måndag 4 december 2017

Refränger 10

Gränser och territorier kan markeras på många olika sätt. Med murar i betong, taggtråd, minor och vapen, som i fallet med gränsen mellan Öst- och Västberlin. Lite over kill, kan man tycka, men det var för att gränsen var viktigare för ledarskiktet än för folket. Gränser kan också markeras med ljud; genom att sjunga för att på det sättet markera sitt revir, som vissa fågelarter gör. Betongmurar markerar territorialiserande gränser i räfflade rum, medan fågelsångens upprepning av toner hör det släta rummet till. Även om allt liv, alla tillblivelser, sker på insidan och utgör ett slags flöde utan början och slut, måste det till något slags struktur för att allt inte ska upplösas i odefinierbart kaos. Gränser, sekvenser, strata och refränger; haecceitet eller dettahet är ett annat ord, ord som beskriver något som känns igen och kan definieras som just det och inget annat. Något framträder och skiljs ut ur bruset, ett mönster.
Can this becoming, this emergence, be called Art? That would make the territory a result of art. The artist: the first person to set out a boundary stone, or to make a mark.
Konst som ett slags refräng, som ett slags gräns mellan inne och ute; ett territorium? Inte minst i dessa dagar när kulturprofiler och genier på finkulturens område ifrågasätts fungerar den tanken. En annan, men relaterad bild kommer för mig. Killinggänget; Percy tårar och serien sketcher om redaktionen för Expressens fredagsbilaga. På, av? Den stackars praktikanten försöker förtvivlat förstå vad som gäller, men han inser inte att det enda som gäller är de föränderliga regler som de invigda bestämmer i stunden. Praktikanten är ute oavsett och övriga är inne vad de än säger eller gör. Finkultur kräver kännare som avgör vad som är god smak. Utan uttolkare av tecknen är det ingen som ser och förstår mönstren. Rapsoderna i det antika Grekland håll ordning på myterna och i Delfi tolkade prästerna oraklets outgrundliga uttalanden. Visst handlar konst om gränsdragning mer än om något annat, om ett slags territorium där bara de invigda ges tillträde. Smak och preferenser förändras över tid, men gränser och behovet av gränsdragande består.
Property, collective or individual, is derived from that even when it is in the service of war and oppression. Property is fundamentally artistic because art is fundamentally poster, placard. As Lorenz says, coral fish are posters. The expressive is primary in relation to the possessive; expressive qualities, or matters of expression, are necessarily appropriative and constitute a having more profound than being.
Ägande är expressivt och handlar i första hand om att markera revir och sända ut signaler om graden av personlig betydelse. Takvåningen på Manhattan, lyxyachten eller den egna strandtomten eller skärgårdsön handlar inte så mycket om platserna som om deras signalvärde. Ägande handlar inte så mycket om att ha som det handlar om att visa att man betyder mer. Tänk på Hasse Alfredssons karaktär i Den enfaldige mördaren, när han kastar den fattige torparens pengar i ugnen och säger att det är principen som räknas; det handlar om makt. Handlingen signalerar betydelse och drar upp en tydlig gräns i rummet och skapar ett ointagligt territorium.
Not in the sense that these qualities belong to a subject, but in the sense that they delineate a territory that will belong to the subject that carries or produces them. These qualities are signatures, but the signature, the proper name, is not the constituted mark of a subject, but the constituting mark of a domain, an abode.
Det räcker inte att äga, utan gränsen och territoriet spelar tingen eller platsen ingen roll. Kung Midas som fick sin önskan om att allt han tog i förvandlades till guld hade ingen glädje av guldet, han dog av svält i ensamhet. Jag är inte mitt hem, min bil, båt eller Rolex Oyster Perpetual; men i andras ögon blir jag någon genom att äga eftertraktade, exklusiva ting, ju dyrare och exklusivare, det vill säga ju svårare att få tag i, desto mer statuspoäng till ägaren. Fast värdet är relationellt och kontextuellt. Det handlar om vad jag har i relation till vad andra har. Om alla har lika mycket är ingen rik, oavsett hur mycket man äger. Jämlikhet är svårt av just det skälet, om allt och alla är lika mycket värda går det inte att skapa skillnad och utöva makt, vilket verkar vara en starkare kraft än solidaritet och medmänsklighet. Territoriet och makten handlar om trygghet och överlevnad, så det är inte så märkligt, men just därför viktigt att uppmärksamma och förhålla sig till i samhällsbyggande.
The signature is not the indication of a person; it is the chancy formation of a domain. Abodes have proper names, and are inspired. "The inspired and their abodes . . ."; it is with the abode that inspiration arises. No sooner do I like a color that I make it my standard or placard. One puts one's signature on something just as one plants one's flag on a piece of land.
Pavarottis signatur var det höga C som han presterade på scen, likt en domherre som sjunger för att markera sitt revir; båda håller ett territorium. Mode fungerar på samma sätt, det markerar både tillhörighet och skillnad. Fast det är bara individerna med mest makt i det aktuella sammanhanget som kan förändra modet utan att det påverkar territoriet. Allt handlar om territoriet, inte om individerna. Makten och kampen om inflytande definierar individerna som använder olika typer av kapital för att mäta sin status i relation till andra, för att signalera gränser och markera revir; för att hålla territoriet.
A high school supervisor stamped all the leaves strewn about the school yard and then put them back in their places. He had signed. Territorial marks are readymades. And what is called art brut in not at all pathological or primitive; it is merely this constitution, this freeing, of matters of expression in the movement of territoriality: the base or ground of art. Take anything and make it a matter of expression.
När jag var student var den dag (men inte då) kontroversielle konstnären Lars Vilks inbjuden som gästföreläsare, och han talade om konstbegreppet. Den föreläsningen sticker ut och jag minns den tydligt. Konst är allt det som konstvärlden erkänner som konst. Expressens fredagsbilaga, alltså. Gallerivärlden är som jag förstår det ett slags territorium fyllt av gränser som bara kännarna ser och förstår eftersom det är kännarna som bestämmer vad som ska räknas som kapital och var gränserna ska dras, det är aldrig givet utan avgörs där och då i en kamp om inflytande mellan de som vill in och upp och de som av andra betraktas som genier. Kulturprofilens handlingar och övrigas tystnad går att förklara med hjälp av refrängen som verktyg, liksom Dramatens manliga genier och deras makt över territoriet som utgörs av verket som spelas och platsen det spelas på. Uttrycket föregår individen och deras framgång i kampen om inflytande skapar föreställningen om deras genialitet och oberörbarhet.
The stagemaker practices art brut. Artists are stagemakers, even when they tear up their own posters. Of course, from this standpoint art is not the privilege of human beings. Messiaen is right in saying that many birds are not only virtuosos but artists, above all in their territorial songs (if a robber "improperly wishes to occupy a spot which doesn't belong to it, the true owner sings and sings so well that the predator goes away.... If the robber sings better than the true proprietor, the proprietor yields his place").
Scener finns och skapas överallt. Tänk 1980-tal, tänk Café Operas bar. Ett territorium där kulturens alfahannar höll hov och utryckte makt och kämpade om inflytande. Längre fram i tiden flyttades fokus från kaféet till Spybar, men uttrycken var de samma. En vecka om året flyttar Stureplans eliten och dess publik till Gotland och Båstad; det vaskas champagne och bjuds på snittar på segelbåtarnas däck. Gränser dras upp, territorier markeras och en evig kamp om makt utspelar sig. Platserna, attributen, uttrycken och personerna skiftar, men refrängerna är de samma. Den som kan skapa sig en scen gör det och de som stannar upp och lyssnar intar i den handlingen den underordnades position.
The refrain is rhythm and melody that have been territorialized because they have become expressive—and have become expressive because they are territorializing.
Refrängen skapar territoriet genom sitt uttryck vilket tränger bort andra uttryck. Fast alla utryck fäster inte och skapar inget territorium, som i fallet med den förtvivlade och alt mer desperata praktikanten i Percy Tårar. Ingen bestämmer över vilka uttryck som territorialiserar och vilka territorium som kan hävdas genom uttryck.
We are not going in circles. What we wish to say is that there is a self-movement of expressive qualities.
Uttryckens värde bestäms relationellt och kontextellt: Kulturens tid, plats och innehåll samt dess värde bestäms där och då och förändras hela tiden. Ingen styr över processen som sådan, men vissa är bättre än andra på att utnyttja platsens och uttryckens möjligheter för att tillskansa sig och försvara sin relativa makt över andra och platsen.
Expressiveness is not reducible to the immediate effects of an impulse triggering an action in a milieu: effects of that kind are subjective impressions or emotions rather than expressions (as, for example, the temporary color a freshwater fish takes on under a given impulse). On the other hand, expressive qualities, the colors of the coral fish, for example, are auto-objective, in other words, find an objectivity in the territory they draw.
Jag vet inte, men kanske kan den som rodnar när hen avslöjas som en bluff, fungera som exempel på ett subjektivt uttryck eller en personlig känsla utan värde som uttryck. Och höjden på punkarens tuppkam bestämde hen status på Kings street när det begav sig på 1970-talet. Att vara människa är att uttrycka sig, men alla uttryck räknas och fungerar inte som kapital, och handlar om att hålla territorier. Livet är överallt en relativ kamp för överlevnad på föränderliga platser vars värde bestäms kulturellt.

Refrängen är ett verktyg att tänka med och det är begreppet som här förklaras, vill vara tydlig med det. Exemplen från fiktionen och verkligheten används för att förstå teorin, inte tvärtom; det är viktigt.

Inga kommentarer: