Leder ledare verkligen?

Ledaren ses som en frälsare. Och det är många gånger så som det ser ut. In kommer Gösta, eller vad han (för det är ofta en man) nu heter, och plötsligt pekar allt i rätt riktning, målen uppnås och alla är nöjda och glada. Tankemodellen utgår från att det stora flertalet är som får vilka behöver en herde för att komma någon vart. Även akademin leds på detta sätt. Docenter och professorer, om än på ytan motvilligt, låter sig likt en flock får ledas av direktiv från olika ledare. Inte sällan utförs uppgifter och arbetas efter planer och modeller som strider mot professorns egen forskning och vetenskapssamhällets beprövade erfarenhet. För att ledarens ord är lag och för att alla i någon mån är följare. Fåren går dit herden pekar; ibland till och med ut över branta stup. Ansvar är en svår fråga. Alla håller med om att det är viktigt, men i praktiken visar det sig vara svårt att leva upp till idealet. Om alla VERKLIGEN hade och tog personligt ansvar, det vill säga om det inte var möjligt att skylla på någon annan, skulle mycket se annorlunda ut. 

Man säger att kunskap och forskningsresultat skall ligga till grund för alla beslut. Och så är det också, men det pågår mycket forskning, olika typer av forskning. Därför går det, om man bara är lite uppfinningsrik, oftast att hitta forskning som ger stöd åt ledarens (och här åsyftas ingen individ, utan snarare en roll eller funktion) beslut, oavsett hur det ser ut. Ledaren och besluten som tagits legitimeras på detta sätt, konsekvent, i efterhand. Först händer något, sedan, om det gick bra, hyllas och belönas ledaren, alternativt uppfinns en förmildrande förklaring, eller så straffas ledaren. Men bedömningen sker alltid i efterhand, med facit i hand och det är vinnaren som skriver historien.

Ingen vet vad framtiden bär i sitt sköte. Framtiden finns per definition inte. Nuet däremot, skapas i och genom det samlade resultatet av kollektiv handling. Nuet är en konsekvens av handling. Samtliga aktörers handlingar skapar vardagen, kultur, samhället, allt. Ledarens roll för blivandets riktning är i praktiken liten. Herdens makt är aldrig större än fårens samlade vilja att låta sig ledas. Visst ser det ut som ledare leder, men det är bara en efterhandskonstruktion. Människan vill förtvivlat väl att det ska se ut som det var hon som hade kontroll. Att ta ansvar på riktigt kostar på och det är lättare att ha någon att skylla på om det går åt skogen. Medborgare önskar att de folkvalda politikerna och statsministern skall fixa problemen i samhället och röstar på någon annan om det inte blir som man vill.

Vad vill jag säga med resonemanget? Jag vill visa att relationen mellan ledare och ledd är komplex. Det går inte att med säkerhet säga vad som är orsak och verkan i händelsekedjan som leder fram till utfallet som måste hanteras. Det är inga nyheter. Människor är kulturvarelser som både påverkar och påverkas av av varandra. Jesus är på många sätt sinnebilden för ledaren. Hans ord styr fortfarande vardagen för väldigt många människor, direkt och indirekt. Han, om han ens existerat i sinnevärlden, utövar fortfarande ledarskap, 2000 år efter döden. Samhället har förändrats till oigenkännlighet, men tron på ledaren består. Ett resultat av människans biologiska arv snarare än ett tecken på storheten och genialiteten i idéerna.

Ledare tar beslut, pekar ut riktningen, får ibland groteska löner och ses upp till. Ledare sitter i toppen, syns utåt och tar ansvar, fast bara på pappret. Men LEDER gör de inte. Ledare kan möjligen skapa gynnsamma klimat och sociala miljöer som lättare än andra kontexter har förutsättning att lyckas. Ledare tar åt sig äran om det går bra och skyller på sina underlydande om det går dåligt eller får bära hundhuvudet. I efterhand, när facit finns. Först då vet man och kan bedöma situationen.

Självklart är det svårt att ändra på detta, hur orimlig tanken än är. Kulturens makt över oss människor är stark. Det är viktigt att inse och något man måste förhålla sig till. Bara för att det skulle kunna vara annorlunda betyder inte att det blir så i en handvändning. Däremot går det att öka medvetenheten om förhållandet, själva förutsättningen för allt. Och ur denna kollektiva insikt kan en ny syn på hur man kan organisera företag, samhällen, seminarier eller vad det nu är som måste organiseras, växa fram, underifrån och i enlighet med forskning och beprövad erfarenhet. Om den syn på ledarskap som här skissas på sprids och kan påverka kollektivets syn på sina egna möjligheter, öppnar sig verkligen möjligheter. Stora möjligheter.

Med en annan syn på ledarens roll och förmåga kan en hel del av ledarskapets kultur och där till kopplade avarter göras upp med. Sanslösa löner, orimliga bonusprogram och osund glorifiering av Ledaren; allt som är dåligt med nuvarande syn på ledarskap går att göra sig av med. Utan att egentligen förändra något av betydelse. Och när det är gjort kan arbetet med att skapa ett samhälle med minskande klyftor och där fler kompetenser kan komma till nytta. Det finns potential att bygga en mer hållbar värld på insikten om människans ömsesidiga beroende, men då måste den tanken hållas levande och närvarande dagligen och stundligen. 

Drömmen om LEDAREN är farlig, men en värld med ödmjuka ledare, som inser sin begränsade roll för processens framgång är möjlig och önskvärd. En värld där alla inser att alla behövs, på olika sätt.