Redan under arbetet med min avhandling kom jag i kontakt med begreppet tyst kunskap. Då handlade det om lastbilschaufförers praktiska kunskaper som var svårt att tala om och fånga i intervjuer, men som blev tydlig när jag åkte med förarna. Tyst kunskap är även en aspekt av kunskapen och del av intellektet. Alla har och tillägnar sig ständigt ny tyst kunskap. Just i dessa dagar känns det extra viktigt att uppmärksamma detta, att lysta och reflektera över den aspekten av kunskap. Tyst kunskap är nämligen sådan kunskap som inte går att flytta från människor till system och maskiner. Tyst kunskap är individuell, kontextuell och föränderlig. Den är gäckande och svår att se, förstå och acceptera som KUNSKAP. Den är del av kulturen och dess mörka energier, skulle man kunna säga. Alltså handlar det om en unikt och djupt mänsklig kvalitet som vi människor behöver lära oss förstå för att kunna utvecklas som MÄNNISKOR, och det första man måste inse och acceptera för att förstå är att tyst kunskap inte går att kontrollera.
Tyst kunskap är en blind fläck, ett slags singularitet som formar kultur och människan och som mänskligheten formas kring. Den går bara att se och lära känna indirekt. När jag intervjuade lastbilschaufförer insåg jag att det inte räcker att låta den man intervjuar berätta om sin tysta kunskap, just eftersom den är tyst, även för den som har den. Genom att samtala och låta samtalet kretsa kring vardagens trivialiteter går det i efterhand att analysera berättelserna och på det sättet, den vägen, nå djupare förståelse för kunskapens djupt förborgade, tysta aspekter. Ju mer jag tänker på liknelsen om mörk materia i relation till kultur och kunskap, desto tydligare blir det hur viktigt det är att ha med sig insikten om och förståelsen för kunskapens och kulturens tysta aspekter. Kunskapen är en helhet bestående av både latent, tysta och manifesta aspekter, och det är HELHETEN som räknas. Kulturen är inte vag, flummig eller mjuk, den är som den är och den som avfärdar kulturen som kunskapsobjekt är den verklige flummaren, det är en ignorant och verklighetsförnekande, kunskapsvidrig hållning. Utan förståelse för kunskapens tysta aspekter går det inte att förstå dess andra aspekter heller; inte på djupet, på riktigt.
Människan är föränderlig och har alltid förändrats. Mänsklighetens framgång ligger i förmågan att anpassa sig till olika sammanhang och förändrade förhållanden. Kulturen och den tysta kunskapen är viktig, just för att kunna hantera anpassningen och för att kunna härbärgera komplexiteten som öppenheten och föränderligheten ger upphov till. Men bara för att människor är bra på att anpassa sig betyder inte att all anpassning är bra. Idag, i tider av krav på effektivitet och säkerhet, närmast dyrkar man artificiell intelligens. Det går inte att stoppa den utvecklingen, och AI är varken ond eller god, men det krävs reflektion för att inte kasta ut en massa ban med badvattnet. AI utvecklas av människor, men om den inte också utvecklas FÖR människor, om man antar att människor måste anpassas sig efter den tekniska utvecklingen, finns anledning att dra i nödbromsen och säga: Stopp och belägg. Utan medvetenhet om förändringen och den mentala glidningen som implementeringen av maskiner och system innebär finns en uppenbar risk att anpassningen drivs så pass långt att den blir skadlig.
New Public Management är antitesen till det mänskliga och ett försök, inte att kontrollera utan annektera och kolonisera det mänskliga, tänker jag. NPM är ett försök att ta kontrollen över kulturen och människorna, men det är en ledningsfilosofi som helt bortser från den tysta kunskapen. Den går inte att flytta från människorna till systemen. I en kultur där målet är allt och vägen fram, det vill säga det som är livet, en djupt mänsklig kvalitet, betraktas som en meningslös transportsträcka som kan och bör effektiviseras är det girigheten som talar; det är ett tecken på pengarnas makt. Växer det fram en kultur där människor inte anser sig kunna lita på människor blir samhället omänskligt och därför ohållbart. Och för att kunna lita på människor måste man lita på och lära sig förstå den tysta kunskapens obestämbarhet.
Lärande handlar i väldigt hög grad om tyst kunskap, som jag vill se som en lärarkompetens. Om kunskap reduceras till fakta och om det blir skolans uppdrag, att så snabbt och effektivt förmedla fakta och pålitlig information till eleverna, är NPM rätt väg att gå; men är det KUNSKAP och bildning som är målet går det inte. Kunskap är et steg på vägen mot vishet som är tyst och höljd i dunkel. Vishet visar sig i enskilda och kollektiva handlingar, den är förkroppsligad och går aldrig att flytta från människorna till systemen. Fortsatt utveckling av AI och implementering av NPM sker till priset av förståelse för det mänskliga och det är visheten man offrar. Hela tankebygget som dagens politik och samhällsförvaltning bygger på handlar om att människor ska anpassa sig efter system, istället för tvärtom. När skolan och den högre utbildningen formaliseras och när NPM implementeras bortrationaliseras den tysta kunskapen och det mänskliga, vilket är särskilt olyckligt eftersom det är i skolan nästa generation vuxna fostras, de som ska ta över och förvalta samhället i framtiden.
Tyst kunskap är en blind fläck, ett slags singularitet som formar kultur och människan och som mänskligheten formas kring. Den går bara att se och lära känna indirekt. När jag intervjuade lastbilschaufförer insåg jag att det inte räcker att låta den man intervjuar berätta om sin tysta kunskap, just eftersom den är tyst, även för den som har den. Genom att samtala och låta samtalet kretsa kring vardagens trivialiteter går det i efterhand att analysera berättelserna och på det sättet, den vägen, nå djupare förståelse för kunskapens djupt förborgade, tysta aspekter. Ju mer jag tänker på liknelsen om mörk materia i relation till kultur och kunskap, desto tydligare blir det hur viktigt det är att ha med sig insikten om och förståelsen för kunskapens och kulturens tysta aspekter. Kunskapen är en helhet bestående av både latent, tysta och manifesta aspekter, och det är HELHETEN som räknas. Kulturen är inte vag, flummig eller mjuk, den är som den är och den som avfärdar kulturen som kunskapsobjekt är den verklige flummaren, det är en ignorant och verklighetsförnekande, kunskapsvidrig hållning. Utan förståelse för kunskapens tysta aspekter går det inte att förstå dess andra aspekter heller; inte på djupet, på riktigt.
Människan är föränderlig och har alltid förändrats. Mänsklighetens framgång ligger i förmågan att anpassa sig till olika sammanhang och förändrade förhållanden. Kulturen och den tysta kunskapen är viktig, just för att kunna hantera anpassningen och för att kunna härbärgera komplexiteten som öppenheten och föränderligheten ger upphov till. Men bara för att människor är bra på att anpassa sig betyder inte att all anpassning är bra. Idag, i tider av krav på effektivitet och säkerhet, närmast dyrkar man artificiell intelligens. Det går inte att stoppa den utvecklingen, och AI är varken ond eller god, men det krävs reflektion för att inte kasta ut en massa ban med badvattnet. AI utvecklas av människor, men om den inte också utvecklas FÖR människor, om man antar att människor måste anpassas sig efter den tekniska utvecklingen, finns anledning att dra i nödbromsen och säga: Stopp och belägg. Utan medvetenhet om förändringen och den mentala glidningen som implementeringen av maskiner och system innebär finns en uppenbar risk att anpassningen drivs så pass långt att den blir skadlig.
New Public Management är antitesen till det mänskliga och ett försök, inte att kontrollera utan annektera och kolonisera det mänskliga, tänker jag. NPM är ett försök att ta kontrollen över kulturen och människorna, men det är en ledningsfilosofi som helt bortser från den tysta kunskapen. Den går inte att flytta från människorna till systemen. I en kultur där målet är allt och vägen fram, det vill säga det som är livet, en djupt mänsklig kvalitet, betraktas som en meningslös transportsträcka som kan och bör effektiviseras är det girigheten som talar; det är ett tecken på pengarnas makt. Växer det fram en kultur där människor inte anser sig kunna lita på människor blir samhället omänskligt och därför ohållbart. Och för att kunna lita på människor måste man lita på och lära sig förstå den tysta kunskapens obestämbarhet.
Lärande handlar i väldigt hög grad om tyst kunskap, som jag vill se som en lärarkompetens. Om kunskap reduceras till fakta och om det blir skolans uppdrag, att så snabbt och effektivt förmedla fakta och pålitlig information till eleverna, är NPM rätt väg att gå; men är det KUNSKAP och bildning som är målet går det inte. Kunskap är et steg på vägen mot vishet som är tyst och höljd i dunkel. Vishet visar sig i enskilda och kollektiva handlingar, den är förkroppsligad och går aldrig att flytta från människorna till systemen. Fortsatt utveckling av AI och implementering av NPM sker till priset av förståelse för det mänskliga och det är visheten man offrar. Hela tankebygget som dagens politik och samhällsförvaltning bygger på handlar om att människor ska anpassa sig efter system, istället för tvärtom. När skolan och den högre utbildningen formaliseras och när NPM implementeras bortrationaliseras den tysta kunskapen och det mänskliga, vilket är särskilt olyckligt eftersom det är i skolan nästa generation vuxna fostras, de som ska ta över och förvalta samhället i framtiden.
Att tyst kunskap utgör ett slags gränssnitt mellan människor eftersom det är i den tysta kunskapen (som vida överstiger kunskapen som går att sätta ord på och formalisera) man möts för att utbyta tankar och manifest kunskap. Detta måste lärare vara medvetna om och försöka förmedla förståelse för, annars blir skolan en resultatfabrik som förmedlar fakta och producerar betyg. Betyg bygger på subjektiv bedömning, hur mycket man än försöker förneka detta och inför system för att ge sken av något annat. Betyg bygger på bedömningar och processen både kan och ska vara transparent och bygga på goda argument, men den kan aldrig formaliseras. Betygssättning kan aldrig bli säker och går inte att formalisera, därtill bygger den i allt för hög grad på tyst kunskap. Och det är detta människor måste anpassa sig efter om samhället ska kunna bli hållbart och en kunskapsskola ska kunna växa fram; anpassar sig människor efter maskiner, manualer och system upphör samhället att vara mänskligt. Tyst kunskap är en förutsättning för liv, och den ska man bejaka och försöka förstå, inte tysta och borttränga.
Generationer av människor har i alla tider dött ut och nästa generation känner inget annat än det sammanhang och de förgivettaganden som den föds in i, på det sättet förskjuts kunskapen och förståelsen, kulturen och samhället hela tiden, och i takt med att förståelsen för den tysta kunskapen utarmas eller bortses från av olika skäl puttas samhället närmare och närmare avgrunden. Rätt som det är nås the point of no return, och om eller när det sker vet man först i efterhand.
Humaniora handlar om tyst kunskap, om att förstå dess roll och betydelse för samhällsutvecklingen, hållbarheten och mänsklighetens och livets framtid. Humaniora blir bara viktigare och viktigare i takt med att AI och NPM utvecklas och implementeras. Humaniora är som havet som buffrar koldioxid och saktar ner klimatförändringarna. Humaniora handlar om utveckling av kunskap om det unikt mänskliga, om förståelse för människan, vilket behövs som buffert för utvecklingen på andra områden. Detta vet vi och ändå skär vi ner, för att utnyttja skattepengarna effektivt, för att "tjäna" tid; fast varför då? Och varför anses den frågan oberättigad? Varför är det kritikerna som måste försvara sig och inte teknikoptimisterna? Varför där den mänskliga faktorn ett problem och inte en förutsättning? Jakten på pengar och effektivitet som driver på utvecklingen av AI och NPM är oreflekterad och visar på hur lite man förstår av humaniora och humanioras betydelse, samtidigt är det en illustration av hur tyst kunskap påverkar utvecklingen.
Paradigm och motstånd mot nya idéer handlar om att det som hävdas går på tvärs mot den tysta kunskapen. Talet om tyst kunskap stör genierna i deras viktiga arbete. Men vi vet ju vad som under när genier tillskrivs allt för mycket kunskap och kompetens; ingen människa är skapad för att hantera så mycket makt, det leder bara till problem för alla. Utan förståelse för tyst kunskap blir det omöjligt att bedriva kritisk och utmanande forskning som bryter med vedertagna "sanningar".
Generationer av människor har i alla tider dött ut och nästa generation känner inget annat än det sammanhang och de förgivettaganden som den föds in i, på det sättet förskjuts kunskapen och förståelsen, kulturen och samhället hela tiden, och i takt med att förståelsen för den tysta kunskapen utarmas eller bortses från av olika skäl puttas samhället närmare och närmare avgrunden. Rätt som det är nås the point of no return, och om eller när det sker vet man först i efterhand.
Humaniora handlar om tyst kunskap, om att förstå dess roll och betydelse för samhällsutvecklingen, hållbarheten och mänsklighetens och livets framtid. Humaniora blir bara viktigare och viktigare i takt med att AI och NPM utvecklas och implementeras. Humaniora är som havet som buffrar koldioxid och saktar ner klimatförändringarna. Humaniora handlar om utveckling av kunskap om det unikt mänskliga, om förståelse för människan, vilket behövs som buffert för utvecklingen på andra områden. Detta vet vi och ändå skär vi ner, för att utnyttja skattepengarna effektivt, för att "tjäna" tid; fast varför då? Och varför anses den frågan oberättigad? Varför är det kritikerna som måste försvara sig och inte teknikoptimisterna? Varför där den mänskliga faktorn ett problem och inte en förutsättning? Jakten på pengar och effektivitet som driver på utvecklingen av AI och NPM är oreflekterad och visar på hur lite man förstår av humaniora och humanioras betydelse, samtidigt är det en illustration av hur tyst kunskap påverkar utvecklingen.
Paradigm och motstånd mot nya idéer handlar om att det som hävdas går på tvärs mot den tysta kunskapen. Talet om tyst kunskap stör genierna i deras viktiga arbete. Men vi vet ju vad som under när genier tillskrivs allt för mycket kunskap och kompetens; ingen människa är skapad för att hantera så mycket makt, det leder bara till problem för alla. Utan förståelse för tyst kunskap blir det omöjligt att bedriva kritisk och utmanande forskning som bryter med vedertagna "sanningar".
Konventioner och grundläggande antaganden är tyst kunskap. Utan tyst kunskap finns ingen annan kunskap för det är ur den tysta kunskapen vetande växer; den tysta kunskapen är kulturens och kunskapens mylla ur vilken ett hållbart och mänskligt samhälle växer fram. Vi sågar av den gren vi sitter på om vi inte förstår hur viktigt det är att att lära sig förstå just det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar