Plugga inför prov eller lära för livet?

Vad är lärarens uppgift egentligen? Att förmedla kontrollerad information på ett standardiserat sätt, rätta prov och sätta betyg; eller att utveckla kunskap tillsammans med eleverna och studenterna, främja livslångt lärande, värna bildning och kritiskt tänkande samt bedöma resultat och lämna konstruktiva utlåtanden om resultatet och framtiden? Jag är en varm anhängare av det senare. Jag ser kunskap som en relation och lärande som ett slags samtal med bildning som mål och vishet som förhoppning. Skolan och den högre utbildningen är en SAMHÄLLSANGELÄGENHET, inte en individuell servicefunktion. Skolpengen, valfriheten och verksamhetens allt tydligare fokus på betyg är inslag i Utbildningssverige som talar till individen och och som banar väg för en marknadisering av skolan, vilken i sin tur förändrat skolans uppdrag och inriktning. Skola och utbildning ska bedrivas av människor som brinner för KUNSKAP, allt annat är förkastligt.

Utbildning ska vara korrekt, kritisk och kunskapsorienterad. New Public Management, rättssäkerhet och betygshets, vilket präglar dagens skol(marknad) pekar i en helt annan riktning. Lärare som tvingas prestera mätbara resultat och som utsätts för rigorös kontroll av arbetet, ända ner på detaljnivå, kan inte fungera som LÄRARE, och elever som går runt och oroar sig för att inte få de betyg de anser sig behöva för att komma vidare i systemet mår dåligt. Och när skolorna bedöms utifrån resultaten som skolan producerar (trots att skolor aldrig kan prestera kunskap, det kan bara elever och studenter; om nu kunskap kan sägas vara något man producerar, vilket jag är starkt kritisk till), leder det till att man fastnar i en ond cirkel där pressen på lärarna ökar lika mycket som elevernas stress. Enda sättet att bryta mönstret och återupprätta skolan och kunskapsnationen Sverige är att placera ansvaret för lärandet där det hör hemma: Hos individen som ska lära och utveckla kunskap.

Läser i tidningen att de nationella proven ska halveras. Anna Ekström svarar följande på frågan om varför:

– Det är helt enkelt för att vi har fått väldigt mycket signaler om att lärarna har en pressad arbetssituation, och att många elever är väldigt stressade, säger gymnasieminister Anna Ekström (S) till SVT Nyheter.

Både lärare och elever mår dåligt i skolan, det verkar alla vara överens om. Tyvärr tror jag inte ett ögonblick på att en halvering av antalet nationella prov löser problemen. Möjligen lättar lärarnas administrativa börda lite, men så länge betygen har den framträdande roll de har i dagens skolsystem kommer stressen och pressen på eleverna och studenterna inte att minska och kraven på lärarnas prestationer (?!) är fortsatt orimlig. Det är omöjligt att utveckla kunskap och främja livslångt lärande inom nuvarande utbildningssystem och skolorganisation. Kunskapen måste placeras i centrum på ett helt annat sätt för att skapa förutsättningar för lärande och utveckling av kritiskt tänkande. Först när eleverna verkligen kommer till skolan för KUNSKAPEN och möjligheten att lära sig saker kan lärarna ägna sig åt lärande och kunskapsutveckling. Stressen som elverna känner och pressen som lärarna utsätts för står i direkt relation till betygens betydelse i utbildningssystemet, och betygens betydelse är i sin tur relaterad till konkurrensen inom systemet, NPM och prestationsmätningarnas roll. Kunskap är inte vara eller tjänst, det är en ömtålig, samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande kvalitet som aldrig kan tvingas fram.

Tänk om man avskaffade alla prov i skolan och istället lät en kommission av statligt utsedda handläggare åka runt i landet och genomföra oförberedda prov. Frågorna skulle handla om läroplanen och lärandemålen, som kanske skulle behöva arbetas om för detta ändamål. Betygen skulle bygga på ett genomsnittligt resultat av proven som genomförts. På detta sätt skulle skolorna verkligen tvingas konkurrera med kvalitet och förutsättningar för lärande och skillnaden mellan privata och kommunala skolor skulle minska. Lärarna skulle kunna ägna all sin tid åt undervisning och lärande TILLSAMMANS med eleverna. Båda parter skulle tydligare än idag spela i samma lag. Eleverna skulle bli mycket mer beroende av lärarens kunskaper och förmåga att undervisa. Idag ses lärare som hinder på vägen mot önskade betyg och en eftertraktad examen, om lärarna slapp sätta betygen skulle man kunna ägna sig åt det man utbildat sig för: Lärande och kunskapsutveckling. Jag är övertygad om att elevernas känsla av stress skulle minska om de inte hade ödesmättade, avgörande prov att oroa sig för. Enda sättet att påverka sina chanser att lyckas lägre fram i utbildningssystemet vore, i ett system som det jag reflekterar över här, att läsa och arbeta med lärande, det vill säga göra det elever och studenter ska göra: Läsa och lära. Elevernas oro ska inte minskas, grunden för att de överhuvudtaget känner oro måste undanröjas, om vi verkligen vill lösa problemen i skolan. Och när lärarna mår bra, känner sig önskade och förstådda samt litade på; när lärarna får ansvara för utformningen av arbetet i respektive klass och respektive lärares förutsättningar, ökar chansen att eleverna och studenterna känner sig trygga. Så kan en god spiral av positiv utveckling inledas.

Allt fler människor idag vittnar om att de känner sig stressade, inte bara i skolan. Skolan är inte isolerad från resten av samhället, skolan är en integrerad del av helheten. Att sänka kraven och ta bort prov är inte vägen fram och löser inte de underliggande problemen som gör att kraven på skolan ökar och eleverna känner sig stressade. Betygens betydelse måste minska, bedömningen av kunskap kan och får aldrig bli viktigare än kunskapen i sig. Stressen i skolan handlar om BETYGEN, inte om kunskapen och betygens betydelse bottnar i att det är betygen som öppnar dörrar och skapar möjligheter, inte kunskaper och kompetenser. Och stressen går ut över kvaliteten i vetandet. Den ökande känslan av stress i samhället är ett allvarligt varningstecken, och om skolan fokuserar på fel saker och är organiserad på fel sätt riskerar skolan att gå under tillsammans med resten av samhället, istället för att faktiskt vara den grund som ett långsiktigt hållbart samhälle vilar på.

Frågan är inte om vi ska ha nationella prov eller inte, och det handlar inte om hur många prov man ska ha, utan om vad som är skolans uppgift i ett kunskapssamhälle; att producera betyg och resultat, eller att främja kunskapsutveckling och livslångt lärande för livet och samhällets hållbarhet?