Bokens kunskapsvärde måste värnas

Förläggaren Anders Bergman skrev en intressant debattartikel för någon vecka sedan i DN, om bokens och bokskrivandets (hotade) ställning i akademin och samhället, och jag vill dela med mig av både min syn på boken och hans tankar om dess status och betydelse för kunskapsförmedling.

Boken är för mig en manifestation av kunskap och en sammanställning av många års arbete relaterat till andras arbeten. En inbunden bok är också ett resultat av hantverkares skicklighet och den binder därigenom samman handens kunskap men intellektet. Boken överbryggar med andra ord klyftor och bidrar till att hålla samman samhället. En vetenskaplig artikel, som på kort tid övertagit bokens roll som kunskapsförmedlare, är mer av en prestation, vilket avspeglar sig i att dess värde framförallt är bibliometrisk och handlar mer om hur forskaren kan använda artikeln än hur samhället kan använda kunskapen. Artiklar räknar man; böcker läser man, om jag tillåts förenkla och raljera lite. Jag bryr mig egentligen inte om vad man skriver: så länge som KUNSKAPEN är det primära syftet i skrivandet. Bokens fördel är att den tar tid att skriva och att den kräver av författaren att hen kan hålla samman ett längre resonemang.

I höst anställde institutionen för idé-och lärdomshistoria vid Uppsala universitet en författare. Uppdraget är att utveckla forskarnas skrivförmåga, att ”våga förenkla … utan för många ängsliga garderingar”, som författaren själv, Magnus Linton, förklarar det.

Här, i dessa inledande rader, förmedlas sinnebilden av forskare idag, skulle man kunna säga. Den som skriver tillkrånglat och som känner sig tvingad att gardera sig är ängslig och värnar sin egen position och karriär inom det akademiska systemet, än kunskapen som forskaruppdraget borde handla om. För mig personligen finner jag det dessutom tragiskt att det är just institutionen för idé- och lärdomshistoria som anställer en författare, för när jag var student och bland annat läste just idé- och lärdomshistoria var just det ett ämne där man verkligen värnade konsten att skriva.

Institutionen är att gratulera till initiativet. Det stämmer också väl överens med vad rapporten ”Kunskapens nya rörelser” från Vitterhetsakademien (2016) rekommenderat.

Det låter i mina öron snarare som man går över ån för att hämta vatten; som man hellre ändrar på forskarna än på systemet för kunskapsproduktion. Att kunna skriva så andra kan läsa och förstå borde vara en FÖRUTSÄTTNING för att överhuvudtaget påbörja en forskarutbildning, och behöver man anställa en författare för att lära forskare skriva (för allmänheten) är det en indikation på ett problem snarare än något man bör gratulera till, tänker jag, och det är också Bergman inne på.

Men bakom initiativet och rapporten anas en dystrare fond: att forskarna har svårt att uttrycka sig skriftligt, må det vara för kolleger eller allmänheten – oavsett vilket kan det leda till att de som sitter på sakkunskapen på sikt försvinner alltmer i det offentliga samtalet och att folkbildningen blir lidande.

I mina öron låter det som en enkel lösning på ett komplext problem att anställa en författare för att lära forskare skriva; en quick fix som lindrar symptomet och riskerar att skymma sikten för det underliggande problemet, som finns i hela samhället: Språket och förmågan att uttrycka sig vackert och på ett för ändamålet anpassat sätt ägnas bara uppmärksamhet när det INTE fungerar. För att bli bra på att skriva smakfullt, varierat och korrekt måste man vara intresserad av SPRÅKET, och man måste LÄSA texter i olika genrer och format. Det tar tid och är inte en strategisk verksamhet. Sedan undrar jag om det verkligen är ställt bortom varje rimligt tvivel att det verkligen är forskarna det är fel på och om det är rätt väg att gå att anställa en konsult eller extern expert; kanske handlar det om brister i befolkningens generella förmåga att läsa och ta till sig information via text? Är man van att läsa pedagogiska läroböcker, korta sammanfattningar av resultat och få kunskapen utpekad för sig i lagom hanterbara bitar; vill man så snabbt som möjligt veta hur det är utan att behöva reflektera över svaren man får, kommer man att få svårt att läsa, oavsett hur väl forskare uttrycker sig. Kunskap är relation och ett kunskapssamhälle växer alltid fram underifrån och drivs av intresse och engagemang.

Som förläggare för historisk sakprosa har också jag anat detta. Själva intresset bland forskarna att skriva för allmänheten (liksom hos allmänheten att läsa) ser jag bara stiga – men hur står det till med möjligheterna?

För en humanioraförläggare måste utgivningsbeslut fattas främst utifrån skribentens sakkunskap. Därför eftersöks författare helst bland forskarna. Särskilt när det gäller att förklara en historisk företeelses hur och varför, varifrån och varthän, är forskarnas bidrag nödvändiga, som ovanpå en refererande dimension kan lägga en resonerande, och som kan bjuda på slutsatser av långsiktigt värde för den svenska bildningsbanken.

Det låter som ljuv musik att det fortfarande finns förläggare som vill ge ut böcker, liksom att han ser en efterfrågan på humanvetenskapliga böcker. Tyvärr är det inte riktigt den bilden jag ser när jag söker efter förlag och tar kontakt. För det första är väldigt många förlag överhuvudtaget inte intresserade av att titta på manus, de vill (som även förläggare Bergman uttrycker) själva söka efter författare som kan skriva böckerna, så att säga på beställning. Och förlagen som tar emot manus från författare bryr sig ofta inte ens om att svara, inte ens efter upprepade påtryckningar. Ytterst få förlag både välkomnar förslag på böcker och bemöter författarna med respekt. Förlagen jag har personlig kontakt med går på knäna och kämpa med både lönsamhet och dignar under en omänsklig arbetsbörda utan att tjäna några verkligt stora pengar; deras drivkraft är kunskap och bildning. Lättuggad och underhållande populärvetenskap, a la Fråga Lund, finns det nog efterfrågan på, men lite mer teoretiskt abstrakta böcker som verkligen går på djupet för en tynande tillvaro på dagens bokmarknad. Eller tipsa mig gärna om förlag ifall jag har fel, ingen skulle bli gladare än jag om det var så.

Låt oss säga att jag stött på någon som forskar i ett intressant historieämne. Det borde bli en bok, föreslår jag. Vilket svar brukar jag få? Forskarens entusiasm är vanligvis stor men kortvarig. Första stötestenen är alltid tid. Vad som kallats universitets tredje uppgift (av tre) – att sprida kunskap till allmänheten – kan aldrig prioriteras, det är träffarna i artikeldatabaserna som betyder något meriteringsmässigt.

Detta är ett stort hinder, absolut, men nog finns det tid. Även under perioder när jag har som mest att göra finner jag tid att ägna mig åt den tredje uppgiften. För mig är det en lika viktig uppgift som forskningen och undervisningen eftersom kunskap, särskilt om kultur, som inte sprids i samhället är värdelös. Skriver man bara för att meritera sig förstår jag om man känner skepsis och upplever det som att tiden inte finns. Gör man bara det som räknas i det akademiska systemet finns ingen som helst möjlighet att ägna sig åt något annat än att skriva artiklar, söka pengar, forska och undervisa, samt sitta i ändlösa möten och mata de administrativa systemen med uppgifter som behövs för att mäta och utvärdera verksamheten. Klart det inte finns tid att skriva böcker då. Fast även om jag tar mig den tiden är jag inte säker på om jag skulle nappa på ett erbjudande om att skriva en bok om mitt forskningsområde på uppdrag från en förläggare, med allt vad det innebär av instruktioner och förväntningar. Ska jag skriva som forskare måste det vara med KUNSKAPEN i centrum, inte med det primära målet att skapa en säljbar produkt som röner uppmärksamhet på en ekonomisk marknad.

Sedan kommer andra invändningen: forskaren råkar tyvärr vara expert enbart på en pytteliten del av ämnet jag är ute efter. Oron är stor över att inte kunna något om övriga aspekter, eller att trampa in på kollegers domäner. Akademisk ödmjukhet, kanske – eller kanske en yttring av en expertsjuka.

Det låter på Bergman som han vet vad han vill ha, som han redan vet vad boken ska innehålla och handla om; som han letar efter någon som kan uppfylla hans önskemål. Hans syn på forskare är inte särskilt respektfull, jag tycker snarare jag känner igen den som samma misstänksamhet mot forskare som finns på andra håll i samhället. Forskare som kufar, som problematiska och världsfrånvända tänkare som inte lever i verkligheten tillsammans med alla andra; ett särintresse som inte vill anpassa sig. Jag uppfattar den synen som ett slags kunskapsförakt. Det är inte forskarna som ska anpassa sig efter allmänheten eller marknaden; både samhället, allmänheten och forskarna måste alla anpassa sig efter kunskapen. Det låter på Bergman som han tycker att forskarna inte förstår sitt eget bästa, som om de är okunniga om vardagen och ängsliga. Jag tror det kan vara precis tvärtom, att politiker, allmänhet och förläggare behöver bli bättre på att lyssna på och lära sig förstå forskarna för att på det sättet bli bättre på att förstå kunskapen och det man behöver veta. Kanske är det inte forskarna som behöver lära sig skriva, det är kanske allmänheten som behöver lära sig läsa och förläggarna som behöver bli bättre på att marknadsföra bildningens och kunskapens unika värde? Om bokens värde reduceras till ekonomi blir den en produkt bland andra, istället för den lärda samling tankar som skrivs för evigheten.

Men så kan jag ibland mötas av en tredje invändning: forskaren är mest van vid att skriva på engelska – och i artikelform. Och i de fallen måste jag retirera. Jag kan ofta frigöra tid, jag hjälper gärna till att förlösa sakkunskapen – men jag kan faktiskt inte själv trolla fram boken. Engelskans insteg i humaniora och artikelformens allt viktigare position får relateras till intrycket att många har svårt hålla i gång en klar tanketråd över 300 trycksidor, på god svenska.

Det är ett problem detta att engelska dominerar. Självklart måste forskare kommunicera med andra forskare, även forskare från andra länder, men om kunskapen ska kunna kommuniceras till allmänheten i det egna landet måste svenskan värnas också. Och jag håller med Bergman om att boken är ett format som kräver en väl utvecklad förmåga att hålla ihop längre och ofta abstrakta resonemang. Om boken försvinner försvinner både det mediet för kunskapsöverföring och på sikt även förmågan att läsa lite längre och abstrakta resonemang. Det är just det som är sjukdomen, och den kan ingen forskare, författare eller förläggare i världen råda bot på. För att rädda språket behövs tid att tänka och förståelse i skolan och samhället för att vägen till kunskap aldrig är rak och att bildning är en unik mänsklig egenskap som bara kan nås genom träget arbete och lång erfarenhet.

Min ena slutsats är att problemet ligger på systemnivå, inte på individnivå. Det finns något i utbildningspolitiken som inte gagnat de många som vill (bli duktigare på att) skriva, särskilt för en vidare krets. Här bakom finns säkert en rationell universitetslogik, men för en utomstående, till exempel en förläggare, känns det som ett nederlag.

Jag håller med om att det är ett systemproblem, att det inte handlar om individer, men lösningen ligger i händerna på individerna. Både forskare, förläggare, lärare, politiker och framförallt den breda allmänheten, här hemma i Sverige och internationellt, utgör både problemet och sitter med lösningen. Om vi verkligen menar allvar med att Sverige ska bli en kunskapsnation måste alla sätta sig ner och fundera över hur mycket kunskapen faktiskt är värd. Det är en samvetsfråga. Alla har en åsikt och det är lätt att rasa i medierna och anklaga andra, men utan personligt ansvar från var och en av oss kommer kunskapens värde inte att öka och problemen riskerar förvärras.

Min andra slutsats är att om det fortgår på detta sätt kommer det utgivningsmässigt att öppnas ett allt större svalg mellan de fackvetenskapliga publikationerna som några få kan dechiffrera och översiktligare sammanställningar som, i värsta fall, är dåligt underbyggda eller inte tillför något nytt. Att begreppet populär-vetenskap frodas är ett symtom på detta.

Jag ser samma fara och det oroar mig, men jag vill rikta fokus och uppmärksamhet mer mot politikerna och allmänheten, mot alla oss och vår gemensamma syn på och värdering av kunskap.

Lite braskande uttryckt kan man, i förlängningen, se ett demokratiproblem här, inte minst i tider av stora källkritiska behov. Jag är inte den första att tänka så, och blir heller inte den sista. Om mina och mina gelikars farhågor är obefogade blir ingen gladare än jag: den här artikel vill gärna bli motsagd. Fjolårets regeringsproposition ”Kunskap i samverkan” vittnar redan i titeln om en önskan att stärka banden forskning–allmänhet och att värdera tredje uppgiften högre. Andra rapporter och initiativ antyder samma sak: vi kanske anar en vändning?

Låt oss hoppas! Jag vill också gärna bli motsagd! Kunskapen är det enda som betyder något och det är dess värde jag värnar när jag skriver och talar om min oro över bokens status i samhället idag.

Jag hoppas att fler institutioner tar efter idéhistorikerna, att fler organisationer och akademier frågar sig: Vad gör vi för att den svenska humaniorasakprosan får leva vidare, vad gör vi för att forskare ska ges möjlighet att skriva för allmänheten? Vem skriver vår historia om 25 år, och hur? Och vad gör förläggarna om 25 år? Magnus Linton, kan du klona dig?

Jag hoppas politikerna tar sitt förnuft till fånga och slutar detaljstyra, kontrollera och effektivisera skolan och utbildningssystemet, och jag hoppas att alla ansvariga med makt gör vad de kan för att frigöra tid att läsa och samtala om texter, långa som korta skrivna på svenska, engelska och andra språk. Det finns som sagt inga genvägar till kunskap!