Utveckla kunskap, eller göra karriär?

Nuvarande syn på vad som är bästa sättet att organisera forskning och utbildning hindrar mig att tänka om det jag vill tänka på. Om det jag ville tänka på handlade om att fördjupa mig i något personligt specialintresse vore det naturligtvis oproblematiskt att det är som det är, men jag har inget personligt specialintresse, jag är intresserad av KUNSKAP och kunskapsutveckling inom ett mycket brett område och jag har inga problem att anpassa mig. Det jag har problem med är kontrollen och styrningen. Som högutbildad lärare och docentmeriterad forskare får jag inte bara ett uppdrag och ansvarsområde, fick jag det hade jag aldrig skrivit denna text; jag får ett tydligt mål samt en manual att följa och allt jag gör kontrolleras på detaljnivå. Vad är poängen med att för dyra pengar utbilda människor till docenter och professorer, om de inte får friheten att efter eget huvud lösa uppgifterna som ska lösas? Varför granskas inte bara resultatet, utan vägen dit också? Vem som helst kan följa manualer, det behöver man inte vara docent för att göra?!

Dagens syn på kunskapsproduktion handlar inte om kunskap utan om resultat, om att så effektivt som möjligt producera mätbara resultat. Eftersom kontrollen och målsäkringen hindrar möjligheten till nytänkande och eftersom man som forskare inte kan byta inriktning på den karriärbana man anträder som doktorand handlar forskning idag, i praktiken, inte om utveckling av kunskap utan om att göra karriär. Det är vad som premieras; att försöka bli framgångsrik i konkurrensen om publiceringar, citeringar och i jakten på pengar. Akademiska titlar delas ut som belöning för att man lydigt följer regler och bidrar till produktionen av mätbara resultat. Försöker man byta bana eller tänka nytt stöter man omgående på problem, man misstänkliggörs och förs in på den rätta vägen och straffas genom att hinder placeras ut längs karriärvägen, om man nu inte gör bort sig helt och utesluts ur forskargemenskapen. Tänka nytt får bara, om ens hen får det, den göra som befinner sig på toppen av en allt smalare, men djupare hierarki; fast vad är poängen med det, för det innebär ju att man blir av med sina privilegier och får börja om från botten i ett annat smalt segment av den akademiska helheten där allt fler förstår VARANDRA allt mindre.

Jag behöver vara fri och få ansvar, annars känner jag mig instängd och hämmas i mitt tänkande. Jag är kreativ av naturen, vilket paradoxalt nog är mitt största problem. Det sägs att kreativitet är en önskvärd egenskap, att vi måste ha mer av den varan för att klara av framtidens utmaningar. Fast den kreativitet man pratar om och frågar efter är inte kreativitet egentligen. Kreativitet är en egenskap, en mänsklig kvalitet, som inte går att styra. Bloggandet passar mig och här på Flyktlinjer samlas resultatet av mitt kreativa tänkande. Jag tänker inte först och skriver sedan, jag tänker genom att skriva och lär mig genom att läsa och reflektera över det som publicerats. Sedan väljer jag ut och bearbetar det som fungerar och presenterar det i andra sammanhang som resultat av mitt vetenskapliga arbete med att försöka förstå kultur. Jag upptäcker och skapar kunskap, och jag följer med på resan och låter intresset styra. Det ena ger det andra och genom att interagera med andra i olika sammanhang får jag impulser till nya tankar. Visst har jag gjort karriär, men den har gått i stå och jag bryr mig inte längre. Jag vill utveckla kunskap och bidra till kunskapsutvecklingen i samhället, inte skaffa fina titlar eller vinna respekt och anseende i andras ögon. Om det jag skriver uppskattas och hjälper andra att tänka blir jag glad, det är den enda belöning jag bryr mig om, det enda som betyder något.

För att kunna målstyra och kvalitetssäkra en verksamhet måste man veta vart man ska, men är det då verkligen forskning och kunskapsutveckling man ägnar sig åt? Jag såg inte riktigt utvecklingen mot målstyrning och kontroll av forskningen och den högre utbildningen komma, för jag har ända sedan jag fann min väg in i universitetens och kunskapens underbara värld ägnat mig åt sökande efter vägar fram, upp, ut. Det var detta jag utbildades för att göra, det var det som länge var uppdraget. Sedan kom nya direktiv. Linjecheferna skulle STYRA verksamheten. Jag tog inte det på allvar, för det kändes och känns fortfarande som ett skämt. Forskning handlar om det ingen vet något om, och högre utbildning handlar om att lära sig förstå vad som krävs för att forska; det är så jag ser på akademins samhällsuppdrag, det är detta jag vill ägna mig åt. Jag vill inte göra karriär eller producera resultat; jag vill utveckla kunskap. Och kunskap om kultur utvecklas bäst i samtal. Internationella, referee-granskade tidskrifter är själva antitesen till samtal, i alla fall om det är kunskap om kultur man söker. Jag bloggar för att det är det bästa mediet för att kommunicera och utveckla kunskap, och jag bryr mig inte ett ögonblick om att det är förödande för karriären. Mina kunskaper kan ingen ta ifrån mig och jag har gjort mer karriär än jag kunde drömma innan jag började läsa på högskolan. Jag gjorde karriär så länge akademin svängde i takt med kunskapen, och att jag inte gör karriär längre säger mer om dagens akademi och förutsättningarna för kunskapsproduktion i samhället och akademin än om mig. Jag kan och vet vad jag vet, och här på Flyktlinjer delar jag med mig och är öppen med hur jag tänker samt välkomnar kritik. Det är så som kunskap utvecklas, det är en utveckling som inte går att kontrollera.