På vilket sätt är samhället förtjänt av att forskare sitter fjättrade vid sina datorer och ständigt ligger steget efter i arbetet med att hålla sig ajour med vad som händer i just deras allt smalare ämnesområdes allt snabbare flöde av publicerade resultat, som presenteras allt oftare i allt fler tidskrifter, vilka blir smalare och smalare? Har det månne blivit så att akademins krav på prestation av resultat tappat kontakten med verkligheten, att resultaten förvränger bilden av verkligheten? Det forskarna studerar är allt smalare segment och detaljer av verkligheten, för bara så går det att få säkra resultat som håller för granskning. Samhället är mer och något annat än summan av delarna; jag vet säker vad jag gör, men vad vi gör tillsammans kan jag bara bilda mig en vag uppfattning om, och ju fler som samverkar desto svårare blir det att skaffa sig överblick. Var och en av resultaten som forskningen resulterar i är sanna, men det går inte att bilda sig en säker uppfattning om helheten genom att addera resultaten på detaljnivå. Big data gör det möjligt att följa förändringen i realtid, men till vilken nytta, om överblicken och den fördjupade analysen, som krävs för att på ett klokt och hållbart sätt gå från ÄR till BÖR, rationaliserats bort?
Insikten om och förståelsen för den avgörande skillnaden mellan komplex och komplicerad tappas bort när behovet av överblick förnekas eftersom den typen av resultat, som inte är lika säkra som studier av detaljer och segment (av den enkla anledningen att det inte går att nå säker kunskap om något som är komplext och föränderligt), inte erkänns som vetenskap. Jakten på säker kunskap, begäret efter sanning och kraven på evidens, som i grund och botten så klart är något positivt, riskerar leda till mindre användbar kunskap eftersom den typen av forskning stjäl lejonparten av de befintliga resurserna. Vetenskap är också ett föränderligt begrepp, liksom synen på kunskap. Forskning är ingenting i sig själv; praktiken har alltid styrt teorin. Forskning är det forskare gör. Och idag ägnar sig forskare åt detaljer och säker kunskap. Överblick och analysförmåga betraktas som ovidkommande eftersom det aldrig går att uttala sig säkert om dessa saker och aspeter av verkligheten.
Fast utan överblick förlorar sig mänskligheten och går vilse i detaljerna. Om alla bara ägnar sig åt sin väl angränsade del av helheten och inte bryr sig om vart samhället och mänskligheten är på väg är vi ute på ett sluttande plan och risken är att man först försent inser att vi hamnar på eller skapat oss en plats som är obeboelig. Zygmunt Baumans bok Auschwitz och det moderna samhället, handlar om och varnar för just en sådan utveckling. Mänskligheten behöver förståelse för och kompetens att hantera även kunskap som är osäker, annars riskerar vi att upprepa allvarliga historiska misstag. Säker kunskap är självklart viktig, men säkerhet i sig är ingen garanti för användbarhet och nytta. Vet man inte vart samhället är på väg spelar det ingen roll att vi har koll på detaljerna. Elva individuella supertalanger i fotboll som behärskar bollen och sina egna rörelser till hundra procent är inte självklart ett vinnande lag, det har visat sig gång på gång på gång. Helheten är inte summan av delarna utan långt mer än så. Kunskap om delarna är komplicerad, medan helheten är komplex och att jämställa båda och betalda orden som synonymer är att blanda äpplen med päron. Det är två olika saker och bara delarna går att kontrollera, inte helheten.
Alla säkra data och insamlad evidens kräver tolkning och analys för att bli kunskap, och för att kunna hantera insikterna på ett klokt sätt skadar det inte om man är bildad. Förändringens riktning går inte att bestämma i detalj, för dess mål ligger dold bakom runtidens krökning (tror jag man kan säga?) eller den horisont som framtiden utgör. Att ställa upp mål och lova måluppfyllelse låter sig göras, men att genomföra projektet är en helt annan sak. Om alla kämpar tillsammans för att det ska bli som man vill och beskrivit i målen kan det bli så, men det handlar i så fall om sociala krafter och mänsklig samverkan, inte om kalkylering med utgångspunkt i säker kunskap om detaljer. Framtiden skapas idag och kulturen och samhället förändras och rör sig enligt sina egna lagar, sin egen inre dynamik. Den går inte att kontrollera, men det går at lära sig bli bättre på att förstå. Säker kan man aldrig vara, men det kan man i alla fall vara säker på.
Jag är inte kritisk till forskning, det är forskningspolitiken och den dominerande kunskapssynen jag har problem med, eftersom rådande kunskapsnorm dagens normalvetenskap ger sken av att överblick, analysförmåga och förståelse för förändringens dynamik är antingen meningslöst eller problematiskt eftersom det handlar om aspekter av verkligheten som inte går att kontrollera, förutsäga och nå säker kunskap om. Vetenskapen lever upp till människor förväntningar och ligger i linje med dagens kulturella preferenser, men det är inte nödvändigtvis så som verkligheten ser ut och fungerar. Bara för att man vill veta säkert är det inte självklart att det går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar