I början av december förra åren började jag meditera. I princip varje dag sedan dess har jag ägnat cirka 30 minuter åt medveten, koncentrerad fokus på närvaro. Jag bestämde mig för att ge det ett år. Nu är jag halvvägs och känner redan att denna rutin kommer jag inte att ge upp. Parallellt med meditationen har jag läst en rad olika böcker om olika aspekter av ämnet, vilket hjälpt mig förstå vad det handlar om och vad man kan förvänta sig. Jag ångrar mig inte en sekund. Det har gett mig så mycket och därför vill jag dela med mig. Inget revolutionerande har hänt och själva meditationen i sig är långt ifrån alltid rolig, ofta är det ganska tråkigt. Fast det är just det som är poängen. Meditation är ett slags antiträning och jag inser att det var exakt detta jag behövde för att finna den där ron jag sökt så länge. Det viktiga är inte vad som händer när man mediterar utan vad som händer med en när man INTE gör det, alla andra timmar av livet och dygnet.
Meditationen är ett led i den omställning som började med att jag la om kosten, vilket jag skrivit om tidigare. Sedan hösten 2017 äter jag i princip inget kött, jag undviker gluten och har dragit ner drastiskt på intaget av kolhydrater. Socker är no, no! Basen i min kosthållning är gröna grönsaker och bönor och i övrigt äter jag det mesta och fokuserar på variation och mångfald. Omställningen har gett mig en massa konkreta och mätbara hälsovinster. Jag äter till exempel ingen astmamedicin, tar inga värktabletter eller syrahämmande medel som var stapelvaror i mitt hem tidigare. Jag sover bättre, har gått ner 10 kilo i vikt (och har hållit den nya vikten i över ett år nu), blir inte lika ofta förkyld och problemen med blödande tandkött är i princip borta. Framförallt går jag inte i spinn över minsta lilla, vilket jag gjorde tidigare och mitt tålamod har blivit bättre. Det började med maten. Efter ett år adderade jag meditation och för någon månad sedan började jag träna på gym. Har svårt att se vad jag skulle kunna lägga till listan på saker jag gör för att må bättre, men ser å andra sidan inget behov av något mer. Det känns som jag fått livet tillbaka. Inte enbart på grund av meditationen, men det är är en viktig pusselbit.
Jag tror man kan säga att det började med att jag köpte brusreducerande hörlurar och upptäckte vad möjligheten att kunna skärma av gjorde med mig och mitt psyke. Så länge man minns har jag haft svårt att skärma av ljud och människor. Jag har fått vänja mig vid att aldrig kunna tänka en tanke till slut och att ständigt börja om, men med lurarna kliver jag in i en bubbla och störs inte alls lika mycket. En effekt av meditationen är att den där ron breder ut sig och idag glömmer jag ibland att ta på mig lurarna. Jag störs lika mycket, men blir inte irriterad på samma sätt som jag blev förut. Därmed blir jag inte lika trött som tidigare. Med lurarna bröts det destruktiva mönstret och jag hamnade i en positiv spiral, och den förstärktes av meditationen. Orsaken till att jag vågar skriva detta är att förmågorna jag tillägnat mig genom mina dagliga övningar här under slutet av terminen stresstestats rejält i och med alla uppsatser, seminariet, tentor och tiden som aldrig räcker till. Visst har jag varit trött och stressen har varit lika intensiv som förr om åren, men skillnaden är att jag denna vår kunnat släppa det. Jag har kunnat vila på kvällar, helger och klämdagar. Och nu när vi går in i en lugnare fas i och med att studenterna går på sommarlov känner jag mig helt och fullt i balans och ser fram emot att få och kunna fokusera på mina bokprojekt.
Meditationen är ett inslag i mitt liv och min vardag som förändrat mitt sätt att att hantera tillvaron, men jag har inte förändrats. Jag är lugnare och släpper problem och irritationsmoment lättare och kommer snabbare i ro. En av anledningarna till att jag inte testat att meditera innan är att jag trodde att det handlade om att förändra sin personlighet, eller att det man söker i meditationen är extraordinära upplevelser. Det stämmer inte. Jag är fortfarande lika impulsiv, känslostyrd och känner lika lätt och ofta hur rastlösheten kommer krypande. Meditationen har inte förändrat mig, men den hjälper mig att hantera den jag är och ger mig tillgång till verktyg som gör att det som tidigare utgjorde problem nu lättare kan vändas till något positivt. Medveten närvaro handlar om att fokusera på och vara i nuet. Mitt problem var (och är delvis fortfarande) att jag oroade mig för det som skulle hända och ältade det som varit, men när jag kan vara mer närvarande och fokuserar på det som är här och nu inser jag att det mesta går att hantera. Nuet har jag alltid kunnat hantera. Framtiden och historien kan man bara acceptera, och det visste jag ju rent intellektuellt men meditationen har hjälpt mig att leva i nuet.
Tänk att en så pass liten förändring kunnat leda till så genomgripande konsekvenser. Jag har ännu inte vant mig vid den nya situationen och är fortfarande förundrad över hur så lite kan göra så mycket. Jag märkte redan efter några dagar en liten men påtaglig skillnad. Det peppade mig att fortsätta. Sedan har det gått lite upp och ner. I perioder har det känts som utvecklingen stått stilla, men det har stadigt gått uppåt. Plötsligt är det som jag brutit igenom en vall eller övervunnit ett hinder och efter det har det gått lättare. Skillnaden mellan nu och i början är stor, både medan jag mediterar och under resten av dagen. Under de första månaderna kröp det i mig och jag fick dela upp de 30 minuterna av stillhet i tystnad för att inte ge upp. Tio minuter med stängda ögon, tio minuter med öppna och de sista tio räknade jag andetagen. Efter ett tag gick det enklare att bara sitta stilla och bara andas. Jag har inga fasta rutiner, men ser till att sitta minst tio minuter varje gång. På senare tid har det blivit två pass om 20 minuter per dag. Att åka iväg på retreat känns inte aktuellt, inte nu i alla fall.
Jag skriver inte detta för att jag är frälst eller har skådat ljuset, jag gör det för att jag upptäckt en liten och enkel rutin som gör stor skillnad i vardagen. Meditationen gör mig mer harmonisk och det är allt; det är varken med eller mindre revolutionerande än så. Det jag upptäckt är ett verktyg som jag kan använda för att hantera stressen i arbetslivet och dagens allt mer pressande vardag, men det betyder INTE att jag gett upp kampen om ett värdigare arbetsliv där individen inte ska behöva ta till den här typen av medel för att överleva. Samhället och samtidskulturen behöver präglas mer av mindfulness, det ska inte vara upp till den enskilde. Blir man sjuk av jobbet är det arbetssituationen och kraven det är fel på, inte en själv. Om man MÅSTE ägna sig åt meditation för att klara sig är det normerna och kraven det är fel på, det är en viktig princip som inte får tulla på.
Återkommer kanske med fler tankar och erfarenheter om ett halvår, för jag gav det som sagt ett åt. Meditation är ingen quick fix, utan ett sätt att leva. Mindfulness är ingen revolutionerande ny metod för att uppnå välbefinnande. För mig är det ett led i min strävan efter att utveckla förmåga att vara mer närvarande, för att slippa störas av rastlöshet. Jag delar med mig av tankarna för att jag på bara ett halvår uppnått mer än jag trodde var möjligt trots att det egentligen är ganska lite. Jag är och fungerar fortfarande annorlunda, men jag känner mig i alla fall lite mer normal. Det är stort för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar