Intellekt, affekt och alternativa fakta

Juldagens morgon. Ute regnar det. Ska bara vila här några dagar nu, innan allt drar igång igen. Våren och året som kommer är fyllt med uppgifter. Hösten har varit relativt lugn men det har varit ett välkommet undantag och nu laddar jag för ett nytt år där tiden att tänka efter och möjligheten att stanna upp och skaffa sig perspektiv blir allt mindre. Ska söka lite stipendier; hoppas på att få pengar för att ta tjänstledighet, det vill säga möjlighet att betala mig fri från det jag egentligen tycker är världens bästa arbete. Problemet är att jag som lärare och forskare förväntas prestera mer och mer på kortare tid för varje år som går för att verksamheten ska nå sina effektivitetsmål. Jag har utbildat mig för att arbeta med forskning, lärande och kunskapsutveckling; men så som arbetet är organiserat idag finns det aldrig tillräckligt med tid eller förståelse för komplexiteten i uppdraget. Det är så det ser ut i Högskolesverige: Utbildning och forskning betraktas som produktion av nyckeltal, inte som kunskapsutvecklande, demokratifrämjande och ödmjukt inkännande värnande av humanistiska grundvärden. Människor och liv reduceras allt mer till pengar och prestation. Försäkringskassan jagar sjuka, arbetsförmedlingen har inga jobb att förmedla och vi arbetar pressas allt hårdare till sjukskrivningens och ohälsans gräns. Flyktingskrisen behandlas som en ekonomisk fråga, inte en humanitär, där det handlar om att få det att se ut som man bryr sig om människorna i nöd, när det enda man bryr sig om egentligen är att skatten i Sverige på inga villkor får höjas. 

Fake news och alternativa fakta handlar inte om illvillighet, det är enda sättet att försvara nyliberalismens ekonomiska teorier. Det är dumheten som till slut och oundvikligen kommer i dagen. In i det längsta har de som försvarat skattesänkarpolitik och trickle-down-effekter försökt luta sig mot rationella argument och den kunskap som trots allt ändå kunnat sägas tala för teorin; men nu har man nått vägens ände. Det sista man kan göra för att slippa ändra åsikt i frågan och överge den uppenbart ohållbara politiken är att offra kunskapen. Girigheten äter sig in i hjärnan och stänger av funktion efter funktion. Först stängs empatin av och därifrån är det ett sluttande plan, och det sista som går att offra är intellektet, vilket nu inför öppen ridå offras på ekonomismens altare. Alternativa fakta ser kanske ut som en fantastisk möjlighet; ledaren för världens mäktigaste land (eller?) kan inte ha fel; det kan man intala sig om man inte bryr sig om något annat än sänkt skatt. Innan julhelgen fick Trump igenom sin skattesänkning. Nu väntar hans väljare och anhängarna av politiken på att det ska börja regna. Utan för mitt fönster gör det verkligen det, men jag uppfattar det snarast som tårar från änglar som gråter över det faktum att dumheten än en gång dragit det längsta strået. De rikaste av de rika kan nu bli ännu rikare, ännu snabbare, men det kommer lika lite nu som tidigare att sippra ner något välstånd till folket och landet.

Önskar jag kunde skriva något annat, något mer hoppfullt; men det är detta jag tänker på. Det är dessa och liknande tankar som snurrar i mitt huvud när det finns tid att tänka tankar till slut. Kunskapen är inget vapen, den är ett verktyg. Det är problemet. Dumheten är ett vapen. Där hjärnan tar slut där tar nävarna vid, visst var det så han sjöng, Magnus Uggla, i låten IG (kan räkna upp till hundra)? Det är så det är. I debatten behöver inga andra hänsyn tas än att vinna, och då är alla typer av fakta lika bra, verkliga likväl som falska. När det bara handlar om att sätta den andre på plats blir kunskap och förståelse mer ett problem än en tillgång. I debatten är anfall bästa försvar och den som tänker efter är förlorad. Lyssnar man och ändrar åsikt blir man hånad av hö-hö-hö-mobben som bara bryr sig om sig själva och den segerns sötma som de lever för. Trump är mobbarnas revansch i samhället. Äntligen någon som säger det man alltid velat säga: Grab them by the pussie! Parallellt med skattesänkningarna och klimat- och flyktingkrisen pågår en omvälvande #MeToo-rörelse som möts med en kampanj mot genusforskningen. Där handlar det inte om kunskap utan om makt och inflytande över kultur och normer. Genusforskarna och forskningsfältet där förutsättningar för jämställdhet undersöks sägs vara ett försök att indoktrinera befolkningen och förvrida huvudet på folk. Fast alla med ögon att se med och öron att höra samt intellektuell hederlighet ser och förstår att kampen om jämställdhet aldrig kan gå för långt. Och det handlar inte om något annat än att värna alla människors lika värde. Jag ser anti genderkampanjen som ett typexempel på debattens logik. När ens världsbild och grundläggande värderingar hotas väljer man anfall som försvar och kunskap används som vapen, vilket tvingar den som valt att slå in på den vägen att sälja ut sitt intellekt för rationalitetens iskalla, inhumana logik. Det finns ingen gräns för vad som kan offras när det argument som vilar på känsla ska försvaras.

It takes a fool to remain sain, sjöng The Arc; men idag handlar det snarare om självmedveten fördumning av i grunden kloka människor. Människan har en väl utvecklad intellektuell förmåga, det gäller alla. Problemet är att människan OCKSÅ styrs av affekt. På samma sätt som arv och miljö alltid samverkar och aldrig kan separeras går affekt och intellekt inte att skiljas från varandra, det kan man bara lära sig förstå och hantera. Intellekt är ett verktyg och affekt är ett vapen. Samtal är intellektets väg till insikt och förståelse, medan debatten är affekternas sätt att försöka maskera dumhet till klokskap. Jag slutar aldrig tro på människan, demokratin, kunskapen, humanismen, bildningen och hållbarhet som ett realiserbart och önskvärt samhällsmål. Jag har vigt mitt liv åt att värna kunskapen och bekämpa dumheten; var den än visar sitt fula tryne. Det kommer jag fortsätta göra: här i jul och under det nya året, i vardagen, i mitt yrke, på bloggen samt på sociala medier och i samtal med människor.

God fortsättning önskar jag er alla!