Tillit och delat ansvar: självorganiserande ordning 2

Tar upp tråden igen och tänker med Louise Bringselius och Bo Rothstein och innehållet i deras debattartikel om tillit. Intressant, och enormt viktigt. Tillit är grunden för ett hållbart samhälle, tillsammans med mångfald och bildning. Ett vanligt missförstånd, märker jag när jag skriver om dessa saker, är att man förväxlar dessa ord med lösningen på samhället problem. Det verkar vara väldigt svårt att förstå att det inte är tillit, mångfald och bildning samhället behöver för att bli hållbart; tillit, mångfald och bildning är förutsättningen för att samhället ska kunna utvecklas och bli hållbart. Det är svåra saker detta och det finns aldrig några garantier för att det ska fungera, tvärtom är tillit, mångfald och bildning komplexa begrepp vars kvaliteter måste värnas av många för att fungera och bilda fundament för ett hållbart samhälle. Tyvärr är det lättare att satsa på starka ledare, styrning, kontroll, värdegrundsarbete och New Public Management; gör man det har man ryggen fri om det går åt skogen.

Men även i andra delar av offentlig sektor märks hur organisationer kan fungera väldigt olika, trots att de har likartade förutsättningar i termer av styrning och regelverk. Vad man gör av sitt mandat och framför allt mer svårfångade mjuka faktorer som just tillit har därför betydelse. Samtidigt som vi strävar efter att skapa förutsättningar för tillit måste vi därför också säkerställa att de värderingar och beteenden som ersätter delar av den formella styrningen inte leder i riktning mot oönskande beteenden som till exempel korruption eller olika former av mobbing och trakasserier. Organisationer som utmärks av en hög grad av tillit är naturligtvis inte helt immuna mot dessa typer av oönskade handlingar men de är i allmänhet mindre utsatta.

Det är svårt, men inte oöverstigligt svårt, och en del av svårigheten ligger i att inse hur enkelt det är egentligen. Forskning om spelteori i praktiken har visat att om man väljer att lita på sina medspelare tjänar alla på det. Egoism lockar med jackpott och lycka, men tvingar de flesta som väljer den vägen till ensamhet. Var och en må vara sig själva närmast, men eftersom samhället är en gemensam angelägenhet fungerar det inte att bygga det på individuell grund. Godhet är inget knark, det är egoismen och girigheten som är en drog; ensam är inte stark. Mänskligheten är ett kollektiv och bara tillsammans kan vi klara av utmaningarna vi alla står inför. Klimatfrågan är ett slags fångarnas dilemma, om många bara bryr sig om sig själva och den egna, omedelbara behovstillfredsställelsen  kommer livet på jorden att utsättas för påfrestningar som kanske leder till mänsklighetens undergång. Om många däremot litar på att andra också bryr sig om sina medmänniskor och kommande generationers möjligheter att leva sina liv och förverkliga sina drömmar, har det visat sig fungera. Insikten om bräckligheten och förståelsen för komplexitet är dock viktig, liksom osjälviskhet och ödmjukhet inför det faktum att det aldrig finns några garantier. Tillit är något man väljer, det är en livshållning och en inställning till andra, liksom egoism och misstänksamhet. Om man möts av misstänksamhet och egoism är det lätt att jag känner mig tvungen att agera på samma sätt, men det gäller tillit också. Man blir som man umgås; människa blir man tillsammans med andra människor och samhället är vårt att förvalta gemensamt. Vilket samhälle är bäst att bo i, ett varmt och förstående, eller ett kallt och oresonligt? Valet är vårt att göra varje dag.

Våra studier av vad som utmärker väl fungerande offentlig verksamhet visar på att man starkt har överskattat betydelsen av formella strukturer och regelverk. Italien är ett slående exempel på detta. Landet har haft samma formella regelsystem sedan det bildades för 150 år sedan, likväl är korruptionen i dess södra regioner mycket omfattande medan några av de nordliga regionerna är tämligen väl fungerande.

Av dessa och andra liknande studier kan man dra slutsatsen att det snarare är frågor om organisationskultur och värdegrund som har betydelse.

Missförståndet gällande värdegrunder är att man tror att det går att designa dessa efter människors drömmar om hur det borde vara och att de kan implementeras med hjälp av styrning och kontroll. Värdegrunden är inte ett regelverk, utan just den grund som organisationens verkliga värden bygger på. Raden av stora företag som försökt ge sken av vissa värden men praktiserat andra är lång. SCA, VW och så vidare. Det handlar om kultur, om det som växer fram mellan människor; om det som man faktiskt gör. Det finns inga genvägar; inser man det och agerar kollektivt med utgångspunkt i den tanken finns det hopp. Forskning visar att det faktiskt fungerar, även om det är svårt: Låt oss därför tänka om.

Det är tydligt att vi har haft en övertro på regelstyrning och formalisering under senare decennier, medan den styrka som hämtas ur medarbetarnas omdöme och kompetens har fått stå tillbaka. Denna överstyrning har gjort att offentlig sektor i Sverige inte fungerar så bra som den skulle kunna.

 New Public Management är en förrädiskt lockande idé som talar till känslan. En genväg till lycka och en snabb "lösning" som i praktiken visar sig INTE fungera. Sverige står inte inför en systemkollaps, men maskineriet gnisslar betänkligt. NPM bygger på missförståndet att samhället är komplicerat och att det går att dela upp helheten i isolerade delar som löser sina respektive problem på egen hand, vilket gör att man lämpar över alla problem på andra och lever på ett fåfängt hopp om att frälsningen ska komma utifrån. Samhället är komplext och alt och alla hänger ihop. Inser man det förstår man hur viktigt det är med tillit, mångfald och bildning; att människa är ett kollektivt femomen och att alla är ömsesidigt beroende av varandra. Det är inte enkelt, men eftersom snabba lösningar bara leder till nya problem har alla allt att vinna på att samarbeta och lita på varandra, även om det är svårt och trots att det inte finns några garantier.

Att bygga tillit är dock ett långsiktigt arbete. Tilliten är svår att bygga upp, men lätt att rasera. Därför krävs det ett varsamt och tålmodigt arbete med gradvisa förändringar och stor lyhördhet – men också försiktighet för att inte hamna i en frustrerande möteskultur där samverkan absorberar, snarare än frigör, energi.

Stormöten och ändlösa diskussioner med målet att komma överens är inte lösningen. Bringselius och Rothstein målar inte upp en kommunistisk vision. De pekar på forskning som visar vad som fungerar, och det är detta som politiker från höger till vänster måste lyssna på och ta hänsyn till eftersom verkligheten är som den är, inte som människor vill att den ska vara. Det är inte känslan som räknas, utan världen, verkligheten och livet så som det levs och fungerar i praktiken. Tillit har visat sig fungera, sedan får Heberlein och andra säga och tro vad de vill. Misstänksamhet och egoism leder mänskligheten fel, skapar behov av murar och är motsatsen till medmänsklighet. Det är just för att man är sig själv närmast som man tar hand om och litar på sina medmänniskor.

Vi menar att rätt tillämpad kan tilliten stärka rättssäkerheten och komplettera den värdegrund som utgår från gällande lagstiftning som betonar betydelsen av normer som opartiskhet, saklighet och likhet inför lagen. 

Tillit innebär nämligen inte att utvärdering och kontroll ska avvecklas. Organisationer behöver få en typ av signal när de handlar rätt och en annan signal när de agerar felaktigt. När medarbetarna får ökat handlingsutrymme blir det extra viktigt att medborgares rättssäkerhet stärks genom att man säkerställer möjlighet att till exempel överklaga beslut eller inför andra system för att hantera kritik.

Självorganisering alltså, transparens och öppenhet. Kritisk granskning. Det är något annat än styrning, kontroll, värdegrundsarbete och företagshemligheter. Mångfald, tillit och bildning är inte mål som kan prickas av på en lista, det handlar om kvaliteter som måste värnas just för att det är förutsättningen för långsiktig hållbarhet. Lita på människor, men utvärdera verksamheten i efterhand och var lyhörd på signaler som indikerar problem. Agera aktivt, men inte proaktivt. Den som känner tillit och är fri har ALLT att förlora på att inte leva upp till förväntningarna. Låt oss inte underskatta kraften i den tanken på och värdet i den modellen för organisering och förvaltning av samhället. Det är inte godhet som är knark, utan egoism!

I dag märks många initiativ för att styra och leda mer tillitsbaserat, i stat, kommuner, landsting och privat verksamhet. Det kan handla om färre mål och indikatorer från politik till förvaltning, om ökad delegering inom verksamheter, om samordnade centrala stödfunktioner, lokalt administrativt stöd, coachande ledarskap, försök att minska onödig formalism och om värdegrundsarbete med fokus på samarbete, brukarfokus och helhetsansvar. Regeringen stöttar arbetet med sin tillitsreform, där Statskontoret och Tillitsdelegationen har viktiga roller. Som ett led i tillitstanken efterlyser nu många färre riktade statsbidrag och mindre detaljerade regleringsbrev.

Jag ser inte mycket av detta, men väljer att lita på Bringselius och Rothstein. Vill gå in i det nya åren med framtidstro och hopp, inte med en känsla av att undergången är nära. Jag väljer att lita på och lyssna till klokheten och värjer mig för oroskänslor och misstänksamhet. Om vi blir många som gör det är ett annat samhälle möjligt.

Tillit är en styrningsfilosofi för en tid då vi har mognat i insikten att det finns gränser för hur långt man kan nå med reglering. Det är en styrningsfilosofi för en tid då samhällets olika aktörer – även politik och förvaltning – är beredda att lyssna till forskningen och prestigelöst utveckla den offentliga sektorn gemensamt, med övertygelsen att samarbete kommer att ta oss längst.

Människan är enastående, om hen får säga det själv, men är trots allt ändå bara ett resultat av evolutionen. Hur mycken man än vill går det inte att bemästra världen eller bygga ett idealsamhälle enligt en på förhand uppgjord plan. Självorganisering är vägen fram och den bygger på tillit.

Människa tror möjligen att att hen kan styra och reglera riktningen på samhällets blivande, men det har vi gång på gång fått oss bevisat att det inte går. En nyckel till hållbarhet tror jag är att inse just det, att vi är duktiga, fantastiska, men vi har begränsningar. Och ifråga om sanning och ansvar för världen som helhet finns det många poänger med att iaktta ödmjukhet. Hybris brukar straffa sig. Och för att nå dit utan att konstruera en helt ny världsbild; för det behövs inte, är det viktigt att inse att steget som behöver tas är relativt litet. Men viktigt! För att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle behöver vi sluta styra och kontrollera och börja lita på varandra!