Varande och blivande

Utgångspunkten för min syn på kultur, (men även samhällsutveckling, mig själv, livet och kunskapen) är att ingen eller något är, allting blir. Rörelse och förändring är kulturens motsvarighet till naturens lagar. Tillblivelsen pågår hela tiden och överallt. Förändringen är öppen och icke-linjär och därför är slumpen ett avgörande inslag. Utan ödmjukhet inför tillvarons oöverblickbarhet och allt som inte går att veta någonting om finns därför ingen möjlighet att förstå hur man skulle kunna bygga ett hållbart samhälle. Prediktioner är emellertid lika beroendeframkallande som heroin, och det finns lika mycket pengar att tjäna på att sälja säkra uttalanden om framtiden som i droghandeln; föreställer jag mig. Alla vill veta hur framtiden kommer att se ut, och blicken riktas mot forskarna som förväntas veta. Det enda man kan säga om framtiden med stöd i forskning är dock att man inte kan säga något säkert om framtiden, eftersom den skapas i en öppen process av tillblivelse.

Den här förståelsen för förändring har mejslats fram genom många år av studier av kultur i vid mening och under mödosamt arbete med olika filosofiska texter samt genom att teoretiska kunskaper brutits mot praktiska, vardagliga erfarenheter under närmare 50 år. Inte så att jag läste filosofi när jag var tonåring, men jag har alltid varit uppmärksam på detaljer och nyfiken samt när en vilja att förstå hur saker och ting fungerar. Det är sökandet efter kunskap som ger mig mest tillfredställelse, inte svaren. Det märkte jag när jag kom till universitetet. När jag väl började studera ville jag inte bli färdig. För mig är vägen målet och därför har jag kommit att intressera mig särskilt för (kompetensen som krävs för att hantera) frågor utan givna svar. Kunskapen finns inte nedlagd i världen, den upptäcks inte. Kunskap är vetande som skapas och som ständigt måste jämföras med den föränderliga verkligheten och hela tiden modifieras.

Filosofin som Deleuze och Guattari skapade utgör ett slags klangbotten till det mesta jag skriver. Det är med dem jag samtalar och det är deras texter och tankar som främst inspirerar mig att skriva. Fast detta får inte uppfattas som att just dessa två filosofer skulle vara mina enda husgudar. Jag använder texterna och tankarna som Deleuze och Guattari lämnade efter sig för att tänka själv, bortom deras texter som heller inte följs slavisk. Jag följer inte Deleuze och Guattari, jag ser dem som medskapare av den kunskap som mitt eget arbete resulterar i.

Boken jag håller på att skriva är därför inte en introduktion till Deleuze och Guattari, det är en bok om studier av förändring, i rörelse, en bok och kultur och kunskap. Boken innehåller min tolkning av nomadologin, eller min adaption till svenska, nutida förhållanden, av den nomadologi som Deleuze och Guattari formulerade och satte på pränt under 1970-talet i Frankrike.

Behövs det verkligen en bok till om kultur och ännu fler definitioner av begreppet än de över 200 som redan finns? Det gör det verkligen inte och därför är min bok inte en sådan bok om kultur. Inte en bok som slår fast och definierar. Boken är ett samtal om kultur, fyllt av förslag på hur man kan förstå kultur och framförallt förutsättningarna för förändring inifrån och på kulturens egna premisser. Det är inte en ny teori om kultur som lanseras, utan reflektioner över hur man kan hantera kulturen som befintliga teorier beskriver. 

Samtal är mitt förslag till sätt att se på och gripa sig an kultur i vardagen, ute i samhället där kulturen blir till. Samtal är en metod för att skapa balans i processen av kulturell tillblivelse. Idag är debatten dominerande i vår kultur och samtalet för en tynande tillvaro, vilket är en tendens som förstärks när humanioras ställning försvagas i takt med akademins ökade krav på (ekonomisk) effektivitet. Det är olyckligt att det kommit att bli så, för det är en ond cirkel som kan komma att leda till konsekvenser som på sikt hotar samhällets långsiktiga hållbarhet.