Den instrumentella rationalitetens iskalla värld

När kunskap och kompetenser formaliseras och standardiseras samt flyttas från människor till system, det vill säga när bedömningskompetens inte längre handlar om att ta självständiga beslut som förankras i goda (det vill säga kontrollerbara) argument, har vi lämnat kunskapens och den intellektuella hederlighetens domäner där man möts för att lyssna, lära och utbyta erfarenheter i akt och mening att tillsammans utveckla mänsklighetens förståelse för liv och samhällets långsiktiga hållbarhet, och istället anträtt den instrumentella rationalitetens iskallt, cyniska och beräknande värld. Det är en värld där kunskap i kombination med ärlig vilja att veta väger lätt som en fjäder mot fakta i kombination med känslomässig övertygelse om att man står på det rätta sidan och försvarar den enda Sanningen.

Det goda och ömsesidigt utvecklande, lyssnande och inkännande samtalet förpassas genom implementeringen av New Public Management till historiens skräphög och ersätts med (ekonomiskt) effektiva metoder att avgöra alla typer av kontroverser, även kring högst komplexa problem där det inte finns några givna svar, en gång för alla. Istället för att se det som att forskares uppgift är att skapa förståelse för världens och mänsklighetens mångtydighet och olika ståndpunkters respektive problem och förtjänster utgår man från att konkurrens alltid driver kvalitet, vilket har blivit ett sanning som inte får ifrågasättas trotts att tecknen på att allt inte står rätt till i kunskapsnationen Sverige hopar sig.

Visheten avfärdas som flum; bildning förlöjligas; kunskap ifrågasätts och samhällsdebatten handlar om att till varje pris vinna makt och inflytande med hjälp av fakta som inte sällan ryckts ur sitt sammanhang; både den fakta man lutar sig mot och den som kritiseras. Kunskap är alltid förkroppsligad och relaterad till ett sammanhang, medan fakta flyter fritt och kan användas av alla. Därför anses det i den instrumentella rationalitetens iskalla värld inte vara något problem att man ställer en ledarskribent mot en en professor, för att debattera en infekterad fråga. Ledarskribenten representerar ett INTRESSE medan professorn representerar KUNSKAPEN, men det spelar ingen roll, det anses vara fair play, för debatten är en konkurrenssituation som per definition alltid driver kvalitet. Information kontrolleras, gränser bevakas och människor möts allt mer sällan för att lyssna på varandra. Den som tvekar det minsta och som försöker förstå och lära sig något av utbytet, den som är naiv nog att tro på kraften i goda argument och som ändrar åsikt i mötet med starkare och bättre argument, hånas och förlöjligas. Vetenskapen har förvandlats till en skolgård där man mobbar varandra, istället för att vara en plats där nyfikenheten och intresset bubblar och där man möts för att lyssna. Argument och samtal har ersatts av en inkrementell tävlan om vem som har flest artiklar och citeringar, egalt om vad. Forskning visar är i en kunskapskultur början på ett samtal, i ett faktasamhälle är det slutet på utbytet av tankar. Vetenskap handlar idag om att täppa till truten på motståndaren, inte om att försöka förstå varandra bättre för att kunna tjäna samhället och mänskligheten på bästa sätt.

Ända sedan jag började på högskolan på 1990-talet har jag låtit nyfikenheten och viljan att veta styrt mig i sökandet efter kunskap, bildning och vishet. Jag vill förstå och har aldrig slagit mig till ro med något jag vet. Jag har aldrig pinkat in ett revir och byggt allianser, jag har lyssnat och lärt och hela tiden skaffat mig kunskaper om alla möjliga och omöjliga områden, för att lära mig mer och för att bli bättre på mitt eget område. Kunskapen har varit ledstjärnan för mig. När min nyfikenhet och breda erfarenhet idag allt oftare möts av stängda dörrar, misstänksamhet och krav på rättning i ledet, just för att jag inte pinkat revir och byggt allianser, blir jag ledsen. När mina meriter inte längre godkänns som meriter, inte för att kunskapen är mindre giltig, utan för att spelreglerna (det vill säga kulturen, som är mitt studieobjekt) har förändrats, dör något inom mig. När tiden för samtal, seminarier och sökande efter breddad kunskap för att bli en bättre forskare, bortrationaliseras av ekonomiska skäl och den som vill forska tvingas specialisera sig och liera sig med mäktiga vänner samt konkurrera på helt hopplösa villkor, blir jag besviken på akademin. Varför kan vi inte bara erkänna att kunskap och bildning var något vi ägnade oss åt förr i tiden, idag gäller andra regler?

Anledningen till att jag skriver denna uppgivna bloggtext är att jag dristade mig till att försvara genusvetenskapen vetenskapligt och att jag därför drogs in i en destruktiv och kunskapsfientlig kamp om makt på Twitter, som inte hade något med kunskap att göra och där snart sagt vad som helst kunde sägas av vem som helst och passera som vetenskapligt giltiga påståenden: SÅ LÄNGE GENUSVETENSKAPEN KRITISERADES. Min text, med utgångspunkt i #MeToo, om hegemonisk maskulinitet drogs upp och allt jag gjort som forskare avfärdades med hänvisnings till att jag skrivit om R W Connell teori. Kritikern var evolutionsbiolog och menade att all kunskap om allt som rör människan finns i generna och kan förklaras evolutionärt och med utgångspunkt i studier av djurbeteende. Att Connell teori är just en TEORI, det vill säga ett analytiskt redskap och inte en hypotes, spelar ingen som helst roll för kritikerna av genusvetenskapen. Att de därmed blottar en ocean av okunskap och öppet visar hur ignoranta man är spelar ingen som helst roll, så länge man står på den rätta sidan och försvarar Sanningen. Det faktum att forskare som använder teorier för att förstå och försöka förklara vad som händer mellan människor och i sociala sammanhang inte bevisar någonting, bara erbjuder en förklaringsmodell, spelar ingen roll: Hen ska förgöras, till varje pris och helt utan hänsyn tagen till någon kunskap. Att det finns evolutionsbiologer som öppet väjer att lämna vetenskapens och sitt eget expertområde för att med stöd i känsloargument eller med hänvisning till studier ryckta ur sitt sammanhang, som dessutom handlar om andra saker än det som är uppe för diskussion, kritisera forskare verksamma inom ett område som man inte tycker om, säger en del om synen på kunskap i samhället idag. Kultur existerar inte enligt biologerna, för bara svar som grundar sig i biologi erkänns som vetenskapliga. Genusvetare anklagas för att vara aktivister bara för att de öppet söker kunskap om kulturella hinder för jämställdhet, medan biologernas känslomässiga försvar för den enda, okränkbara Sanningen antas vara ett tecken på objektivitet. Och alla som ansluter sig till den rätta läran och är lojala med och försvarar tron på att biologin rymmer allt man behöver veta om människan erkänns som auktoriteter på området. 

Det är ett kallt samhälle som växer fram. Ett samhälle där det är viktigare att angripa motståndare än att utveckla den egna kunskapen, utsätta den för granskning och samtala om vad forskningen som helhet vet, vart samhället är på väg och vad som kännetecknar en varm och konstruktiv kultur byggd på ömsesidig respekt. Den enda vägen leder fel, om det är kunskap och förståelse man söker. Är det däremot Sanningen som är målet finns det bara en väg, den rätta vägen. Och den vägen får bara anträdas av den som visat sig värdig och som avlagt trohetslöfte och är lojal med den rätta läran och dess auktoriteter. Forskare eller inte, spelar ingen roll: debatten handlar liksom alla debatter om makt. Kritiken som riktas mot genusvetenskapen har aldrig handlat om kunskap, och det blev uppenbart känslorna styr i diskussionstråden på Twitter igår. Genusvetare är varken mer eller mindre vetenskapliga, generellt sätt, än forskare inom andra områden. Och det faktum att det anses okej att gå LÅNGT utanför sitt eget expertområde och även upphöja journalister och allmänna tyckare till experter, så länge man är lojal med kampen om den rätta läran och ansluter sig till kritiken mot genusvetare, säger allt om den vetenskapliga grunden för kritiken och vad det är som faktiskt försvaras. Searc an destroy, verkar vara mottot och är du inte med är du mot. 

Genusvetenskapen anklagas för att vara aktivism, bara för att genusvetare är öppna med att man forskar om förutsättningar för jämställdhet, vilket man gör för att uppnå kravet om transparens. Om det påverkade resultaten och det som sägs i namn av vetenskap hade kritikerna, Sanningens härförare, ljusets och den enda rätta lärans försvarare, en poäng, fast det är inte detta kritiken handlar om. Genusforskarna är guilt by association och dömda på förhand, utan granskning, för sitt val av studieobjekt. Välkommen till kunskapens underbara värld. Den instrumentella rationalitetens värld är inte iskall, inser jag, det är en ny "skön" värld FYLLD av känslor och driven av affekter. Något dog i mig igår. Ännu en spik drevs in i den kista som håller på att byggas upp av alla tecken på att något är allvarligt fel i akademin som jag älskat sedan första stund och kunskapsnationen Sverige som är mitt hem och som jag vill ska vara öppet, varmt och humant.