#Metoo och den hegemoniska maskuliniteten

När jag var student läste jag en kurs om kvinnohistoria och feministisk teori. Där hittade jag hem och fann en plats för mig i den akademiska världen. Bitarna föll på plats när jag läste Lars Jalmerts artikel om maskulinitetsforskning och förstod att man kunde bedriva genusforskning med utgångspunkt i manlighet, att genus inte bara handlar om kvinnor och underordning. Några år senare blev jag doktorand och introducerades i maskulinitesforskarkretsar. Det var ett nytt område under uppbyggnad och jag fick ynnesten att vara med i arbetet, vilket jag är enormt tacksam för. Doktorandtiden var omtumlande, men enormt inspirerande. Och idag, i dessa dagar, post #Metoo, återknyter jag kontakten med teorierna och tankarna jag umgicks med och diskuterade intensivt med kollegor under åren runt millenieskiftet.

Många män uttrycker frustration över nyordningen och står handfallna och vet inte hur de ska förhålla sig till kvinnor, om det är okej att kramas, till exempel. Andra reagerar med ilska och känner sig anklagade. Vissa avfärdar #Metoo, och visar på det sättet att de inte förstått någonting, varken innan eller efter. Jag hoppas och tror att det vi nu ser är en nyordning och att vi går in i en ny era, en mer jämställd period i mänsklighetens historia. Det är inte män som utmanas, #Metoo handlar inte om enskilda män, utan om patriarkatet och den struktur som gett män som grupp makt. När jag var doktorand presenterade maskulinitetsforskaren R W Connell sin teori om den hegemoniska maskulinitet, och den förklarar väl vad det handlar om även nu när maskuliniteten utmanas.

Teorin om hegemonisk maskulinitet går ut på att det finns ett slags elit, en liten grupp män som idealiseras eftersom de förkroppsligar det maskulina idealet. Det handlar om ett fåtal individer, men via medierna och människor föreställningar får berättelserna om dem stor spridning, vilket ger både dem som individer och män i allmänhet makt och inflytande. Detta är viktigt att påpeka, för tankemodellen bygger på detta, att det finns en stor grupp av män som inte fullt ut lever upp till idealet men som i kraft av sitt kön ändå får del av fördelarna som det innebär att maskuliniteten är hegemonisk, att manlighet är norm för mänskligheten. Genom att normen inte ifrågasätts av den stora gruppen män, och eftersom även många kvinnor accepterar förhållandet och söker skaffa sig framgång genom att liera sig med, i första hand maktens män och i andra hand övriga män, lever arrangemanget vidare. Teorin bygger även på att det finns en grupp män som utdefinieras; homosexuella män, till exempel. Poängen med teorin och det som görs en aktuell även i dessa dagar när den hegemoniska maskuliniteten utmanas är att den stora gruppen män som aldrig utsatt någon kvinna för trakasserier, männen som bara drog fördelar av att det skvätte på dem när det regnade på den lilla gruppen män som förkroppsligade idealet fullt ut, nu tappat sin kompass i tillvaron. Jag förstår att man känner sig vilsen och frustrerad om man alltid trott att man levt i den bästa av världar, att kulturen och den rådande ordningen inte var kontingent.

#Metoo bekräftar det som feminister och genusvetare alltid vetat, att manlighet, kvinnlighet och relationen mellan könen är kontingenta tillstånd, det vill säga en möjlig men inte nödvändig ordning. Symptomatiskt nog pågår parallellt med #Metoo en smutskastningskampanj mot genusforskningen, vilket bara är ytterligare en bekräftelse på att kunskap inte är makt, det är makt som är kunskap. När den hegemoniska maskuliniteten utmanas, utmanas hela samhället och snart sagt allt som tidigare tagits för givet. Det är en spännande tid vi lever i, en tid fylld av möjligheter. Jag har väntat på detta i så många år, hoppats, trott och forskat om förutsättningarna för förändring. Jag är inte det minsta förvånad över att jag är förvånad över att det som händer nu faktiskt sker; för det är så kultur förändras, i ett slag, av en slump och från marginalen. #Metoo bekräftar det jag som kulturforskare vetat länge, att kulur är en icke-linjär process som inte går att styra. Genusforskningen kan i bästa fall bereda väg och peka på möjligheter, men när det händer är det ett resultat av tillfälligheter och många människors handlingar.

Det går inte att veta vad som utlöste det hela, men kanske, tänker jag, var det detta att Donald Trump valdes till president i USA, som krattade manegen. När det stod klart att Trump faktiskt valdes till president blev det uppenbart att kejsaren är naken, att makt inte handlar om något annat än just makt, ju mer desto bättre. President blir inte den som är mest duglig, utan den som spelar sina kort bäst och som stämmer överens med människors föreställningar om vad som är bra. Först dyker hen upp på arenan och sedan fyller människans hjärna i och finner förklaringar till att just hen valdes till ledare. Allt det där blev dock omöjligt när Trump faktiskt valdes till världens mäktigaste ämbete. Han är ingen LEDARE, det var inte därför han valdes heller. Trump förkroppsligade det hegemoniska idealet, men till skillnad från andra män i samma position skryter han om det. Han har gått på myten om sig själv och gör det därmed uppenbart för alla att makt inte handlar om kompetens och kunskap. Den hegemoniska maskuliniteten bet sig själv i svansen när Trump lyckades i kampen om makt. Hybris, brukar man säga straffar sig. Kanske kommer det visa sig, låt oss hoppas, att valet av Trump var slutet på en era och början på en ny.

#Metoo är inte en kritisk rörelse riktad mot män, det handlar om kvinnornas berättelser. Alla kan och bör lyssna, och med Trump som president är det viktigt att ställa alla tusentals berättelser från kvinnor, om hur män med makt behandlat dem just för att den hegemoniska maskuliniteten varit just hegemoniska (det vill säga "osynlig"), mot Trumps berättelse om hur kan både kan och faktiskt också gör det: Grabs them by the pussy. När han sa de där orden och de fastnade på band och spreds, tror jag att det var den gnista som tände den rörelse som vi nu alla tvingas förhålla oss till.