Kulturens putsade yta och mörka mörka materia

Vad är det #MeToo avslöjar egentligen? För att ta rörelsen vidare är det en viktig fråga att reflektera över. Mitt svar på frågan är: Kulturens mörka materia. Kulturens putsade yta, det sken som medvetet kommuniceras till omgivningen, är lätt att ta för sanningen om kulturen, som det enda som räknas. Det är den ytan som nu spricker upp och blottlägger det som försiggått i dunklet. Oskyldiga män som känner sig anklagade och de som kritiserar rörelsen tror jag gör det för att deras världsbild fått sig en knäck. Många av berättelserna visar hur mycket förnekelse människan är förmögen till, och de som väljer att anklaga eller ifrågasätta budbärarna, eller som vill se övergreppen som individuella och isolerade händelser, hänger sig åt förnekelse. Tänker man så blir våldtäktsmännen, fyllona på parkbänken och kriminella lätta att identifiera och förstå, och därifrån är steget till tanken på att hårdare straff leder till ett bättre samhälle inte långt. Försöken att kontrollera kulturen bygger på kunskap om dess belysta delar och aspekter, men utan hänsyn tagen till kulturens mörka materia är alla försök att styra och kontrollera dömda att misslyckas.

Kulturens mörka materia är lika gäckande för kulturvetaren som rymdens mörka materia är för fysikerna som räknar på universums massa och försöker förstå dess utveckling. Fysikerna vet att den mörka materien existerar, även om den inte går att se, och att den är mångfalt mycket större än materien som är känd och går att iaktta. Skillnaden är att fysiker möts med förståelse och respekt medan kulturvetare anklagas för sanningsrelativism när teorier för att förstå kultur och förutsättningar för förändring presenteras; det vill säga teorier och resultat som går på tvärs mot allmänt vedertagna sanningar om kulturens putsade och upplysta yta. Kulturvetare möts av samma reaktioner när de presenterar sina resultat och gläntar på fasaden som kvinnor i alla tiden bemöts när de talat om övergreppen och trakasserierna de utsatts för. Idag krävs det en rejäl foliehatt och en utvecklad resistens för sanning för att kunna förneka alla berättelser som nu rullas upp.

Det missbruk som syns är toppen av isberget. Det är vad som försiggår bakom stängda dörrar, i hemmets lugna vrå, som räknas; om man verkligen vill förstå. Väljer man att "tro" på individen; säger man att vuxna människor kan och får ta eget ansvar för sina liv och vad och när man dricker; för att med stöd i den typen av argument försöka krossa Systembolagets monopol, bortser man medvetet från kulturens mörka materia. Det är inte fyllona på parkbänken som är problemet, inte det som syns som räknas, utan helheten. Vill man förstå kultur måste man ta hänsyn till allt, inte bara till det man kan se. Det är helheten, det vill säga både det som är belyst och det som dväljs i dunklet, som räknas. Liksom universum är kulturen som den är, inte som människor önskar att den vore, och vill man förstå måste man ta hänsyn både till det som syns och det som inte syns. Är det kunskap om kultur man vill ha går det inte att bortse från någonting som betyder något och påverkar helheten och förutsättningarna för förändring. Både det okända och det okänt okända måste tas med i beräkningen och reflekteras över, annars är det något annat som undersöks och kunskapen blir värdelös.

Ondskan finns och verkar i det tysta, och inte bara de som ertappas och kan lagföras utgör problemet: pedofiler och våldtäktsmän finns och verkar mitt framför ögonen på oss alla, men vi ser dem inte. Likt rymdens mörka materia vet vi att de existerar, men eftersom ingen erkänner att de är vad de är fördunklas synen, och eftersom brotten är så vidriga och många offer dessutom tränger bort och förnekar vad de utsatts för kan det fortgå; liksom övergreppen på kvinnorna kunnat fortgå mitt framför ögonen på oss alla. Kvinnor har i alla tider vetat, men först nu står det klart för alla hur omfattande förtrycket varit och att det är de mest idealiserade männen som framförallt stått för övergreppen. Donald Trump hade rätt när han sa att den som är känd kan göra vad som helst utan att det påverkar hen anseende. Det kommer förhoppningsvis att förändras nu; fast bara om vi inte väljer att se #MeToo som en isolerad händelse, en storm som blåser över.

För att förstå kulturen måste man inse och acceptera att den inte bara består av det som går att se och förstå. Kulturens mörka materia måste tas med i beräkningen, annars kommer kalkylerna och den data som analyseras att ge felaktiga värden och kunskapen blir meningslös. #MeToo är en långt mer omvälvde rörelse än någon kunnat ana, fast det är upp till oss att se kunskapen för vad den är och hålla fast vid insikten och göra något konstruktivt av den. Fortsätter beskyllningarna som riktas mot kulturvetare och sprids vanföreställningen om att kulturvetenskap är relativistisk, bara för att resultatet går på tvärs mot rådande föreställningar om hur det är, vilka bygger på kunskap om kulturens yta, det människor väljer att kommunicera till varandra, kommer forskningen inte kunna resultera i någon djupare och varaktig, användbar, kunskap. Visst kan vi välja att bortse från kulturens mörka materia, det har bevisligen fungerat tidigare, men vill vi verkligen det? Vi lurar ingen annan än oss själva.