Starka, målfokuserade forskningsmiljöer, eller kunskapssökande?

Lyssnar på radion. Det talas om en satsning om 50 miljoner på en ny stark forskningsmiljö. Det låter som ett reklaminslag inför sjösättningen av ett utvecklingsprojekt inom näringslivet. Mycket pengar, fokusering på ett ambitiöst mål, och några få lyckliga vinnare. Teamet är samlat; nu jävlar kör vi! Må bäste man vinna! Vi har hört det förr. Så många projekt och satsningar som lanserats med buller och bång och med högt ställda förväntningar. Internationell expertis rekryteras och känslan av att resultatet är i hamn, att det nu bara är en formalitet, sprider sig. Sedan blir det tyst. Pengarna tar slut, och forskarna sprider sig för vinden; några rekryteras till nästa satsning. Resultaten hör man sällan något om. Förhoppningar och drömmar är människans paradgren, medan hårt och envist arbete under lång tid, utan garantier att nå framgång, vilket är vad som krävs för att verkligen lyckas, är svårt. Hopplöst svårt,

Ställ projekt- och miljöbyggaridéns underliggande syn på kunskap i relation till Nobelpristagarna soc fick sina pris i söndags och som utförde sin banbrytande forskning på 1970-talet. Deras livshistorier är talande. Ytterst sällan är genombrotten och upptäckterna resultatet av målfokuserade satsningar av konkurrensinriktade människor som under en kort tid arbetar fokuserat för att nå mätbara resultat. Tvärtom visar pristagarna ofta prov på helt andra kvaliteter. Inte sällan är de öppna, ödmjuka, samarbetsvilliga och framförallt nyfikna och uthålliga. Till dels kräver forskningen som belönas med Nobelpris dyr utrustning, men nyckeln till kunskapsutvecklande forskning är som jag förstår det framförallt tid och frihet att tänka vilka tankar man vill utan krav på specificerade resultat, annat än mer, djupare och bättre kunskap. Nobelprisen handlar om och belönar kunskap, i mänsklighetens tjänst, inte vinnare i en någon tävling.

Vad ger samhället mest kunskap för pengarna? Att göra koncentrerade engångssatsningar riktade till några få konkurrensutsatta team där toppnamn rekryterats utifrån, som kämpar mot ett tydligt och på förhand definierat mål; eller tid och möjlighet för många uthålliga, ödmjuka och samarbetsvilliga forskare som arbetar under längre tid, i lugn och ro med vad de är intresserade av och verkligen vill veta mer om? Resultatbaserad ersättning initialt och byggt på förhoppningar om framgång, eller belöning och ära för troget arbete i kunskapens och mänsklighetens tjänst? Och vad är samhället bäst betjänt av för typ av kunskap: smal och djup kunskap om ytterst specialiserade områden, eller breda kunskaper och förståelse för helhetens komplexitet? Är det säker kunskap man vill ha går det bara att få det inom högst avgränsade områden, och är det användbar kunskap man söker krävs dels överblick, dels tolkningsförmåga. Kunskap är något annat än fakta, och bildning kräver ett historiskt perspektiv och förståelse för förändringens dynamik. Kunskap är en komplex helhet och den går inte att beställa fram och heller inte delegeras till eller ges i uppdrag att plocka fram av några få experter. Kunskapssamhällen växer underifrån och i mötet mellan forskare och en intresserad allmänhet.

Ödmjukheten och respekten har på senare tid effektivt städats bort både från akademin och den allmänna samhällsdebatten. I vissa sammanhang ses det som ett tecken på svaghet eller dumhet att erkänna att man har fel, och anfall uppfattas som bästa försvar. Det sättet att tänka passar som hand i handske med storsatsningar, konkurrensutsättning och fokus på att vinna en plats i det prestigefyllda och eftertraktade laget. Kunskapsutveckling kräver att forskare visar upp helt andra egenskaper, till exempel en beredvillighet att tänka om och överge även sådant man länge hållit för sant, om man möter ett bättre argument eller konfronteras med insikter som gör det ohållbart att hålla fast vid det man tidigare trodde på. Respekt är också viktigt, vilket i forskning handlar om att man inte bara lyssnar utan även vill förstå den man samtalar med. När allt mer av forskningen handlar om att nå mätbara resultat och så länge konkurrens anses vara kungsvägen till kvalitet kommer klassiska akademiska värden att få svårt att hävda sin rätt. Möjligen går det, än så länge, att försvara akademiska traditioner och intellektuella kvaliteter i Lund och Uppsala där traditionens makt är stor, men om forsknings- och utbildningspolitiken inte riktas om och kunskapen värnas mer i hela samhället kommer den typen av forskning som legat till grund för det moderna, välfärdssamhället snart att vara ett minne blott. Kvar finns bara de fåtal starka forskningsmiljöer som bränner pengar i hiskelig fart för att stå sig i konkurrensen med andra och vinna fördelar i kampen om ära och berömmelse för ett fåtal hjältar, men som ofta löses upp när flödet av pengar sinar.

Kunskap är en mänsklig kvalitet, med allt vad det innebär, och utan tolkning finns inget vetande värt namnet. Resultat är måhända entydiga, men dess betydelse och implikationer för samhället och kulturen är aldrig någonsin entydiga. Det krävs samverkan mellan olika egenskaper, kunskaper och kompetenser för att producera säkra resultat och bygga upp användbar kunskap. Konkurrens och debatt leder möjligen till säkrare resultat, men är det användbar kunskap man vill ha krävs tolkning, reflektion, ödmjukhet och samtal.