Kunskap som tradition

Är det traditionen och kulturen som styr kunskapen eller kunskapen som styr vetenskapen? Om man som jag rör sig över gränser och genom åren skaffat sig erfarenhet från en rad olika ämnen, universitet, akademiska miljöer och lärarlag är det uppenbart i hur hög grad som traditioner och kultur styr vad som anses vara vetenskap och vad som krävs för att resultatet av en undersökning ska kunna godkännas som kunskap. Det talas ibland om den vetenskapliga metoden, men det finns inte en enda metod som är vetenskaplig. Så kan bara den säga som finns och verkar inom ett prestigefyllt och ärorikt, normerande ämne som till exempel fysik.

Jag har suttit i så många möten och lockats in i så många samtal där den jag talat med uttrycker sig tvärsäkert om den egna metoden som om den vore den enda, som om det självklart gick att tala om och se på vetenskap på det sättet. Professorn på SoRad (det socialvetenskapliga forskningsrådet för alkohol- och drogforskning) satte mig till exempel på plats genom att säga att alkohol- och drogforskning SKA vara kvantitativ. Det var inte ett vetenskapligt uttalande, det var makten som bevakade revir. För mig som kulturforskare tycker jag det är lika intressant varje gång jag råkar ut för den typen av reaktioner i akademin, jag tar idag inte alls åt mig. Det är en ovetenskaplig syn på vetenskap och ovärdigt en professor. Traditionen och kulturens makt är stor, men eftersom kulturvetenskap inte riktigt erkänns som en vetenskap (tillsammans med genusvetenskap och allt som andas postmodernism) bortträngs den kunskapen och det som inte går att bevisa med verifierade och typgodkända metoder existerar inte, eller hamnar i alla fall under radarn.

Inom ett verkligt vetenskapligt sammanhang finns inget sådant som käpphästar. Jag förstår att individer håller sig med käpphästar och jag har också saker som jag tycker är särskilt viktiga och därför upprepar väl ofta. Det dock viktigt att skilja mellan vetenskapens kultur och sociala aspekter av forskning och undervisning, men i sökandet efter kunskap hör käpphästar inte hemma eftersom det innebär att man redan på förhand vet saker som inte går att veta något om. Även om forskning aldrig kan vara förutsättningslös och helt igenom objektiv är det ett mål eller ideal som alla forskare måste sträva efter och på olika sätt förhålla sig till. Är det kunskap man söker är inget givet på förhand.

För ett tag sedan skrev jag en bloggpost där jag reflekterade över detta att jag allt oftare på senare tid hör forskare säga att syftet inte spelar någon roll för bedömningen av forskningsresultaten, att metoden avgör om resultaten är giltiga eller inte. Den som säger och tänker så utgår från en instrumentell rationalitet, hen bedömer inte resultatens vetenskaplighet, bara om en godkänd metod använts på korrekt sätt. Vetenskapliga resultat kan inte kontrolleras, de kan bara bedömas intellektuellt. Vetenskapen är inte en exklusiv klubb där man följer regler och konventioner. Vetenskap handlar om att söka kunskap, och alla frågor är lika giltiga. Det är KUNSKAPSMÅLET som styr vad som är en lämplig metod och ett giltigt resultat; annars blir vetenskapen enögd och bara vissa frågor, frågor som kan undersökas med hjälp av kvantitativa metoder, godkänns som vetenskapliga. 

Tradition och kultur är oundvikliga inslag i alla mänskliga verksamheter, men dessa inslag måste balanseras mot vetenskaplighet och kunskapssökandets krav vilka inte går att standardisera av det enkla skälet att man först efter att man vet vad man ska undersökas kan avgöra vilken metod som är lämplig. Vetenskapen tjänar samhället, hela samhället och inte bara vissa delaspekter eller intressegrupper. Angreppen på genusvetenskap och beröringsskräcken med postmodernismen är oroväckande och ett tecken på att demokratin är hotad. Allt som sägs i namn av vetenskap ska granskas kritiskt och om någon påstår något om verkligheten måste man kunna visa hur man vet det man vet och hur man kommer fram till det man kommer fram till. Säger man att alla forskning måste vara kvantitativ, eller kvalitativ, är det traditionen som talar, inte kunskapen. Och är om traditionen styr inom vetenskapen är det snart inte bara Svenska Akademin som ifrågasätts på grund av nepotism och mygel, det är så det blir när andra regler än kunskapen, öppenheten och demokratin styr.

Martin Luther visade vägen när han spikade upp sina teser på kyrkporten i Wittenberg. Det var traditionens dominans och den katolska kyrkans makt han vände sig mot. Han menade att tron och skriften allena skulle gälla inom kyrkan och religionen, inte tradition, makt och känslor. Det börjar bli dags att göra något liknande inom vetenskapen. Kunskapen måste placeras i centrum igen, och kunskapen äger ingen. Kunskapen måste styra vetenskapen, i alla fall om det är mer användbart vetande vi vill ha.

Kritiskt tänkande är en kompetens och det goda omdömet är en förmåga, intellektuella kvaliteter visar sig i handling och utgår från det man kan idag, inte på det man gjort tidigare. Vetenskap bygger på och utgår från vaga kvaliteter som inte går att fånga i entydiga definitioner. Vetenskap är en intellektuell verksamhet, inte en instrumentell och rationell målsökande robot. Målet med forskning är kunskap, inte ära, karriär, makt eller berömmelse. Det är att veta mer man forskar, inte för något annat. Eller det är i alla fall så det borde vara och är det inte så har vi alla ett problem för det går i så fal ut över kunskapens kvalitet, och utgör i förlängningen ett hot mot demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet.