Hur man ser på kunskap spelar roll för arbetsmiljön och maktfördelningen i alla utbildningsinstitutioner. Ju mer formaliserad och standardiserad syn på kunskap man har i organisationen desto mer upplevs anställda som är akademiskt meriterade och intellektuellt drivna som problem, eftersom deras frågor ofta missförstås eller uppfattas som onödigt kritiska, vilket bottnar i att de ser andra saker och värnar andra aspekter och kvaliteter av verksamheten än den som inte reflekterat djupare över frågan om vad kunskap egentligen är. Samma organisation ser helt olika ut beroende på om den betraktas utifrån ett rationellt perspektiv eller ett intellektuellt. Lärare är och ska vara intellektuella. Den som vill bli lärare söker sig till högskolan och läraryrket för att man vill arbeta med kunskap, lärande och utveckling; därför kommer alla inslag i lärares yrkesvardag som inte handlar om kunskap bidra till försämrad arbetsmiljö, och risken för sjukskrivning ökar på sikt om inte kunskapen på riktgt placeras i centrum av verksamheten. Att som lärare vara i en miljö där man vill vara -- och är det kunskap man söker och vill arbeta med är skolan och akademin just den platsen -- utan att få utlopp för sin önskan att arbeta med lärande och kunskapsutveckling, eller om man påtvingas onödig administration, inte känner tillit eller har frihet att utforma undervisningen efter vad man vet och kan argumentera för med stöd i forskning och erfarenhet, är plågsamt och tär på en. Kunskap är en arbetsmiljöfråga, det blir allt mer uppenbart i takt med att New Public Management implementeras i skolan och den högre utbildningen och effekterna nu visar sig.
Om kunskapen inte är i centrum för (hög)skolans verksamhet, om lärare tvingas fokusera på annat än lärande och utveckling, påverkas arbetsmiljön och relationen mellan kollegorna som arbetar där. Om kunskapen behandlas som en formalitet, som en självklarhet man inte behöver bry sig särskilt om, och det kan man inte i en ekonomiskt pressad verksamhet där kravet på mätbara resultat och effektivt utnyttjande av skattemedel är tydligt, kommer kunskapen att utarmas eftersom den inte går att kvalitetssäkra. Där, i en sådan organisation, är det inte graden av utbildning, kunskap och kompetens att undervisa och arbeta med lärande som styr anställdas värde, utan hur mycket makt man har. Och eftersom makt i kombination med rationalitet som bekant övertrumfar kunskap och intellektuella kvaliteter alla dagar i veckan underordnas lärarna ledningen på sätt som inte gynnar lärandet och kunskapsutvecklingen. Tänker även på det allt vanligare argumentet att mer i lön är ett bra sätt att höja statusen på läraryrket. Om pengarnas roll ökar i organisationen, om det blir en faktor i läraryrket och vardagen ute på skolorna, finns en uppenbar risk att nyordningen leder till att andra människor än de som brinner för kunskap söker sig till och tar plats inom yrket, vilket därmed förändras och riskerar att utarma kunskapen än mer. Den som blir lärare för att tjäna pengar primärt kanske inte har problem med ökad administration, styrning och kontroll och om det blir norm inom yrket kan skolan snabbt upphöra att vara en lärande och undervisande organisation vars mål är att främja kunskapsutveckling, vilket naturligtvis påverkar arbetsmiljön. Öppna kontorslandskap och andra nyordningar införs till exempel inte med kunskapen och lärandet i centrum, och det blir allt vanligare att lärare körs över och forskare betraktas som ovidkommande särintressen.
Innehåll och fokus i verksamheten påverkas om det är ekonomi, resultat och måluppfyllelse man förväntas ägna sig åt, eller om det är kunskap. Är det kunskap och lärande som är målet krävs en typ av kompetens och är det måluppfyllelse, resultat och ekonomi, en annan. Är det mätbara resultat och ekonomi som räknas kommer värdet av intellektuella kompetenser som krävs för forskning och undervisning att minska och kan till och med i vissa fall uppfattas som ett problem. Självklart påverkar detta arbetsmiljön, för både lärarna och eleverna/studenterna. Den som anställs för att prestera resultat och som sökte sig till skolan eller akademin för lönens skull och som inte har några problem att göra det, kommer att trivas, medan lärare som sätter kunskapen i centrum och som vill arbeta med lärande och främja utvecklingen av kritiskt tänkande, kommer att vantrivas allt mer, tills de en dag når sin gräns och lämnar sitt drömyrke, vilket just den kategorin lärare ofta stannar kvar i alldeles för länge för att det ska vara bra för deras hälsa; de är ju där de vill och ska vara, i alla fall i en kunskapsskola i ett land med ambitionen att bli en kunskapsnation. Ignoransen inför detta är ett allvarligt problem, en tickande bomb.
Graden av intellektuell stimulans måste vara hög för att locka kunskapsfokuserade människor, men är inte lika viktigt för den som är i skolan av andra skäl, därför står denna kvalitet i direkt relation till graden av trivsel i skolan och akademin. Vems och vilka intressen ska skolan utformas för och anpassas efter? Är det så mycket kunskap som möjligt samhället vill ha för pengarna som folket och politikerna anser vara rimligt att lägga på skola och högre utbildning, eller är det en viss kvalitet man kräver men vill betala så lite som möjligt för? Vad som står på spel är lika mycket kunskapsrelaterade och intellektuella värden som lärarens arbetsmiljö och hälsa. Är det kunskap man vill ha går det inte att pressa lärarna och försöka tvinga fram resultat, för det går oundvikligen ut över antingen arbetsmiljön och hälsan eller kvaliteten. Resultat går att tvinga fram och pressa kostnaderna för, men inte kunskap. Är det kunskap som är skolans och den högre utbildningens mål är dålig arbetsmiljö ett allvarligt tecken på att något är fundamentalt fel, för om miljön inte är optimal kan inte lärandet och kunskapen heller bli det. Är det (ekonomiska) resultat skolan och den högre utbildningen ska fokusera på kommer kunskapen att nedprioriteras och andra människor än lärare som verkligen brinner för kunskap kan anställas och ta hand om verksamheten utan att det påverkar arbetsmiljön; men det kommer att påverka kunskapen, var så säker.
Styrning, kontroll och känslan av att inte vara litad på upplevs som en plåga för den som trodde att det var kunskap som man anställts för att arbeta med, och det är i allra högsta grad en fråga om arbetsmiljö. Lärare som brinner för kunskap och lärande blir dubbelbestraffade i dagens skola, i alla fall så länge inte New Public Management behandlas som det problem den synen på organisering av utbildning faktiskt är. Kunskap och lärande är inte processer som går att målstyra och kvalitetssäkra. Mål måste ersättas med ansvar och tillit, och kvalitet i undervisning kan bara uppstå där det finns tid att tänka och förståelse för komplexiteten i uppdraget.
Ansvaret för kunskapsutvecklingen och lärandet är alltid individens, och i skolan är det eleven och på högskolan studentens ansvar att göra vad som krävs för att lära och utveckla kunskap. När skolor betraktas som producenter av resultat flyttas ansvaret för innehållet och kvaliteten från eleverna och studenterna till lärarna som pressas till det yttersta, vilket hämmar kunskapsutvecklingen eftersom kunskap aldrig kan delas ut, den kan bara tillägnas genom hårt eget arbete. Lärare ska och kan bara ansvara för utförandet av undervisningen och för arrangerande av en miljö där lärande främjas (vilket blir svårt om varken tiden eller förståelsen för vad som krävs finns); lärandet är elevernas och studenternas ansvar och det är upp till dem att visa vad de kan för att erhålla ett kvalificerat omdöme av en kompetent lärare. Och betygssättning är och kommer alltid, oavsett vilket system man inför, att handla om subjektiv bedömning. Därför är det så olyckligt och plågsamt för kunskapsvärnande lärare att betraktas som producenter av objektivt mätbara resultat, för när alla skolor vill hålla betygsnivån uppe för att inte få dåligt rykte och riskera att gå miste om potentiella kunder och inkomster ställs läraren inför ett plågsamt val: Ska hen vara lojal mot kunskapen och sätta betyg efter kunskap och prestation, betyg som läraren kan stå bakom och argumentera för, eller mot ekonomin och ledningen, vilket innebär att vara "generös" med höga betyg och sälja ut sin intellektuella hederlighet? Det är ett allvarligt problem, som tyvärr bara den lärare som verkligen värnar kunskapen förstår och plågas av, eftersom det skär i ett äkta lärarhjärta att tvingas ta andra hänsyn i bedömningen än kunskapen.
Så länge KUNSKAPEN inte placeras i centrum kan arbetsmiljöproblemen i skolan och den högre utbildningen förvärras utan att någon gör något, och lärare och andra som ser, förstår och påpekar riskerna och problemen avfärdas som alarmister, vilket inte på något sätt ökar känslan av trivsel ute på skolorna. Så, vad är det lärare ska ägna sig åt egentligen? Det har lärarna en rätt att veta, för att kunna ta ett informerat beslut om skolan verkligen är den plats de ska offra sin själ och riskera sin hasa på, eller söka sig någon annanstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar