En mörk ocean av tyst kunskap

Vad tas för givet? Vad anses vara sant och rätt och riktigt, utan att behöva undersöka saken först? Där, i den mörka ocean av tyst kunskap finns viktiga nycklar till förståelse av människan och det mänskliga. Den tysta kunskapen förändras hela tiden, den är aldrig den samma; men den påverkar oss alla och genom att lära känna den kan vi bli bättre på att förstå oss själva och den kultur vi lever i och skapar tillsammans. Igår skrev jag om kulturens mörka materia, här bygger jag vidare på de tankarna. Det är i det dolda som kulturens viktigaste aspekter finns, vilket går på tvärs mot rådande kunskapssyn som bara accepterar det som går att leda i bevis, det som går att visa upp och peka ut. Vetenskapen börjar aldrig från noll i total okunskap för att därifrån bygga upp helt värderingsfri kunskap; det finns en massa premisser som avgör utfallet redan långt innan arbetet påbörjats.

Hur bestämdes det att effektivitet är gott? Hur ser relationen mellan ekonomi och rationalitet ut; vad kom först: viljan att bli rik eller eller frågan om vad som leder till lycka och långsiktig hållbarhet? Hur avgör man vilken expert eller konsult man ska lyssna på för att arbetet ska resultera i bästa möjliga resultat (och i enlighet med vilka premisser avgörs vad som är bra?!). En massa högkvalitativt arbete utförs på en massa områden, man gör saker helt rätt och ligger perfekt i tiden; men den avgörande frågan är alltid om man gör rätt saker? Det spelar ingen roll hur bra och kvalitetsgranskat något är om det är ohållbart. Livet och tillvaron, vetenskapen och samhället, är fyllda av suboptimeringar.

Kravet som ställs på alla idag, om att veta säkert och leverera svar; hur kom det sig att just det sättet att se på kunskap blev det dominerande, det som tas för givet och som aldrig behöver motiveras? Varför bygger skolan och utbildningssystemet på effektivitet och kontrollerade fakta, på resultat och ekonomistyrning? Varför har kunskapen inget egenvärde? Jag är intresserad av och ställer kritiska frågor om detta eftersom jag ser att rådande kunskapssyn riskerar att påverka medborgarnas generella intellektuella utveckling. Vi sitter fast i dikotomin rätt eller fel och tar för givet att det är så det är, när det i själva verken kanske inte allt är så tillvaron fungerar. Om vi nöjer oss med kvalitetssäkrade svar på vilka frågor som helst får vi en annan typ av vetande än om kunskapen bygger på gemensamt arbete med att försöka utröna om vilka frågor som är verkligt viktiga och om arbetet fick bedrivas utan framgångsgaranti.

Vad är viktigast: Långsiktig hållbarhet eller kortsiktiga konkurrensfördelar? Är livet och politiken ett samtal eller en debatt? Det spelar roll hur man tänker och varsom tas för givet i ett samhälle. Den mörka oceanen av tyst kunskap och kulturens mörka materia påverkar tänkandet. Det ligger i sakens natur att ingen kan avgöra hur tänkandet påverkas, men att det påverkar råder det ingen tvekan om.

I tider av osäkerhet känns det kanske tryggt att luta sig mot det som är fast och säkert. Kanske är det därför som starka ledare efterfrågas i tider av ovisshet? Människans behov av trygghet är ett grundläggande behov och det är starkare än behovet av kunskap, därför övertrumfar rationaliteten alltid intellektet. Viljan att veta säkert vinner över nyfikenheten eftersom den bygger på det man inte vet något om. Den som säger sig ha rätt får makt över den som uttrycker tvivel eftersom säkerhet självklart och utan reflektion alltid anses bättre än osäkerhet, oavsett vad frågan gäller och om det finns ett svar eller ej. Vetenskapen bevisar ingenting, den undersöker en komplex verklighet. Samhället är enormt komplext och därför omöjligt att säga något säkert om. Politiskt går det att bestämma och komma överens om att nu gäller detta, även om det strider mot allt man vet. Paradoxalt nog är det när bildningen och den intellektuella förmågan behövs som mest som dessa egenskaper har som svårast att vinna gehör. Människans andra behov är starkare än behovet av verklig kunskap om viktiga aspekter av tillvaron. Därför gör man mot bättre vetande, gång på gång, saker som man i efterhand inser att man inte borde göra.

Fundamentalismen har många olika ansikten. Därför behövs förmåga till kritisk analys, tid för eftertänksamhet, bildning och intellektuell utveckling. Kunskap är något man möts kring och gemensamt utvecklar, inte något man använder för att skapa motsättningar eller bygga murar. Det vore olyckligt om aktörer i samhället vänder sig mot varandra och om det skapas klyftor. Det behövs mer av samtal och mindre av debatt för att förstå vidden av den där mörka oceanen och att samhället är en liten båt som guppar på vågorna. 

Jag vill se mer av möten mellan forskare från olika discipliner där målet är ökad ömsesidig förståelse för varandra och för kunskapen som förenar forskare från alla ämnen. Ingen vinner på polarisering och vetenskapskrig. Utmaningarna vi alla står inför är långt viktigare än individuella meningsskiljaktigheter och strider om pengar och prestige. Den vetenskap som har alla svar har nått vägs ände, det är frågorna och okunskapen som driver utvecklingen. Den där mörka oceanen eller kulturens mörka materia är inga problem, utan förutsättningar för livet och tillvaron. Förstår vi bara det har vi kommit en lång väg och tagit ett rejält kliv framåt, uppåt, utåt; i riktning bättre vetande och tillvarons verkligt viktiga aspekter.