Studenternas möjlighet att påverka kurser

Mitt uppdrag som lärare på högskolan är det min uppgift att främja kunskapsutveckling och hjälpa och stötta studenternas lärande, därför är jag hela tiden uppmärksam på vad som händer i klassrummet, i mailväxlingar, på seminarier, under tentor och när jag bedömer uppgifter. Det jag fokuserar på och genom åren har upparbetat lyhördhet inför är lärandets progression och kunskapsutvecklingens framsteg. Jag försöker dessutom hela tiden och på olika sätt främja och vill även se framsteg i förmågan att förstå vad studier på högskolan handlar om. Det är för mig själva innebörden i att vara lektor, att aldrig någonsin slå mig till ro med något utan att ständigt förändra, moderera och utveckla kurserna och förutsättningarna för studenternas lärande. Jag har aldrig någonsin hindrat studenterna att påverka kurserna jag ansvarat för. Deras röst är också viktig, förutsatt att det handlar om kunskapen och lärandet.

Det ingår i mitt arbete att hålla mig ajour med litteratur och jag söker hela tiden efter nya böcker som skulle kunna fungera på de moment jag ansvarar för. Kursutveckling är en integrerad process, inte något som utförs separat eller efter någon extern utvärdering. En kurs på högskolan som inte ständigt utvecklas är inte en högskolekurs, som jag ser det. Och bara tillsammans med studenterna går det att utveckla kursen och skapa bättre förutsättningar för lärande. Jag har dock aldrig förstått varför jag inte bara ska ska bjuda in studenterna utan dessutom uppmuntra och ibland till och med ansvara för att studenterna engagerar sig. Det är ett mått på kvalitet att studenterna engagerar sig, men engagemanget måste komma från studenterna själva. Varför då? Jo, för annars agerar studenterna själva och högskolan behandlar dem som, ELEVER. På högskolan är alla, dels vuxna, dels där för kunskapens och lärandets skull.

Hela tanken om att engagemang är något som går att styra/främja uppifrån går på tvärs mot ALLT jag lärt mig under alla mina år i akademin. Och eftersom det i andra sammanhang betraktas som en viktig kvalitetsmarkör och i vissa fall en krav och en garanti för kursens vetenskaplighet att jag är docent kan och kommer jag aldrig att förstå varför jag inte är betrodd att ansvara för kvalitetsutvecklingen av kurserna jag andrar för och undervisar på. Varför ska jag kontrolleras enligt på förhand uppgjorda kriterier? Varför litar systemet jag verkar i inte på mig som lärare? På vilket sätt tjänar skattebetalarna på att jag som genomgått landets dyraste utbildning och dessutom har över 20 års erfarenhet INTE får använda kunskaperna och kompetensen jag skaffat mig genom åren? Om alla, assistenter utan akademisk utbildning, adjunkter och lektorer tvingas följa exakt samma manualer, om man nu tror så starkt på SYSTEMET för kvalitetssäkring, varför sparar man då inte pengar genom att anställa outbildad personal?

Att så många av dagens studenter inte engagerar sig i kvalitetsutvecklingen av kurserna de går i är samma andas barn som det sjunkande engagemanget i samhället för demokratin. What's in it for me? Vad fan får jag för tiden jag lägger ner alternativt pengarna? Det är ett allvarligt problem och en oroande tendens i samhället, och lär man sig inte förstå VARFÖR det är viktigt i unga år kommer man inte att utveckla den kunskapen senare. Givet att lärarna på högskolan är engagerade i kvalitetsutvecklingen, vilket är lätt att kontrollera (och varför skulle man som lektor INTE engagera sig, man har ju först ägnat uppemot fem år av studier, sedan har man ägnat minst fyra år som doktorand. Allt det där vore ju slöseri med tid, om man inte engagerade sig), kan och borde högskolan nöja sig med det. Kunskapen kan man se som ett avtal och genom att anställa kunniga och kompetenta lärare som brinner för sin uppgift har man uppfyllt sin del av avtalet. Resten är upp till studenterna och om de inte vill, orkar eller bryr sig om att engagera sig är det helt och hållet upp till dem.

Det är viktigt att bjuda in och skapa möjlighet för engagemang, att vara lyhörd för synpunkter, men få saker är mer själsdödande än att tvingas lyssna på oengagerade representanter som för fram synpunkter som handlar om annat än förutsättningarna för att skapa de bästa förutsättningarna att lära och utveckla kunskap, vilket det ofta handlar om när engagemanget inte kommer underifrån och bärs fram av en ärlig önskan om att faktiskt bidra till byggandet av en högskola som sätter kunskapen i centrum. I dagens system behandlas studenterna som barn, inte som vuxna, kompetenta och ansvarstagande individer som kommer till högskolan för att STUDERA.