Forskare i debatten, forskning i praktiken och synen på kunskap

Mångas bild av forskare bygger på tillspetsade uttalanden i debatter arrangerade av medier. Där möts tvärsäkra företrädare för olika ståndpunkter för att kasta tvärsäkra svar på komplexa frågor mot varandra i en kamp om vem som ska avgå med segern, inte för att resonera eller lyssna på varandra och nyansera sina respektive påståenden. Det faktum att båda faktiskt kan ha rätt, eller ingen av dem, underkommuniceras av dramaturgin som skapats för att öka underhållningsvärdet snarare än för att fördjupa kunskapen och förståelsen för det fenomen som debatteras. Det är ingen representativ bild av forskning som ges, och därför bygger även kritiken mot forskare som framträder i medierna på en vrångbild. Alla kan idag välja sin forskare som inte bara ger en stöd för just sina åsikter utan även legitimerar dem. Det är en olycklig utveckling som på inget sätt gynnar kunskapsutvecklingen och den svenska skolan.

Forskare är inte en homogen grupp, och det är ytterst sällan man är helt överens om vad man vet eller hur olika data ska tolkas. Verkligheten låter sig helt enkelt inte pressas in i den rigida mall som människorna skapat. Det ligger i och för sig forskningens natur att det är på det här sättet, men eftersom medierna är mer intresserade av enkla svar än av användbar kunskap väljer allt fler att blunda för det. Syns och hörs man inte i medierna minskar ens varumärke i värde och det måste även forskare ta i beaktande idag. Olyckligt att det blivit på det här sättet, att synen på forskare allt mer liknar synen på olika typer av influencers. Tvärsäkerhet håller på att bli en dygd även i den vetenskapliga världen, vilket gör att det forskas mer om det som går att nå säker kunskap om än det som är mer osäkert och vagt, till sin natur; trots att det ofta är kunskapen och förståelsen för det senare som är viktigare. Demokrati och hållbarhet är inga enkla frågor och det finns inga entydiga svar. Det är avgörande att allmänheten förstår detta, den insikten är till och med viktigare än svaren som faktiskt går att nå och som forskarna kan enas om.

Förenkling och polarisering leder till konflikter i det korta perspektivet och till fördumning på sikt, som dessutom riskerar att eskalera. Det ena ger det andra. Jakten på uppmärksamhet och tvånget att vårda sitt varumärke vilket behövs för att synas och få möjlighet att sprida sina resultat gör att även forskare dras med i och bidrar till den förändrade synen på forskning och ytterst även synen på kunskap, skola och utbildning. Tänk om medierna och allmänheten intresserade sig mer för forskningens vardag och kunskapens karaktär än för forskarna och deras svar samt potentiella konflikter, då skulle man kunna glänta på dörren till och göra reportage från forskningsfronten, där de senaste resultaten skapas och kunskapen sakta växer fram och hela tiden förändras. Där ser det HELT annorlunda ut än i Agenda. Fast det kanske bara är en tidsfråga innan det förändras. Forskare är inte mer än människor och makten över förutsättningarna att bedriva forskning ligger hos politikerna, som har sina varumärken och väljarstöd att bevaka.

Läser vad den kloke idéhistorikern Sven-Erik Liedman skriver i DN idag och känner kalla kårar ila längs ryggen. Vad händer med demokratin och den långsiktiga hållbarheten när förståelsen för forskningens och kunskapsutvecklingens förutsättningar utarmats så pass mycket att allt handlar om vem som har mest makt och får störts genomslag?

Till kärnkraftens försvar säger Moderaterna att fusionsenergin skulle lösa alla problem, och åter känner jag mig försatt tillbaka till 1960-talet när jag hörde den unge lovande Lundafysikern Sven Gösta Nilsson berätta att fusionsenergin väntade just runt hörnet. Så blev det inte. Men för Moderaterna tillhör den år 2019 fortfarande den nära framtiden.

Politiken som bedriv från Vita huset idag bygger på alternativa fakta och mot sådana finns inget försvar. Ingen äger kunskapen och då spelar det ingen roll vad som är sant. Trots att vi som lever idag förfogar över mer och bättre kunskaper än någonsin i världshistorien blir det inte bättre, eftersom förståelsen för forskningens särart, kunskapens karaktär och förmågan att använda insikterna löses upp allt mer.

Det är som om vi inte hade tid och kraft för allt detta. Vi har skapat ett samhälle som tvärtom stänger människor inne i en allt tätare snårskog av regler, redovisningsplikter, mätningar och utvärderingar som varken ger fri tid eller fri sikt. Värst är det för dem som tvingas söka sig hjälp i de en gång så löftesrika trygghetssystem som skapats under 1900-talet. Den sjuke tvingas inte bara uthärda sin sjukdom utan också utkämpa en ständig kamp med försäkringskassan. Pensionstiden blir i synnerhet för många kvinnor inte en lisa utan en kamp mot fattigdom. 

I Stockholm skulle man bygga världens bästa sjukhus. Med hjälp av konsulterna, dessa nutidssamhällets egna svampsjukdomar, blev det ett av de sämre.

Jag biter ihop. Samlar mod och ägnar dagen år att nagelfara mitt läroboksmanus, som handlar om förutsättningarna för en högre utbildning värd namnet. All verklig och varaktig förändring kommer underifrån och jag väljer att tro på morgondagens studenter. Det är till dem jag sätter mitt hopp.