Otålighet som både hinder och möjlighet

Jag är mycket otålig och väldigt rastlös. Det kryper i mig om jag tappar flyt eller stöter på hinder som jag inte kan eller får använda min kreativitet för att övervinna. Jag är bra på att finna lösningar och blir tokig när konventionen bjuder motstånd; när jag får höra att så kan man inte göra, när man bevisligen kan göra just så. Det är skillnad på kan och får. Frihet under ansvar och tillit är vad jag behöver för att lyckas och ett av bloggandets största värde för mig är att jag här kunnat visa att jag är pålitlig och uthållig, om jag bara får göra det jag gör på mitt sätt och på mina egna premisser.

Jag oroas över att skola, utbildning och även forskning blivit en strömlinjeformad, kvalitetssäkrad, strategistyrd, ledningsberoende och resultatorienterad, prestationsfixerad och strikt kontrollerad verksamhet där det snart inte finns något utrymme för nytänkande och där kreativitet är mer till problem än en tillgång. Antagandet att vi redan på förhand vet vad och hur är förödande för utvecklingen, för den tanken bygger på antagandet att vi lever i den bästa av världar och att all förändring leder till försämring. Mänsklighetens största genombrott och framgångar har aldrig placerats för; de har slagit ner som en blixt från klar himmel.

Kanske låter det som jag motsäger mig här, jag är otålig och rastlös vill snabbt komma framåt, men jag kritiserar systemet man verkar inom för att det premierar just dessa egenskaper. Jag ser det inte som en motsättning eftersom det är skillnad på att veta vart man är på väg och söka genvägar och att söka efter ny kunskap i okänd och oländig terräng. Jag vet att jag inte vet och sökandet efter kunskap ger mitt liv mening, det är vägen som är målet och finner jag något användbart är det en värdefull bonus. Det balansen mellan otålighet och uthållighet som är problemet, inte egenskaperna tagna var för sig.

Probemet med dagens akademi och skola är att SYSTEMET bygger på snabb behovstillfredsställelse. Det är viktigare att nå målen och tänka rätt, än att tänka fritt och nå ny men osäker kunskap. Jämför med det kända Marshmallowtestet; läs och begrunda följande:

Walter Mischel poängterar att hjärnan är plastisk hos oss alla. Vi har våra personlighetsdrag, men våra öden är inte förutbestämda. Föräldrar som funderar på om deras barn skulle klara marshmallowtestet behöver inte oroa sig. En sak de kan göra för att öva sina barns självkontroll är att lära dem att distrahera sig med något för att kunna vänta – och att själva vara goda exempel. 

– Om du lovar ett barn något, var säker på att du kan hålla det löftet. Förtroende är väldigt viktigt. Steg två, om du vill få dina barn att ha stark självkontroll så måste du själv vara en god förebild i ditt beteende – i hur du gör dina läxor, i ditt sätt att äta, hur dags du tar dagens första drink eller att du inte brusar upp och blir överdrivet arg titt som tätt. 

Walter Mischel påpekar att ett liv som bara styrs av självkontroll inte heller är ett bra liv. Han tycker att vi ska använda de fantastiska möjligheter till förändring som vår prefrontala cortex ger oss. Beslutsfattarhjärnan är i allra högsta grad påverkbar. 

– Den ger oss inte bara möjligheten att tänka, utan också möjligheten att tänka annorlunda. Om du förändrar hur du tänker kring det du frestas av men inte borde göra kan du förändra mycket i ditt liv. Då kan du nå många saker som ger dig en känsla av kontroll och självförtroende. Detta ger i sin tur erfarenhet av framgång. Det är det budskap jag vill ge. Det har varit en del missförstånd om marshmallowtestet, avslutar en av 1900-talets mest inflytelserika psykologer.

Det handlar inte om antingen eller, utan om balans mellan både och. Och det går att påverka hur man tänker och agerar i olika situationer, men det går bara om man först får lära kunna sig själv, vilket är svårt i en standardiserad och prestationsfixerad värld. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag lärt mig balansera mig otålighet och rastlöshet mot uthålligheten i det större målet som jag vet att jag kanske aldrig kommer att nå. Om jag bloggade, studerade eller forskare med ett kortsiktigt och nåbart mål som jag var tvungen att nå så snabbt som möjligt och kanske i konkurrens med andra, hade jag lagt av omgående. Jag är inte intresserad av den där godbiten, av kickar eller snabb tillfredställelse. Jag vill inte nå mål eller vinna tävlingar, jag vill lära mig saker, utvecklas och vara med och bygga ett hållbart och mänskligare samhälle. Därför räds jag inte gigantiska utmaningar och hopplöst svåra projekt, för det är där chansen att lära av sina misstag är störst och det är KUNSKAPEN jag är ute efter, inte äran och berömmelsen.

Effektivitet och fokus på ständigt ökande lönsamhet: Snabbare, tidigare, enklare, ytligare, vilket är tankar och mål som driver dagens utveckling ser jag som ett slags marschmallowtest, och vi misslyckas kapitalt eftersom vi blandar samman mål och medel. Reducerad komplexitet är ett omöjligt mål, för livet är komplext. En naiv omogen tanke som barn kan få leka med men som upphöjd till makt och ledarskap är förödande. Utan tid och möjlighet att tänka ANNORLUNDA kan ingen ny kunskap skapas, och tror vi att det är ett tecken på att vi redan vet allt som är värt att veta är vi alla illa ute, för världen och verkligheten anpassar sig inte efter människors drömmar och föreställningar. Kunskapen och människorna måste anpassa sig efter rådande förhållanden och verkligheten, inte tvärtom.

Vi måste lära oss vänta, och sträva efter att bli bättre på att förstå och hantera komplexitet. Och det kan vi göra om vi VERKLIGEN låter 1000 blommor blomma och inte gör som Mao Zedong och Kinas kommunistiska regim som uppmuntrade till regimkritik men sedan straffade alla oliktänkande. Menar man allvar med mångfald och hållbar utveckling måste man släppa taget om alla sanningar och det som tas för givet och öppna upp för olika sätt att tänka och försöka, man måste kombinera rastlöshet och kreativitet med uthållighet; och det kan man göra i trygg förvissning om att människornas samlade lycka, tillfredsställelse och meningsfullhet ökar, och vad spelar det då för roll att regimen går under? Regimer är liksom kultur och kunskap det som växer fram mellan människor, ingen äger kunskap, kultur eller en regim, det är verktyg för att skapa möjligheter, inte några mål i sig.

Gott Nytt År alla! Återkommer kanske imorgon, men helt säkert på tisdag. Jag vet inte vad jag ska skriva om och mitt enda mål är att fortsätta, en dag i sänder. Jag kommer aldrig att bli färdig med bloggandet, och just det är själva förutsättningen för att jag som är otålig och rastlös ska orka fortsätta, en dag och en bloggpost i sänder.