellan natur och kultur och i förlängningen även materialiseringen av alla kroppar, som sådana exkluderande vetenskapliga praktiker spelar, där det ensamma geniets exklusiva upphovsrätt till tankar erkänns och idealiseras, rör sig agensrealismen bortom performativitetsteorier vilka fokuserar uteslutande den socialt humanistiska domänen. Agensrealism beaktar det faktum att krafterna som är i arbete när kroppar materialiseras inte uteslutande är sociala och att kropparna som produceras inte uteslutande är humana. (Min översättning).[2]Resonemanget bygger på tankar kring människoblivandet där tillblivelsen utgår från ett slags spänningsfält mellan kraftpoler (eller intensiteter om man använder Deleuze terminologi). Även här är det helheten och det som händer mellan snarare än enskilda delar som anförs som förklaringsgrund. Alla svar på alla frågor ingår i ett sammanhang och kontextens roll för synen på frågorna och uppfattningen om svaren är avgörande.
Adekvata och långsiktigt hållbara svar kräver väl underbyggda argument och god förståelse för topografin hos den terräng eller det rum man befinner sig i. Utgångspunkten är att det inte finns några fundament i världen att förankra något i. Allt är rörelse, förändring och tillblivelse. Det måste vara en central premiss även för den vetenskapliga texten och inte minst för synen på forskarsubjektet. Inget står någonsin stilla. En sten är ett exempel på mycket långsam rörelse. Stenen förändras över tid, även om det inte går att registrera med blotta ögat eller ens uppfatta under en människas livstid. Stenen har dock inte alltid existerat, den har liksom allt och alla andra en historia. Världen och tillvaron saknar fasta gränser och fundament. Allt som sker händer på insidan. Forskningen jag bedriver bygger på en ontologi som betonar det relationella och processuella. Förstår man bara det, och inser att kunskap inte är enkelt, har man kommit en lång bit på väg. Då öppnas en rad nya möjligheter att utarbeta långsiktigt hållbara strategier och vardagliga praktiker för att förstå. Det finns en överallt närvarande möjlighet till förändring inbyggd i det sammanhang som alla lever i och en hel massa olika saker kan vid varje givet tillfälle realiseras. Den röda tråden i alla mina texter är försöken att påbörja samtal om hur olika insikter, möjligheter och förutsättningar för samverkan kan användas för att förstå kultur på ett annorlunda sätt. Samma sak kan sägas på väldigt många olika sätt men det är vad man gör som spelar roll. Ett annat citat från Barad (2007:178), där hon talar om att världen byggs upp av linjer som segmenteras, kanske kan förtydliga tankegången.
Vi har ansvar för de segmenteringar som vi hjälper till att utföra, inte för att vi står bakom urvalet (och inte heller kan vi frånsäga oss ansvar för att ”vi” har blivit ”utvalda” av någon/något annan/t), utan därför att vi utgör en aktiv del av universums materiella tillblivelse. Segmenteringar [eller brott] utförs inte av uppsåtliga individer utan av större materiella arrangemang av vilka ”vi” utgör en ”del.” (Min, lätt tolkande, översättning av Barad 2007:178).[3]Samtalet är mitt sätt att både ta hänsyn till ovanstående tankar och ansvar för kulturen som växer fram mellan. Alla kan göra skillnad men är samtidigt del av olika sammanhang som alltid är överordnade delarna. Vad som är möjligt att göra och vad som blir utfallet bestäms av sammanhanget. Agensen är med andra ord fördelad i nätverket och utspridd mellan aktörerna. Och det får som konsekvens att ansvar inte kan vara något kopplat till enskilda individer. Ansvar är inget man kan tilldelas eller ha, vilket är en vanlig missuppfattning. Likafullt kan det finnas en poäng att tala om ansvar istället för det mer anonyma ordet delaktighet eftersom ansvar är ett ord laddat med lite mer agens. Vilket ansvar har enskilda för segmenteringarna man är med om att skapa och upprätthålla? Det är inte upp till någon annan att bestämma, det måste var och en själv fundera över. Att ta ansvar är inte samma sak som att ha ansvar. En enskild individ kan inte ställas till svars för effekterna av det som sker som ett resultat av handlingar utförda i ett sammanhang. Det vanliga sättet att tänka kring ansvar är att något har det (och får betalt för att ta det). Sedan, om eller när något går snett, utkrävs ansvaret. Visst går det att organisera samhället på det sättet, men det löser inte problemet för det är ett syndabockstänkande, en meningslös symbolhandling. Att ta ansvar kan aldrig handla om att avgå eller lämna organisationen. Det är ett, i relation till skadan som skett, meningslöst straff, (eller straff? Höga ”ansvariga” får ofta rikligt betalt när de avgår och lämpar över ansvaret på andra). Ska samhället bli hållbart på riktigt måste man förstå och lära sig hantera det faktum att alla medborgare i ett givet samhälle har ett ansvar i kraft av sin delaktighet. Därav följer dock inte att enskilda individer är skyldiga till utfallet, till konsekvenserna av det som händer i samhället. Ansvaret för kulturen är kopplat dels till individens egenskap av språkbrukare, konsument och deltagare i den demokratiska processen, dels till individens del i universums tillblivelse enligt Barads tanke. Frågan man kan ställa sig är om inte förändring till syvende og sidst kräver lika mycket handling som bevarandet av det rådande.
Ansvar handlar om graden av delaktighet, inte om man är antingen skyldig eller oskyldig. Ansvarsfrågan kan lika lite som kunskap avgöras genom debatter. Vad som krävs är samtal. Och ett sätt att närma sig ansvarsfrågan kan vara att samtala om vilken makt över människors ”mentala kartor” som till exempel film har, vilket jag gjort i min studie av alkohol och droger i kulturen och kulturen i alkoholen och drogerna (Nehls 2009). Film är ett kulturellt uttryck och en konstform som kanske kan uppfattas som ren underhållning, som harmlös förströelse. Men det är att underskatta kulturens förmåga till agens. Alla intryck som möter en påverkar och förändrar. Film är allt annat än trivialt. Film är allvar och dess innehåll bör granskas närmare om man vill förstå förutsättningar för förändring. Uttalandet om att film påverkar och att alla har ansvar handlar inte om att jag tror att någon till exempel går ut och mördar för att han eller hon sett våldsfilmer på video. Påverkan är inte linjär, den är dubbelriktad och dynamisk. Kausaliteten går inte att bestämma eller räkna på, den kan man bara förhålla sig ödmjuk inför. Det går att lära sig se mer medvetet på film och medvetenheten om sådant som man annars inte tänker på kan och bör bli större. Det handlar om att reflektera mer över sådant man ser och läser om som inte går på tvärs mot allmänna värderingar och djupt rotade vanor, för mot detta är alla öppna för influenser. Okritisk konsumtion av film och litteratur bidrar till att göra medierna till ett slags reglerande teknologi med förmåga till agens. Bruk av alkohol är en sådan sak, något man kanske inte tänker så mycket över (om man inte konsumerar mer alkohol än konventionen bjuder). Någonstans ifrån kommer tanken om att man vill prova alkohol eller droger. Där spelar populärkulturen en stor, men aldrig avgörande, roll. Populärkulturen bär inte ansvar för problemen, men i kraft av delaktighet i sammanhanget spelar filmer och böcker en roll. Såväl publiken som kreatören och hela den kontext, eller för att tala med Deleuze, den abstrakta maskin som filmen, boken eller konstprojektet, utgör, kan sägas vara ansvarig (även om ingen kan ställas till svars). Det spelar roll vilka filmer man går på och vad man köper, vilka kulturella uttryck som efterfrågas.
Vad blir norm om vi gör och agerar så här? Det skulle kunna vara ett slags mantra som upprepades. Vad är norm och vad är avvikelse i detta sammanhang? Det handlar inte om kritik, utan om att närma sig kulturen på ett mer kritiskt analyserande och ansvarsfullt sätt. Konsumtion av ekologiska eller besprutade bananer, faire-trade kaffe, eller ”vanligt” kaffe, till exempel. Ett sätt att ta ansvar kan vara att göra som den uppmärksammade handlaren som skyltade med bananer och besprutade bananer, vilket fick som konsekvens att konsumtionsmönstret ändrades. Inget förändrades i sak. Utbudet var det samma, liksom priset. Det som ändrades var normen, utgångspunkten för vad som anses normalt. Ansvar måste inte regleras i lag och behöver inte handla om stora och allvarliga saker. Efterfrågan styr produktionen av varor och tjänster och flöden av pengar har agens och omvittnad förmåga att förändra det mesta, tankar, kroppar, landskap och klimat. Även om jag i förhållande till världsekonomin som helhet är obetydlig är jag del av systemet tillsammans med alla andra till synes obetydliga konsumenter. Vi spelar roll och gör redan idag skillnad varje dag även om det inte upplevs så, utifrån individens begränsade perspektiv. Var och en har ansvar även om ingen kan ta eller tilldelas ansvaret. Kanske blir det lättare att förstå kraften i rörelsen om man tar med mellanrummen i beräkningen, för det är där kraften uppstår och därifrån den sprids och ger upphov till effekter.
__________________________________________
[1]“A performative understanding of scientific practices, for example, takes account of the fact that knowing does not come from standing at a distance and representing but rather from a direct material engagement with the world.”
[2]“Agential realism is an epistemological and ontological framework that cuts across many of the well-worn oppositions that circulate in traditional realism versus constructivism, agency versus structure, idealism versus materialism, and poststructuralism versus Marxism debates. In its reformulation of agency and its analysis of the productive, constraining, and exclusionary nature of naturalcultural practices, including their crucial role in the materialization of all bodies, agential realism goes beyond performativity theories that focus exclusively on the human/social realm. Agential realism takes into account the fact that the forces at work in the materialization of bodies are not only social and the bodies produced are not all human.”
[3] “We are responsible for the cuts that we help enact not because we do the choosing (neither do we escape responsibility because “we” are “chosen” by them), but because we are an agential part of the material becoming of the universe. Cuts are agentally enacted not by wilful individuals but by the larger material arrangements of which “we” are a ‘part.’”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar