På en tunn lina över avgrunden

Antingen jag eller du, skrev Ann Heberlien om i en krönika i GP igår; eller hon skrev inte så, men tankemodellen hon bygger sitt resonemang på utgår från att blod är tjockare än vatten och att biologiska släktband, samma biologi som Ivar Arpi och andra menar att genusvetare måste ta hänsyn till, alltid är viktigare än andra band mellan människor. Om det inte finns någon synlig och uppenbar skillnad mellan människor måste man upprätta den och försvara den till varje pris. Tiggaren som ser ut som du och jag är inte släkt med oss och DÄRFÖR ska hen inget ha. Världen är hård och det handlar om att äta eller ätas: djungelns lag, marknadens logik och konkurrens är samma andas barn som debatten. Antingen jag eller du. Att vara givmild, inkännande och lyssna på andra människors drömmar om ett gott liv och ett hållbart samhälle ser Heberlein och andra som tänker som hon som tecken på svaghet, eller som uttryck för godhetsknarkande. Greed is good, sa Gordon Gecko i 1980-talsfilmen Wall Street. Och i boken 1984 av George Orwell är krig fred, kontroll frihet och Storebror pekar på den enda vägen.

Min etiska kompass bygger inte på blodsband eller biologi; den pekar inte i en bestämd riktning eller ett på förhand uppgjort mål. Människan är lika mycket kultur som biologi, och kulturen är föränderlig. Därför är det mot kulturen jag riktar mitt intresse mot. Mångfald är nyckeln till hållbarhet och därför utgår min etik från den tanken. Debattens polariserande logik vänder jag mig mot. Tänker man så blir flyktingproblemet en fråga om vi mot dem, och lösningen blir att bygga murar. Jag efterlyser samtal om vad som är gott, hållbart, klokt och humant för mänskligheten och livet på jorden. Jag undersöker förutsättningar för mångfald, öppna hjärtan och gränser. Jag vill lyssna och lära, reflektera och anpassa mig efter rådande förhållanden, inte efter en på förhand uppgjort plan som handlar om att jag är bättre än du; att vi är bättre än dem, eller att biologiska band är viktigare än andra. 

Jag vill ha ål på julbordet, det är viktigt för mig. Jag vill flyga till Thailand på jul och till London så ofta jag hinner. Jag, jag, jag. Om bara jag får det jag vill ha så skiter jag i allt och alla andra. Om miljöproblem inte blir akuta under min livstid, varför ska jag då bry mig? Ensam är stark, och jag är viktigare än du och alla andra. Den som inte tar hand om sig och de sina får skylla sig själv. Jag tar kraftigt avstånd från den tanken, den etiken och det sättet att resonera och se på människan. Jag är dock inte så naiv att jag tror att det blir fred på jorden om vi bara är snälla mot varandra. Att vara god är inte lösningen, men det är i alla fall en human inställning som gör att man kan sova gott och kan se sig i spegeln sedan och säga: Jag försökte i alla fall. Jag trodde och litade på mina medmänniskor. Blir man sviken har man i alla fall inte gjort fel för egen del. Tänk om vi tillsammans tänkte bortom oss själva, våra barn och det som är här och nu. Tänk om vi lyssande på varandra och samtalade för att lära oss förstå och blir bättre på att hantera komplexiteten som samhället och kulturen präglas av.

Jag är så hjärtinnerligt trött på debatter. Inget gott kan komma ur dem. Inte ens den som vinner debatten har lärt sig någonting, hen har bara avgått med segern och kan casha in sina likes och värmas av alla hö-, hö-, höande ryggdunkande likatänkande och biologiskt närstående.

Debatten är enkel och samtalet svårt. Lått fånget lätt förgånget, brukar man säga. Därför väljer jag samtalet även om det är en balansakt utförd på en tunn lina uppspänd över den avgrund som öppnar sig mellan antingen och eller. Både och kräver att man lyssnar på många röster samtidigt och att man aldrig bestämmer sig definitivt för någonting annat än vilka grundläggande värderingar man har och vilken människosyn man utgår från.

Jag utgår från att alla människor är mer lika än olika varandra, och att ond är något man väljer att bli, inte något man är. Jag tror på generositet och möjligheten att få misslyckas och börja om. Jag tror på människan och viljan att göra gott. Därför kämpar jag för jämställdhet, jämlikhet, mångfald, öppenhet och GODHET. Det är hur vi ser på andra som definierar oss som människor, inte biologi eller blodsband. Och jag har valt samtalet som min väg fram eftersom det är så kunskap utvecklas och lärande främjas. Om alla lyssnar mer än de talar ökar chansen att fler förstår varandra. Klyftan mellan människor kan krympas och förvandlas till ett mellanrum möjligt att överbrygga med hjälp av inkännande kommunikation. När fler inser att både och är mer hållbart än antingen eller, och förstår att det väldigt ofta beror på, finns inget behov av att bygga murar eller se om sitt hus. Tillit föder tillit, därför väcker jag att tro på mina medmänniskor oavsett deras biologiska förutsättningar eller släktskapsrelationer. Misstänksamhet och snålhet ser jag som tecken på ynklighet och hänvisningar till biologi är en farlig väg att gå, för den bygger på att människor är var de kommer från, inte vart de vill.

Samtalet öppnar upp och undanröjer behovet av murar medan debatten accentuerar olikhet och driver in kilar mellan människor och grupper. Debatten är egoismens oresonliga väg; samtalet är generositetens, öppenhetens och vishetens väg.

Mångfald är svårt för den som vill och tror att det är möjligt, men det är omöjligt för den som har bestämt sig för att hen vet vad som är den enda, rätta vägen fram. Mångfald kräver ödmjukhet, förståelse för och acceptans av olikhet. Jag kan inte alltid få som jag vill i ett samhälle präglat av mångfald, men jag får vara med och påverka utvecklingen tillsammans med andra som lyssnar på mig lika mycket som jag lyssnar på dem. Ingenting gott för mänskligheten kan komma ur det som Heberlein förespråkar och att navigera efter hennes etisk kompass leder till enfald.

Vi måste helt enkelt göra skillnad på människor. Om vi inte gör det, är vi dåliga föräldrar, dåliga vänner, dåliga söner och döttrar och dåliga partners.

Jag håller inte med om att vi måste göra skillnad på människor; det är mer som förenar oss än som skiljer oss människor åt! Kanske uppfattas jag som en dåligt förälder, vän, partner eller son, om jag idkar välgörenhet, arbetar för jämlikhet/jämställdhet och väljer att tro och lita på mina medmänniskor, men det är så man blir en god MÄNNISKA, och den som inte är det vill jag inte ha som partner, förälder, vän eller barn.