Bloggpost 3400

Stannar än en gång upp vid hundra publicerade bloggposter, för att tänka efter och reflektera över uppdraget, vad som blivit gjort och vilken riktning jag och Flyktlinjer rör sig. Detta blir den 34 gången jag stannar upp och reflekterar. Tre gånger har jag gjort det vid pass 1000 poster. Första gången, efter 100 poster, våren 2011, kändes magisk och vid 1000 infann sig en overklighetskänsla. För varje dag som går blir antalet poster allt mindre viktiga; innehållet och möjligheten att nå ut med tankar är det enda som betyder något, liksom chansen att få vara med och påverka samt det faktum att jag blir läst, att jag hittills efter varje ny 100-postmarkering har kunnat konstatera att fler läsare vill läsa det jag skriver. Jag bloggar inte för att få uppmärksamhet eller många likes; jag vill nå ut och ser bloggandet som ett led i universitetens tredje uppgift, en viktig del av min statliga anställning, även om min arbetsgivare inte vill att det ska finnas någon som helst koppling mellan Flyktlinjer och högskolan jag arbetar på. Det gör mig lite ledsen, fast riktigt sorgsen blir jag när jag förlöjligas för mitt val att blogga. Akademins motsvarighet till Blondinbella är ett tillmätte jag kan skratta åt (som jag måste skratta åt för att inte förlora det lilla anseende jag ändå har), men visst gör det ont att höra. Å andra sidan stärker det mig. Jag och det jag gör har alltid betraktas med misstänksamhet av dem som skaffat sig en position och känner sig trygga i att vara mainstream och göra som man ska, det vill säga som alla andra gör. Av reaktionerna jag får och de externa uppdragen som bloggandet lett till har stärkt mitt självförtroende.

Jag har alltid gått min egen väg. Skillnaden mellan förr och nu är att jag inte längre känner mig ensam. Tack vare er läsare och ni som lajkar, delar och retweetar; ni som hör av er i olika forum för att ställa frågor, reflektera eller uttrycker tacksamhet över saker jag skriver, vågar jag inte bara fortsätta; med 3400 bloggposter i ryggen, varav en hel del blivit lästa över 1000 gånger, vågar jag ta än mindre hänsyn till vad man borde tänka och istället följa min inre röst och skriva det jag verkligen står för och tror på. I höstas skrev jag en artikel om syfte-metod-resultat som under 24 timmar klickades över 4500 gånger och som gav upphov till en lång och mycket intressant diskussionstråd på FB/Högskoleläckan. Och jag fick även ynnesten att utveckla tankarna i ett avsnitt av podden 50 meter från byggnaden. IRL är det andra regler som gäller och människor kan hindra tankar att nå ut och tysta den som talar med subtila medel, men på nätet och i sociala medier är det orden och tankarna som räknas, i alla fall bra mycket mer än i akademin och officiella arenor för debatt. När jag sätter mig ner och öppnar en ny post på Flyktlinjer handlar det inte om mig som person, utan om mina tankar och formen jag väljer. Och när jag tryckt på sänd kan jag bara luta mig tillbaka och se vad som händer. Ju mer uppmuntran och konstruktiv kritik jag får desto mer säker blir jag och desto mer vågar jag sticka ut hakan. Det faktum att allt fler läsare väljer att återvända är det viktigaste för mig: Utan er hade Flyktlinjer aldrig vuxit som bloggen gjort; hade jag aldrig orkat. Jag skriver inte för lajks, utan för känslan av att inte vara ensam, för möjligheten att få samtala, och jag känner jag mig inte ensam längre och jag får möjlighet att samtala, tack vare er: STORT TACK!!!

Jag lägger ALL tid på utveckling av innehåll och tankar och minimalt med tid på marknadsföring. Jag litar på kraften i tankarna och innehållet självt och det är viktigt för mig att vara obunden och reklamfri. Jag har en fast anställning på högskolan så att tjäna pengar på bloggandet är inte aktuellt, det skulle hämma mig och begränsa min frihet. Om jag skulle tjäna pengar på bloggandet skulle jag inte kunna följa kunskapen dit den tar mig och jag skulle tvingas anpassa mig, vilket skulle ta död på inspirationen. Friheten är mer värd än alla pengar i världen.

Jag har en vision. Jag vill förstå kultur, i obestämd form plural; kulturens underliggande logik och dynamiken som uppstår mellan kulturens minsta betydelsebärande delar. Jag forskar om det som håller samman och det som bryter upp och allt som händer mellan och bloggandet är ett led i det arbetet. Flyktlinjer är ett verktyg, ett instrument som hjälper mig att förstå kulturen jag skriver om. Det är ett dubbelriktat projekt genom att skriva om och sätta ord på mina tankar kulturen får jag möjlighet att ta del av reaktionerna och skriva om det. Forskning om kultur blir aldrig färdig, det är vägen som är målet. Jag kommer inte fram till något, men min förståelse för förändring och kulturell komplexitet ökar hela tiden. Jag skriver för kunskapens skull och förståelsen som arbetet leder till är belöningen. I akademin, som också är ett kulturellt sammanhang, är det andra saker än kunskaper som belönas: Publikationer, citeringar och pengar; man förväntas göra karriär och tjäna systemet. Det var inte därför jag sökte mig till akademin, det var inte därför jag tog studielån och läste på högskolan. Jag sökte mig dit, stannade kvar, bedrev forskarstudier och tog anställning på högskolan samt meriterade mig till docent för kunskapens skull, och det kommer även fortsättningsvis vara min huvudsakliga prioritet i livet. Jag vill veta mer och bättre och det är den önskan som driver mig och ger mitt liv mening.

Flyktlinjer är det mest ambitiösa projekt jag någonsin tagit mig an, och samtidigt det mest förlöjligade och missförstådda. Att blogga är mer en belastning för min akademiska karriär än en tillgång. Jag skriver på nåder och på min egen tid, inte på arbetstid; trots att bloggandet är ett led i min kulturforskning. I relation till kunskapen och det jag vill uppnå med projektet är det precis tvärtom; bloggandet ger mig enormt mycket och både jag, kunskapen och förståelsen för kulturen ökar hela tiden. Insikten ökar dock inte linjärt, den kommer i skov. I vissa perioder går det trögt och i andra liknar skrivandet och tänkandet ett feberrus. Fast jag vet aldrig hur det jag skriver kommer tas emot eller vad det leder till för insikter, om några. Det passar mig och är en del av tjusningen. Jag är rastlös i det lilla och på kort sikt, men Flyktlinjer och det faktum att jag nu skrivit 3400 bloggposter bevisar att jag också kan vara uthållig; om jag bara får arbeta med det jag tror på och brinner för, på mina egna premisser, där och när jag vill och kan och så länge inspirationen finns och det känns meningsfullt. Blir det ett tvång, finns det (meningslösa) regler att följa och om något annat än kunskapen och innehållet räknas, tappar jag lusten och växer känslan av meningslöshet och instängdhet på mig. Friheten, kravlösheten och tilliten jag känner får er läsaren som väljer att återvända är en förutsättning för att jag ska orka och det ska kännas meningsfullt att fortsätta.

Snart börjar ett nytt år. Och det året kommer att vara fyllt av arbete och dessutom höjer jag ribban för skrivandet. Det har blivit dags att ta kunskapssökande till nästa nivå. Jag har ambitionen att bli mer aktiv på sociala nätverk och vill öka intensiteten i skrivandet för att öka chanserna att nå ut mer. Det är valår och jag vill göra vad jag kan för att politiken ska vila på en stabil grund av kunskap, vilket är särskilt viktigt i dessa dagar av främlingsfientlighet, minskad hållbarhet, ökad ohälsa och ett allvarligt hot mot kunskapen i form av fake news, alternativa fakta och resistens mot alla insikter som sprider med den egna övertygelsen och önskningarna om hur det borde vara. Serien böcker: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, kommer att slutföras under året, antingen under våren eller tidig höst. Sedan har jag för avsikt att arbeta vidare med texterna för att sammanställa en bok av de tre, som förhoppningsvis kan finna bifall hos något förlag. Med hänvisning till hur stor spridning de två första böckerna fått hyser jag gott hopp om att kunna övertyga någon förläggare om att jag är något viktigt på spåret. Jag har ingen statistik över hur många som laddat ner den första boken: Samtal om samtal om kultur, men den andra boken: Studier av förändring, i rörelse, har laddats ner nästan 900 gånger.

Tack för året som gott och: Gott Nytt År, önskar jag er alla, och jag hoppas ni vill fortsätta följ mig på resan in i det okända landskap som framtiden utgör.