Utan högre seminarier blir akademin oakademisk

Dagens prestationsinriktade akademiska kultur blir allt mindre akademisk. Det ena utesluter nämligen det andra. Kunskap och fördjupad förståelse för livet och tillvaron är inte en prestation; det som mäts och jämförs, skapas regler för och kontrolleras, är något annat. Och det det där andra har blivit allt viktigare, just för att det går att kontrollera. Akademiska kvaliteter är ömtåliga, svårfångade och man måste acceptera att det aldrig finns några garantier för att man lyckas, annars kan akademin inte vara akademisk. New Public Management bygger på tanken om framsteget, men det är en omöjlig dröm, en myt. Akademiska kvaliteter och värden kan bara värnas och bevaras.

Intellektuell håller på att bli ett skällsord, kanske som en konsekvens av den förändrade akademiska kulturen. Det krävs intellektuella kompetenser för att värna det akademiska i akademin. Tiden som krävs för att tänka tankar till slut, vilket är en förutsättning för intellekt att utvecklas och akademin att leva, finns inte när allas kalendrar är fyllda till bristningsgränsen av allt mer specificerade uppgifter som dessutom tenderar att dels bli fler och fler med åren, dels förväntas utföras snabbare och snabbare.

Akademin liknar allt mer en helt vanlig arbetsplats, vilket även påverkar forskningen. Granskningen av resultatet av det vetenskapliga hantverket läggs allt mer ut på entreprenad. I normalfallet idag krävs det att två anonyma granskare ger sitt godkännande. I och med det förvandlas resultatet av forskningen på ett magiskt sätt från ett förslag till förklaring till en sanning, om man hårdrar. Innehållet och kunskapernas konsekvenser diskuteras inte längre. Så fort en artikel publicerats riktas fokus mot nästa artikel. Den som knäckt koden och hittat framgångsformeln matar ut artklar och klättrar i karriären. Idag blir det följaktligen viktigare och viktigare hur många artiklar man skrivit och hur ofta dessa citeras; vad man skriver om och kommer fram till har blivit mindre viktigt. Idag samarbetas det allt mindre i akademin. Samarbete kräver tid att lyssna, tid att tänka och möjlighet att ses för att samtala; allt det som gör akademin akademisk. Konkurrens är mer kostnadseffektivt. Fast akademin är inte ett produktionsföretag som ska tjäna pengar utan en långsiktig investering för framtiden.

En annan iakttagelse. I konkurrensen om forskningsmedel avslås uppemot 90 procent av ansökningarna. Är verkligen den inbördes skillnaden mellan mellan ansökningarna som bedöms ligga i den, säg övre tredjedelen (vilket jag ser som en acceptabel avslagskvot), så stor att man kan säga att de som får medel verkligen är så exceptionella forskare som statistiken indikerar. Det är inte kompetens som avgör vem som får pengar, det är slumpen. Vinnaren skriver dock historien och pengarna rullar in till lärosätet; hälften till forskningsrelaterad verksamhet, hälften till lärosätet i form av over-head. Alla som arbetar, både med att upprätthålla systemet och med att skriva och granska ansökningarna får sin lön betald av det allmänna. Forskare ska forska och lärare ska lära och all tid som inte handlar om det är slöseri med skattebetalarnas medel. Konkurrens driver inte akademisk kvalitet, den pressar bara kostnader, hotar människors hälsa och utarmar möjligheterna att värna den intellektuella höjden i universitetsvärlden. Konkurrensen om ansökningar är en konkurrens om löften och förhoppningar, inte om något konkret. Den som är bra på att skriva ansökningar är inte självklart bra på att skapa kunskap. Vetenskapen handlar om kunskap, nämligen om det vi ännu inte vet något om eller om det som kan bli. Dagens system för meritering gynnar forskare som lever på gamla meriter eller som försvarar det paradigm de byggt sin karriär och makt på hindrar med andra ord oftare utvecklingen än bidrar till genombrott.

Konkurrensen som drabbar alla leder till en ökande osäkerhet i hela den akademiska världen och det gynnar varken samverkan eller tvärvetenskap, byten av vetenskapliga inriktningar eller utveckling av ny kunskap. Grundforskning är omöjligt att bedriva under press, med krav på prestation. En fast anställning är en trygghet. Kanske är det därför som debatten om felaktiga anställningar är glödhet just nu. Kritiken mot LAS sägs handla om ett försvar av meritokratin, men den som eventuellt anställdes på tveksamma grunder för 20 år sedan och därefter har undervisat, dragit in forskningsmedel, skrivit artiklar, presenterat sin forskning på konferenser och troget har bidragit till kunskapsutvecklingen i sitt ämne och det akademiska klimatet på arbetsplatsen; kan man verkligen säga att det är ett problem? Vill man verkligen komma till rätta med problemet och samtidigt värna kunskapen måste man först lösa frågan om trygghet, som är en förutsättning för en akademisk akademi.

Avakademiseringen av universitetsvärlden leder till många andra förändringar också. Allt oftare stöter man till exempel på opponenter och referee-granskare som följer manualer eller ställer frågor som prickas av från en lista, samma till alla. Man upprepar mer eller mindre mekaniskt en framgångsformel. Akademiska texter behandlas som datorer som fixas med hjälp av standardiserade frågelistor. Frågor som fungerar i alla sammanhang är per definition frågor som är oakademiska, för sådana frågor borde den som skriver akademiska texter kunna ställa till sin egen text under arbetet med att skriva den. Det är också frågor som opponenten egentligen inte behöver höra svaret på för att kunna ställa nästa fråga. Retoriska frågor som hindrar samtal och utbyte snarare än frågor som öppnar upp för och bjuder in till in till intellektuellt utbyte. Är det riktigt illa kan frågorna ställas utan att texten ens lästs särskilt noga. Sant akademiska frågor är per definition unika och riktar sig mer till författaren än till texten, och de ställs snarare för att uppmuntra till och inleda ett samlat än för att driva hem en poäng. Intellektuella frågor ställs för att den som ställer dem verkligen vill höra svaret eller fördjupa kunskap, inte för att sätta respondenten på plats, ifrågasätta påståenden eller kontrollera resultat. Uppenbara felaktigheter behöver man inte uppehålla sig vid eller grotta ner sig i.

Kunskapen utarmas när den behandlas som fakta som måste granskas. Jag vill se mer av bildning i alla akademiska ämnen. Kunskap är alltid kontextuell och utvecklas alltid i ett historiskt sammanhang, den talar aldrig någonsin för sig själv. Kunskap är sällan rätt eller fel, den är mer eller mindre användbar och relevant, för olika människor, i olika sammanhang och för olika ändamål. Artiklar blir snabbare och snabbare inaktuella när allt fler publicerar allt mer, men kunskapen har inget bäst-före-datum. För att kunna hantera kunskap akademiskt krävs individuella, intellektuella kvaliteter, inte standardiserade manualer (oavsett hur mycket evidens dessa bygger på), eftersom verkligheten alltid är unik, föränderlig och mer eller mindre öppen. Manualer skapas för att hantera typsituationer och generella problem, vilket gör att de fungerar hjälpligt för det mesta, men är värdelösa när verkliga problem uppstår eftersom verkliga problem saknar färdiga lösningar (annars vore de inga problem). Dagens akademi fungerar alltså som en elektrisk klocka, men när strömmen bryts och behovet av att synka åtgärder uppstår står även klockan stilla, om den liknelsen fungerar? I normalfallet fungerar allt bra, men när verkliga behov uppstår står företrädarna för akademin lika handfallna som resten av samhället, just för att akademin betraktas som en verksamhet som alla andra.

Jag fostrades till forskare och tog mina första steg på den akademiska banan i en miljö som idag i princip har bortrationaliserats från universitet. Några lyckliga år innan millennieskiftet och en kort tid efter deltog jag i flera regelbundet återkommande (en gång i veckan), välbesökta högre seminarier där olika typer av texter lades fram och diskuterades utifrån en lång rad olika perspektiv och av många olika forskare. Som student och doktorand lärde jag mig att seminariet är humaniora och samhällsvetenskapens motsvarighet till naturvetarnas laboratorier. Lika tacksam som jag är för att jag fick vara del av de inspirerande akademiska miljöerna och det intellektuella utbytet av tankar som det fanns tid att tänka till slut, lika besviken och bedrövad är jag över att det idag sällan finns tid och intresse för att mötas på det sättet och diskutera texter. Idag möts man i fokuserade strategiska seminarier för att vässa ansökningar eller för att få tips på hur man ökar chanserna att få sina artiklar publicerade. Det är två helt olika saker, två helt olika intellektuella miljöer med helt olika förväntningar. Lägger man fram en text på ett klassiskt högre seminarium är frågorna öppnare och alla synpunkter är välkomna, vilket långt ifrån är fallet på ett strategiskt seminarium där man inte sällan utser en eller flera opponenter med uppdrag att fokusera på specifika aspekter av texten. Jag ser utvecklingen som en olycklig konsekvens av högskolans allt tydligare resultatfokusering och kraven på produktion av nyckeltal. Den samlade kompetensen i den klassiska högre seminariet som kunde bestå av uppemot 30 forskare och doktorander har idag ersatts av en, två eller tre anonyma granskare som har som uppdrag att aldrig vara nöjda. Flertalet forskare och mångfalden av synpunkter som samverkade för att skapa högkvalitativ och användbar kunskap, har alltså i princip ersatts av en lista som måste åtgärdas för att artikeln ska godkännas för publicering. Jag är inte kritisk till peer-review, det är utarmningen av den akademiska miljön jag vänder mig mot. Jag förstår inte varför det ena behöver ersätta det andra, varför vi kastat ut barnet med badvattnet?

Monografin är samma andas barn som det högre akademiska seminariet. Den ersätter inte artklar, den är något i kraft av sig själv och representerar ett värde som idag bortrationaliserats. Kunskapen som en riktigt bra monografi där ett ämne behandlas på djupet har i princip helt försvunnit från akademin och utvecklingen påskyndas när kontorsytorna ska minskas (det vill säga hyreskostnaderna ska sänkas) och akademiker inte längre får ha böcker på arbetsplatsen. Därifrån stupar det brant neråt och avakademiseringen accelererar för varje ny kull med doktorander som får sitt körkort och kan börja konkurrera om medel och meriterande publiceringar med äldre forskare som fortfarande har minnen av den tid som flytt. Det var kanske inte bättre förr, men kunskapen stod i centrum på ett helt annat sätt, den akademiska världen var akademisk och det var en fördel att odla akademiska kvaliteter. Det fanns tid att tänka, tid att mötas, tid att läsa och samtala om utmanande texter.

Kollegialitet, det högre, akademiska seminariet och kritiska samtal leder till en föränderlig akademisk ordning underifrån, med utgångspunkt i kunskapen och det som fungerar. Dagens mål- och toppstyrda, kvalitetssäkrade system för produktion av nyckeltal liknar mest den gamla sovjetstatens femårsplaner, vars "framgångar" presenterades i Pravda.

Jag hårdrar, anklagar ingen för något; sätter ord på en känsla. Så här vid slutet av terminen kommer tröttheten över mig. För egen del ser jag fram emot hösten då jag har en rad utmanade uppgifter att ta tag i, men jag oroas över avvecklingen av det akademiska i akademin.