Mer om tyst kunskap 1

Tänker vidare om detta med tyst kunskap, här med utgångspunkt i en understreckare från 2015, skriven av Johan Eriksson (fil dr i teoretisk filosofi och privatpraktiserande psykoanalytiker).

Tyst kunskap finns överallt, men den syns inte och den går inte att leda i bevis. Det är just tyst. Vi vet att den finns och påverkar, men den går bara att nå med teoretiska verktyg. Likt fysikernas mörka materia eller svängande strängar och multiversum är det svårt att finna empiriska bevis för den tysta kunskapen. Det råder dock ingen tvekan om att den finns och påverkar. Återknyter därför till gårdagens bloggpost där ett tema som diskuterades var scientism, det val säga (över)tron på den så kallade vetenskapliga metoden, vilken gör mänskligheten enögd och kunskapen endimensionell. Liv är dynamiskt och framtiden öppen, därför går det inte att räkna ut vad som ska hända. Delvis är det ett resultat av tyst kunskap som ibland omedvetet och ibland bara oartikulerat finns där och påverkar utfallet och förändringen. Naturvetenskap läs oss förstå det som är komplicerat med entydigt i tillvaron medan kulturvetenskapen lär oss förstå och hantera mångfald och komplexitet i tillvaron. Tyst kunskap finns överallt, men den går bara att undersöka indirekt.

Redan en snabb blick på den vardagliga användningen av begrepp som ”veta”, ”kunna” och ”förstå” avslöjar att dessa är långt ifrån några entydiga begrepp. Att veta när det är dags att lägga ned sina vapen i en affekterad diskussion, att kunna laga punktering på en cykel, att vara förmögen att älska, att förstå vad det innebär för någon att förlora jobbet – detta är väsentligen någonting annat än att veta vilket språk man talar i Kenya, att närmare kunna förklara varför det finns så lite blåbär i år, att vara förmögen att räkna ut omkretsen på en cirkel eller att förstå Einsteins relativitetsteori.

Exakt, och ett samhälle där det växer fram en kunskapskultur som förnekar dessa skillnader och som riktar in sig på att så effektivt som möjligt söka Sanningen och svaret, det enda möjliga (även om många frågor har flera, lika giltiga svar), kan aldrig bli långsiktigt hållbart. Akademin blir tävlingsinriktad, målfokuserad, arrogant och hänsynslös. Det enda som betyder något är att så snabbt som möjligt avgöra alla frågor till sin egen eller ens eget ämnes favör. Akademin slutar vara en plats för samtal och intellektuella möten med kunskap som mål, och blir en iskall miljö där man debatterar och premierar rationalitet; kort sagt en plats som klippt och skuren för psykopater och människor med narcissistisk personlighetsstörning (makt korrumperar, det vet vi). Med förståelse för och hänsyn till BÅDE tyst och talande kunskap, blir akademin levande och ur mångfalden växer relevant och användbar kunskap som är så säker som möjligt, utan att handla om något annat än det man söker kunskap om och förståelse för.

Trots denna mångtydighet har den filosofiska ­reflektionen kring människans kunskap och dess möjlighetsvillkor – epistemologin eller kunskapsteorin – alltid haft en tendens att ta sin utgångspunkt i fenomen liknande de sistnämnda. Inom kunskapsteorin har den teoretiska kunskapens ”veta att” inte bara varit det främsta studieobjektet, utan också fungerat som förebild och modell för vad kunskap över huvud taget innebär.

Liksom samhället präglas av en manlig norm finns normer i akademin som präglar förutsättningarna att bedriva forskning. Fysikpriset är det mest prestigefulla av priserna som Nobel skapade, och det finns inget pris till Nobels ära för insatser inom humaniora. Den tysta kunskapen är med andra ord inte bara tyst till sin karaktär, den tystas också och betraktas med skepsis inom vetenskapen; eller, den bortträngs och förnekas eftersom den utgör ett hot mot säkerheten, tryggheten och rådande maktordningar. Människan vill veta säkert, inte höra att det är komplext. Fast om det nu är så och det är det enda korrekta svaret, borde det väl vara just det svaret som är det bästa? Människor är inga maskiner, men maskiner idealiseras och människor känner sig förfärande lätt underlägsna maskinerna som aldrig gör fel, som är effektiva och inte tar hänsyn till känslor. Talet om den mänskliga faktorn visar detta, liksom fascinationen av robotar som kan ta över allt fler uppgifter som människor tidigare utfört. Det vore inget problem om samhället värnade människor och förstod det unikt mänskliga, men det är inte riktigt så det ser ut. Istället betraktas den tekniska utvecklingen som teleologisk och given, som något människor måste anpassa sig efter. Det blir så när det enda som betyder något är att veta att. För att samhället ska bli mer humant och ÄVEN kunna förstå och värna unikt mänskliga värden behöver kunskap som handlar om HUR och VARFÖR uppvärderas.

Kunskapsteori har närmast blivit synonymt med vetenskapsteori. Därmed har den praktiska kunskapens ”veta hur” om inte lämnats outforskad så åtminstone spelat en underordnad roll för den epistemologiska reflektionen. Den praktiska kunskapen, eller ”färdighetskunskapen”, har sällan tematiserats i sin egen rätt och särart utan har ofta betraktats som blott applicerad teori.

Hur är idag underordnat att; det enda som betyder något är att så snabbt och effektivt som möjligt nå målet, säker kunskap och det enda svaret. Hur och varför är närmast förbjudna frågor och den som framhärdar i att hävda dess betydelse anklagas för aktivism. Dagens djurhållning och slaktmetoder, vilket gårdagens avsnitt av TV-programmet Köttets lustar handlade om, visar i vilken riktning utvecklingen pekar. Snabbare, effektivare och billigare är motorn som driver köttindustrin. ATT är viktigare än HUR och VARFÖR. Det finns ingen ondskefull maffia som driver på utvecklingen, vi är alla med om att driva bönderna att stressa och pressa djuren medan de lever och slaktindustrin till allt mer storskaliga och instrumentella anläggningar. Om vi ägnade mer tid åt HUR och VARFÖR, vilket är frågor utan givna svar, skulle vi slippa utsätta oss för den typen av etiska dilemman som bara blir fler och fler i dagens samhälle. Humaniora handlar om just HUR och VARFÖR, och att beskylla humanister för flum och aktivism bara för att man inte kommer fram till entydiga svar ser jag som ett allvarligt problem.  

En starkt bidragande orsak till detta är att det bakom rubriken praktisk kunskap gömmer sig ett betydligt bredare och mer svåröverskådligt spektrum av kunskapsformer än vad som är fallet med den teoretiska kunskapen. Dessutom tar vi i mångt och mycket dessa kunskapsformer för självklara och vi kan inte testa dem på samma sätt som vi kan testa vetenskapliga teorier. Den praktiska kunskapen har vi till stora delar förvärvat genom att helt enkelt leva ett mänskligt liv, med allt vad det innebär, och den genomsyrar vår vardagliga tillvaro på ett annat sätt än den teoretiska kunskapen. Därför är den praktiska kunskapen något som vi sällan ens tänker på i termer av att vara just kunskap; den verkar liksom sitta mer i kroppen än i knoppen.

Jag blir livrädd när jag läser detta, för jag ser hur tiden att tänka, samtala och reflektera, vilket är nödvändigt för att se och lära sig förstå komplexitet och mångtydighet ständigt krymper, vilket gör det svårare och svårare att försvara den tysta eller praktiska kunskapen. Människor är som grisar på det sättet, med den skillnaden att grisarna är maktlösa; vi människor utsätter oss själva och mänskligheten för samma saker som grisarna utsätts för. Det är en långsam förskjutning som märks först med ett historiskt perspektiv och när man tar sig tid att reflektera. På 1800-talet levde djur och människor mer i symbios med varandra och relationen byggde mer på ömsesidigt beroende. Gigantiska slaktfabriker och en strikt ekonomiserad djurhållning är sentida fenomen och vägen dit har skett gradvis och går inte at härleda till en eller ett beslut, det är ett resultat av många olika beslut på många olika områden. Därför går det heller inte att på ett enkelt sätt att göra allt bra, även det är en process och den är lika komplex som processen som försatt oss i den prekära situation vi sitter i idag.

Ytterst handlar det om ifall vi ska fortsätta förneka skillnaden mellan komplex och komplicerad, om vi ska fortsätta debattera istället för att samtala, och om vi ska utveckla eller avveckla den akademiska mångfalden? Det finns inget givet svar på dessa frågor, det är upp till oss människor att skapa svar som vi kan leva med och försvara även i efterhand och trots att det inte blev som vi tänkte.