Mer om tyst kunskap 3

Tänker vidare om detta med tyst kunskap, här med utgångspunkt i en understreckare från 2015, skriven av Johan Eriksson (fil dr i teoretisk filosofi och privatpraktiserande psykoanalytiker). Ju mer jag tänker på detta med tyst och praktisk kunskap desto mer övertygad blir jag om hur avgörande det är att det hos individer och samhället finns en väl utvecklad medvetenhet om och förståelse för kunskapens dolda aspekter. Om bara det som går att leda i bevis erkänns som kunskap står samhället vidöppet för det oförklarliga. Vetenskapens uppgift är att utveckla kompetens att hantera både det som går att veta, det som är vagt och bara går att ana OCH det som ligger bortom det vetbaras horisont. Bara den samhälle som kan hantera mångfald på livets och kulturens alla områden kan utvecklas till kunskapssamhällen. Vetandets grund är inte solid och sann kunskap om det som går att bevisa, utan insikt om och kompetens att hantera skillnaden mellan tyst och uttalad kunskap. Kunskap är alltid både och, den är aldrig ren och direkt, och vetenskapens uppgift är att lära sig förstå detta. Inte att bevisa hur det är, an den enkla anledningen att verkligheten inte fungerar på det sättet.

Men all kunskap är inte möjlig att datorisera och manualisera. De problem som kan uppstå då man inte värnar om det praktiska ­yrkeskunnandet blir inte minst tydliga när det kommer till det mellanmänskliga kunnande som genomsyrar ­relationsbaserade yrken som lärare, polis, läkare, socionom eller psykoterapeut. Den klassiska texten om det mellanmänskliga kunnandets inre karaktär och förutsättningar står att finna i den sjätte boken i Aristoteles ”Den nikomachiska etiken” – en text som närmast är att betrakta som en urkund inom den praktiska kunskapens teori och som i utmärkt nyöversättning av Charlotta Weigelt också får in­leda den aktuella antologin.

En och ett eller flera; jag eller du: sant eller falskt? Visst kan man tänka så och man kan önska att världen och verkligheten är dikotomiskt uppbyggd, men det är ett mänskligt och kulturellt präglat antagande om världen som den tanken ger uttryck för och bygger på. Anti gender-rörelsen försöker ge sken av att man står upp för och försvarar kunskapen, men man använder istället en pseudovetenskaplig ansats och pekar på ett urval av kunskaper som man försöker ge sken av att genusforskare medvetet och oreflekterat bortser från för att bedriva politik i namn av vetenskap. Gör man det är det illa, men det återstår att bevisa att det är så. Det stämmer kanske på ett fåtal forskare, men inte på hela fältet. Ingen forskare behöver eller ska lyssna på kritiker som försöker göra vetenskap av politik. Kunskap är alltid mellanmänsklig och relationell samt förmedlad och bygger på tolkning. Att resa anspråk på att tala i namn av Sanning är att utöva makt, inte på kunnande.

Aristoteles tänker sig att den praktiska kunskapen är uppdelad i två olika former: ”kunnighet” ­eller ”konst” (techne) och ”klokhet” (fronesis). ­Medan kunnigheten eller konstfärdigheten i Aristoteles mening avser ett slags hantverkskunnande som syftar till att framställa saker enligt en föreställning om en färdig slutprodukt, så avser klokheten den form av mellanmänskligt kunnande som är ett mål i sig och med hjälp av vilket vi på ett gott och omdömesgillt sätt kan handla och orientera oss i det sociala livet. Klokheten har en särpräglad form på så vis att den förutsätter karaktärsdaning eller etisk fostran (etik: från grekiskans ethos – sedvänja, karaktär); alltså ett kunnande som inte främst vilar på utbildning, utan på själslig bildning.

Både och, inte antingen eller. Kunskapen uppstår mellan och går aldrig att reducera till en eller ett, i alla fall om det är samhället och människan samt det mänskliga man vill veta något om. Bildning vill jag se som en förening av teori och praktik, som ett sammanhållet, komplext fenomen utan tydliga gränser mellan inne och ute. Tvärsäkerhet är motsatsen till bildning som jag menar handlar om att lära sig hantera osäkerhet. Bildning är en tillblivelseprocess, en rörelse mot ljuset, det goda och bättre; en vision, inte ett mål. Utan fakta och kunskap finns ingen bildning, men utan bildning finns ingen vishet. Vetande går på det sättet att likna vid Maslows behovstrappa. Kunskapssamhället rör sig från det basala, från information och fakta, över kunskap till bildning och en hägrande men gäckande vishet som aldrig går att erövra och göra till sin. Information och fakta kan kontrolleras, och kunskap går att debattera. Bildning kan man dock bara utvecklas i samtal där man möts som likar och gemensamt försöka lära sig av varandra hur man kan bli visare och tillsammans undersöka vad som kännetecknar klokskap.

**Den etiska fostran **eller bildningen innebär i ideala fall inte bara uppkomsten av vissa konforma beteendemönster, utan innebär snarare framväxten av en hållning eller ett perspektiv inom ramen för vilket saker och ting vinner mening och organiserar sig i termer av att vara viktiga, ovidkommande, sanna, falska, lockande, frånstötande, och så vidare. Därmed – genom att den själsliga bildningen närmare bestämt innebär framväxten av en betydelsefull värld, en spelplats för motivationer och affekter – så skänker bildningen också bakgrunden till, och på så vis möjliggör, sådana saker som kloka bedömningar, överväganden, ansvar och beslut. 

Bildning är inte en form eller innehåll, inte en lista som ska prickas av så snabbt och effektivt som möjligt, inte en tävlan om vem som är bäst; bildning är det sammanhang, den fond mot vilket kunskapen bedöms och får sin mening. Bildning är en kvalitet som gör det möjligt att bedöma vad som är fakta och vad som är vishet i frågor som rör kunskap. Kunskapens tysta och praktiska sida syns inte, men det gör inte gravitationen heller; ändå påverkas helheten av alla dess delar och aspekter. Kunskap uppstår i samspelet mellan människor och kulturens dynamik. Etiken fungerar på samma sätt, den är aldrig given och går inte att bestämma eller kontrollera. Etik är ingenting i sig själv, den är allt mer än en men färre än många. Den som bara följer regler är inte etisk, oavsett hur bra och goda reglerna är. Etik är hållbar kunskap omsatt i handling och orsak TILLSAMMANS med verkan. För att gå från är till bör krävs kunskap om både det vetbara och det som är vagt eller ligger dold. Det är helheten och sammanhanget som räknas inte tanken eller handlingen tagen för sig. Ett samhälle eller kultur som tvingar en att välja sida och bara försvara en tanke åt gången är ett enfaldigt samhälle. Mångfald är aldrig enkelt, men det är nyckeln till hållbarhet och kräver kompetens att hantera både och. Därför är tyst och praktisk kunskap så viktigt; lika viktigt som manifest och intersubjektivt prövbar kunskap.

Tänk till exempel på vad vi menar när vi i utomvetenskapliga sammanhang talar om att någon är en ”bra psykolog”. En bra psykolog, i denna mening, syftar ungefär på någon som kan ­använda sitt eget perspektiv som ett slags förståelseresurs, alltså någon som kan använda sin egen erfarenhet, sensitivitet och emotionella rörlighet för att förstå det yttre och inre sammanhang inom vilket den andre personens beteenden och känslor vinner någon form av begriplighet. Detta är klokhet, fronesis. Och sådan kunskap kan man inte förvärva genom att skriva in sig på en universitetskurs, och de observationer på vilka kunskapen vilar görs inte i vetenskapliga laboratorier. ­Snarare syftar vi i detta fall på en form av kunskap som i första hand är grundad på erfarenheter i vilka man själv är intimt involverad i egenskap av psykologiskt subjekt, och som måste göras inom ramen för det levande livets egen trafik. Vi syftar på en form av kunskap som bäst kan beskrivas i termer av människokännedom och omdömesförmåga, något som till exempel en bra författare kan visa prov på i sitt sätt att teckna karaktärer och livsöden. 

Blind lydnad för auktoriteter och fokus på fakta och bevis leder tanken om kunskap fel och är motsatsen till vishet. En kontrollerad högskoleutbildning och styrd och reglerad forskning leder inte till utveckling av ny kunskap, utan till underkastelse, tvång och upprepning av godkända teser. Tyst och praktisk kunskap är okontrollerbar, föränderlig, öppen och mångtydig. Utan kännedom om det mänskliga och en väl utvecklad bedömnings- och omdömesförmåga kan ingen kunskap och absolut ingen bildning uppstå och förvaltas sam spridas från de lärde i akademin; bara fakta, som mals söner av motståndarsidan i de eviga debatterna som mot bättre vetande antas leda till kunskap. Tomheten, dumheten och meningslösheten segar i ett samhälle som bortträngt kunskapens tysta och praktiska sidor eller som förnekar dess existens och misstar bildning för fakta. Det borde vara uppenbart för alla i dessa dagar att fakta alltid är alternativa och att det krävs bedömningsförmåga och tolkning för att avgöra vad som är relevanta fakta värda att beakta och vad som är lögn och villfarelse.

Att förvärva genuin psykologisk kunskap, att verkligen lära känna det som vi kallar för det ­psykiska, kräver därför engagemang och själslig flexibilitet, det vill säga personliga kvaliteter, och inte – åtminstone inte i första hand – experimentella metoder och ­vetenskapliga teorier.

Hur gör vi i skolan och den högre utbildningen idag? Vi gör precis tvärtom; vi kontrollerar fakta och delar ut betyg. Engagemang, flexibilitet, empati och bildning betraktas med misstänksamhet och skärs med kirurgisk precision bort från kunskapens kropp. Läkarens behandling må vara kvalitetssäkrad och kostnadseffektiv men om patienten dör spelar det naturligtvis ingen roll. En död skola är ingen skola, och liv förutsätter mångfald och flexibilitet, förmåga att bedöma vad som är gott och önskvärt i olika sammanhang och för olika ändamål.

Därför finns det i dag ingen begreppslig motsägelse i tanken att en professor i psykologi, någon med utpräglade ­expertkunskaper i det akademiska psykologiämnet, samtidigt kan vara en urusel psykolog – låt säga helt sakna känsla för varför hens tonåring är så arg över att behöva följa med sina föräldrar på semester.

Tänker på vad ministern för forskning och högre utbildning, Helene Hellmark Knutsson skrev i sin debattartikel i höstas, att lärare inte skulle lita på erfarenhet och tradition utan ENBART på evidens och bevisat effektiva undervisningsmetoder. Från den synen på lärare och lärande är steget inte långt till uppfattningen att människor kan ersättas med maskiner. Med en instrumentell och rationell syn på kunskap och undervisning kommer intellektuell utveckling, bildning och humanism att betraktas som problem som hindrar effektivitet och måluppfyllelse, snarare än de oundgängliga tillgångar och värdefulla kvaliteter de är.

Denna typ av grundläggande psykologiskt kunnande är i dag djupt undervärderat då samhällets professionella sätt att handskas med psykiskt lidande människor alltmer har kommit att få karaktären av applicerad och manualiserad vetenskaplig kunskap, något som inte minst visade sig när högskoleverket för några år sedan drog in examensrätten för ett antal psykoterapeutiska utbildningsinstitut med gamla anor. Enligt högskoleverket saknade dessa institut i alltför hög grad vetenskaplig förankring. Bland annat tyckte man att deras utbildning var ­baserad på för gammal litteratur. Här blev det uppenbart att högskoleverket föreställde sig den goda psykoterapeuten som något av en teknisk förvaltare av de senaste forskningsrönen, vilket förstås diskvalificerar Dostojevskij, Proust, Freud eller Heidegger som författare att ta på allvar i bildandet av psykoterapeutens själ.

Människan är ingen maskin! För att hantera livet, som alla vet kommer att ta slut en dag, behövs både kompetens att hantera det som går att veta något om och det som ingen vet och som inte går att veta, eller som det bara går att skaffa vaga kunskaper om. Livet och verkligheten består av både och. Olyckligtvis har människor fruktansvärt svårt att hantera dialektik, dynamik och komplexitet. Och det är lättare att skylla på eller misstänkliggöra budbäraren än att ta tag i problemet på allvar. Det är humanioras dilemma. Ständigt hemfaller människor åt dikotomisering, debatt och bittra konflikter om vem som har rätt, egentligen. Allt för lätt bortses från det faktum att båda kan ha rätt, eller fel för den delen. 

Ödmjukhet inför det ovetbara är ett slags vaccin mot många av riskerna som ligger i farans riktning av teknikutvecklingen, som idag cyniskt nog marknadsförs enbart med löften om allt positivt tekniken kan bidra med. Riskerna avfärdas lättvindigt som primitivt tänkande, vilket inte är första gången i mänsklighetens historia. Hybris, ständigt denna hybris, som en följd av ruset och kicken som framstegen ger.