Respektera människor och kunskap, eller auktoriteter och fakta?

Ett samhälle är man respekterar auktoriteter mer än människor och litar mer på fakta än kunskap, kan aldrig bli hållbart, av det enkla skälet att fakta aldrig talar för sig själva, och auktoriteter ofta bryr sig mer om makten som rollen ger dem än av kunskapen. Ivar Arpi och andra högerdebattörers ursinniga och ihärdiga angrepp på genusvetenskap är ett tecken på att kunskapens status i samhället håller på att sjunka. Genusvetenskap är en VETENSKAP, och ska vetenskaplighet debatteras krävs forskarkompetens. Arpis ideologiskt grundade kritik av genusvetenskapen för att den är ideologisk borde få varningsklockorna att ringa, men istället upphöjs han till expert och ställs att debattera mot en professor i Opinion Live; som om kunskap var en fråga om tycke och smak. Kunskapen är allvarligt hotad och detta måste tas på största allvar. Inom vetenskapen har det alltid funnits kontroverser, men det betyder inte att tyckare utifrån akademin kan välja sida och ta kritiken som riktas mot genusvetenskapen för sanningen. Vetenskapen bevisar ingenting, den undersöker verkligheten. Den dag då vi litar mer på krönikörer än forskare kan vi lägga ner högskolan och upphandla resultat i konkurrens.

Kritiken mot genusvetenskapen är en aspekt av kunskapskrisen, en annan, samverkande aspekt, är utvecklingen av artificiell intelligens, system och standards som kräver respekt och underkastelse. Fakta kan produceras effektivt och kontrolleras mot facit, men inte kunskap. Kunskapen är skapad av människor, för människor. Möjligen kan det vara ekonomiskt rationellt att fokusera på fakta, men det är inte hållbart att lita mer på och respektera maskiner och system än människor. För att samhället ska bli humant och hållbart måste samhället anpassas efter människor; människorna ska inte anpassa sig efter system, standards och maskiner. Artificiell intelligens ska tjäna mänskligheten, inte människor med makt som vill styra och kontrollera. Högerdebattörerna bryr sig inte om kunskap, de är ute efter makt genom att misstänkliggöra, ropa på förbud och kräva kontroll. Det är så långt från frihet och demokrati man kan komma. Det andas George Orwell och 1984 lång väg. Paradoxalt nog krävs det kunskap och förståelse, bildning och vishet för att se behovet av kunskap och vetenskaplighet.

Intellektet är organiskt och en mänsklig kvalitet. Maskiner är rationella. Och skillnaden mellan dessa aspekter på kunskap är AVGÖRANDE. Ensidigt fokus på ekonomi och effektivitet gör att kritisk analys och transparens och reflektion uppfattas som ett hot mot den heliga tillväxten. Försvaret av kontrollerade och ideologiskt rättfärdigade fakta är antitesen till kunskap. Fakta är alltid alternativa och beroende av perspektiv, vilket är just vad genusvetenskapen och postmodernismen UNDERSÖKER. Alla forskare som hävdar något och allt som sägs i namn av vetenskap måste hålla för en VETENSKAPLIG granskning, det gäller genusvetenskapen också. Och så har det alltid varit. Det som nu hävdas från högerhåll är ovetenskapligt förtal av en del av akademin som utgör ett hinder för spridandet av ideologiskt färgade fakta. Kritiken handlar inte om att försvara vetenskapligheten utan om att försvara makten.

Humaniora blir viktigare och viktigare ju mer ansvar och uppgifter som förs över till maskiner och system. Humaniora handlar om att förstå det unikt mänskliga, och den kunskapen behövs även för att lära sig förstå skillnaden mellan ideologi och vetenskap, fakta och kunskap, och för att bemöta ogiltig kritik. Kunskap om hur människor kan interagera med maskiner kan och får aldrig bli viktigare än humanvetenskaplig kunskap. Rationalitet är maktens redskap och får aldrig tillåtas övertrumfa människors intellektuella förmåga att mötas med KUNSKAP som mål; i alla fall inte om det är ett kunskapssamhälle vi vill bygga.

Människor är irrationella och styrs av känslor, och känslor är unikt mänskliga. Vi måste lära oss hantera känslor och utveckla kompetens att ta tag i problem utan givna svar. Detta är humanioras kunskapsområde och kunskap om dessa saker ser annorlunda ut än kunskap om kvarkar och kvasarer. Båda kunskaperna och många andra därtill behövs för att bygga ett hållbart kunskapssamhälle. Akademisk mångfald kräver en väl utvecklad och kollektiv intellektuell förmåga. Samtalets logik behöver tas till heder igen, liksom bildning och intellektuell skolning. Debattens logik är iskallt rationell och tar inte hänsyn till känslor och det djupt mänskliga. Det handlar därför inte om vem som har rätt eller fel, utan om vilket samhälle som är mest hållbart och mänskligt. Det är inte en fråga som går att debattera, den kan man bara samtala om.