Tid är inget man har, det är något man gör

Stanna upp en stund och tänk efter. Hur ser det ut i ditt liv, din vardag? Har du eller finns det ...

Tid att tänka, tid att läsa och samtala? 

Tid att inte bara mötas i vardagen utan även stanna kvar i närheten av varandra tillräckligt länge för att kunna utbyta tankar och erfarenheter? 

Tid att sova tillräckligt, tid för vila och återhämtning i vardagen? 

Tid att planera för, inhandla, tillaga och äta bra mat i sällskap med människor du bryr dig om? 

Tid för reflektion och eftertanke?

Jag har inte det, inte riktigt och inte i den omfattning jag önskar och egentligen behöver för att må bra och utvecklas som lärare och forskare. Tror inte jag är ensam om att ständigt leva med en känsla av att tiden inte räcker till. Enda sättet att effektivisera verksamheter som utförs av människor är att minska tiden uppgifterna får ta, och när lärare ska göra mer på mindre tid samtidigt som kvaliteten inte får bli lidande går det ut över lärarna. Samma i sjukvården: lärande och tillfrisknande går inte fortare för att budgetansvariga kräver mer arbeta och ger mindre tid. Ingen äger tiden och tid inget man saknar, det är en föreställning, något människor fått för sig och accepterat som en sanning. Det man inte har kan man heller inte sakna; tid är det man gör. Livet är tiden man lever och det är vad man fyller livet med som räknas. Vi lever i en kultur idag där vi håller oss med en syn på tid och prestation som är osund för oss och inte långsiktigt hållbar, men vi väljer ändå att underkasta oss den heliga tillväxtens krav.

Det talas om brist på tid när det egentligen är ambitionerna och önskemålen som accepteras som självklara som inte anpassats efter verkligheten och rådande förutsättningar. Ambitionerna och önskemålen som blir allt svårare att hantera kommer från det där parallella universumet (som jag skrev om i förra bloggposten), tillvarons virtuella sida (eller kulturens mörka materia som jag skrev om för någon vecka sedan). Redan i mitt huvud finns ett överflöd av saker och sådant som jag skulle vilja göra men som aldrig kommer att kunna realiseras eftersom önskelistan är lång och livet är kort. Och är vi två eller flera som ska samverka växer överflödet närmast exponentiellt och pressen som läggs på individerna som försöker få den omöjliga ekvationen att gå ihop blir förr eller senare omänskligt och en efter en faller ifrån; först de svaga, sedan övriga och till slut finns bara supermänniskorna kvar, som säger: kan jag kan du och alla andra, man måste bara skärpa sig och fokusera.

När politikerna lovar sänkt skatt och ökade offentliga utgifter, det vill säga mer trygghet och valfrihet, bättre sjukvård och skola, forskning i världsklass och högre pension, är det kulturens virtuella sida man riktar in sig på för att vinna kampen om makt och fortsatt förtroende; en kamp som utkämpas med andra som också lovar saker. Den som lovar mest vinner valet, och får sedan ta emot väljarnas och oppositionens kritik när det omöjliga visar sig vara just omöjligt. Den underliggande tanken som reglerar processen bygger på att allt förskjuts till framtiden som är en del av det virtuella. Där och då kommer mindre pengar att räcka längre och till mer. I det virtuella är alla vinnare och ingen förlorare; där blir ett plus ett tre, fem eller mera. Bara fantasin sätter gränserna, så varför nöja sig med mindre än man kan förmå sig att drömma om.

När tiden inte räcker, när sjukskrivningarna ökar, kunskapen utarmas och skolkoncernerna dikterar villkoren för landets lärare och tvingar dem att arbeta fortare, utan att klaga för att inte ägarnas vinst ska riskeras, är det inte invandrarnas, konjunkturens eller någon annans fel, det är vårt eget fel. Det är en konsekvens av att vi valt att leva mer i det virtuella än det reella. Nej, jag är inte realist, jag är en romantisk drömmare liksom alla andra, men jag är i alla fall medveten om det. Jag tänker inte sluta drömma och jag råder ingen annan att göra det heller. Virtualiteten är en vital och nödvändig del av alla dynamiska och levande samhällen, en oundviklig aspekt av mänskligt liv och kultur. Men det är alltid konsekvenserna i det reella som räknas. Det håller inte att tala om brist på tid eller undra varför sjuktalen ökar och kunskapen minskar. För att samhället ska bli hållbart måste vi gå från ord till handling, och det fina med tid är att vi kan börja göra det omgående. Vi kan liksom i #MeToo-rörelsen sätta ord på det som händer i vardagen. Och vi kan redan imorgon välja att stanna upp, ta oss tid att samtala med varandra och reflektera över skillnaden mellan virtuell och reell. När klockan ringer kan vi sova vidare och lunchen måste inte ätas i fast vid skrivbordet, om man nu är så lyckligt lottad att man har ett arbete att gå till och inte hotas av utvisning. Eftersom det är vi själva som tvingar oss och varandra att prestera mer på kortare tid och för mindre resurser kan vi tänka om och agera på andra sätt.

Så länge vi väljer att leva vidare i en kulturförnekande kultur och tror att alla frågor har ett och ett enda givet svar; så länge vi väljer högre inkomst, lägre skatt och billigare varor och tjänster kommer det virtuella att fortsätta gäcka oss och sprida missnöje och misstänksamhet. Det man inte förstår skrämmer en. Därför behövs det fler kulturvetare, mer bildning och kunskap, och det behövs mindre konkurrens och jakt på vinnare. Samtalet tar tid och det är upp till oss att ta oss den tiden. Vem läser dikter idag? Jag försöker ta mig tid, men det konkurrerar med alt annat jag vill om den krympande tid som finns att tillgå. Dikter läser man inte på samma sätt som man läser deckare. Dikter läser man för att få något att tänka på, inte för att underhållas. Dikter läser man för att bli mer närvarande, inte för att förströs och fly. Hittade en av Wislawa Szymborska: Tre högst besynnerliga ord, (ur Stunden), som hjälper mig sätta ord på tillvarons och kulturens komplexitet och mångtydighet.

Medan jag säger ordet Framtid blir den första stavelsen förfluten.

Medan jag säger ordet Tystnad gör jag den om intet.

Medan jag säger ordet Ingenting skapar jag någonting som inte ryms i nåt intet.

Sådär, nu gör jag kväll. Återkommer imorgon, om tiden finns och jag hinner tänka och skriva.