Som lärare vill jag hjälpa studenterna att tänka själva kring ämnet jag föreläser om, jag ser det som min uppgift som högskolelärare att främja utvecklingen av självständigt tänkande. Jag vill bryta mönstret av beroende som jag märker att många kommer till högskolan med. Jag vill inte bli sedd som en auktoritet och förklarar därför inte hur det är. När jag rättar tentor vill jag inte läsa sådant jag sagt, jag vill läsa och bedöma studenternas egna tankar. Som lärare ser jag det inte som min uppgift att ersätta böckerna jag undervisar på, jag ser min som en guide in i den värld som där öppnas upp, som ett slags reseledare som planerat lämpliga turer och pekar ut sevärdheter under vägs längs den led vi vandrar på tillsamman. Även om jag är tydlig med att det är så jag ser på lärande och våra olika roller möts jag ofta i utvärderingar av kommentarer som synpunkter som andas besvikelse över att man inte fått vad man beställt; en all-inclusive-vistelse på ett lyxhotell. Jag kan inte ta kritiken på allvar, för det är inte så mitt uppdrag är beskrivet. Att vara student är att bedriva självständiga studier.
Det är skillnad på att svara på kritiska frågor från någon som verkligen vill veta och förstå, och att förklara missförstånd. Det gäller både i relation till studenter och till forskare man möter i vardagen på konferenser och i andra sammanhang. Den som verkligen vill veta ställer andra frågor och ställer dem även på andra sätt. Vill man veta tar man eget ansvar och möter den man ställer frågan till på halva vägen. Frågorna är dessutom fokuserade på kunskapen och man söker vägar fram och hjälp att ta sig över hinder man stött på. Den som verkligen vill veta förklarar vad man redan vet och vad man inte har problem med, för att hjälpa den som ska svara att lämna ett så användbart och konstruktivt svar som möjligt. Den som verkligen vill veta ser den man ställer frågor till som en personlig tränare, inte som en tjänare. Vill man veta och agerar man som student inser man vad som krävs av en själv och fokuserar mer på det än vad man kräver av andra.
I och med att högskolan allt mer utvecklas till en prestationsfixerad (hur nu någon kan få för sig att högskolor kan prestera, det handlar väl om platser där människor skapar något tillsammans både för egen del och för samhället) köp-sälj-organisation där studenterna behandlas som kunder, lärarna som tjänsteutförare och poäng/examina som ett legitimt kvalitetsmått, hamnar kunskapen och lärandet allt mer i bakgrunden och det påverkar vilken typ av frågor som anses legitima och vad organisationen fokuserar på. Det spelar ingen roll att jag har argument för mitt sätt att vara lärare; eftersom det är genomströmningen som räknas och mäts, inte kunskapen (den antas på högst oklara och tveksamma grunder vara garanterad av betygen som lärarna sätter, i praktiken på sitt eget arbete), blir det kunderna/studenterna som bestämmer. Om studenterna som grupp verkligen ville veta och lära, om de ställde frågor som handlar om hur man kan tänka för att förstå och närma sig kunskapen, om de pluggade på heltid och tog sitt studentansvar, hade vi inga problem. Fast nu är det inte riktigt så det ser ut, och det är inte svårt att förstå. Människan är av naturen bekväm och agerar ofta som que seeker, och i det pressade och prestationsfixerade samhälle vi skapat för oss vore det märkligare om kunderna tog på sig ansvaret. Så som systemet är riggat får alla, både lärare och studenter som fokuserar på och envisas med att hålla fast vid tanken om att det är KUNSKAP som är målet med högskolan, problem. Ansvarsfördelningen i relationen mellan den som ställer frågan och den som ska svara är viktig att diskutera om man verkligen vill lära och om det är ett kunskapssamhälle ska byggas. Om individernas respektive ansvar och makten över vad som är ett giltigt svar inte är balanserad och kalibrerad med utgångspunkt i kunskap kommer det att påverka utfallet negativt. Genomströmningen och prestationsgraden påverkas dock inte, för resultat kan nås på många olika sätt; men är det kunskap man vill ha ställer det speciella krav på alla inblandade.
Iakttagelsen handlar nu inte bara om det som händer i relationen mellan lärare och student, den är allmänt spridd i hela akademin och även ute i samhället. Den som inte vill lyssna och förstå, som bara vill sätta andra på plats, använder ofta oviljan att ta ansvar som ett slags härskarteknik. Lyssnar man inte på svaren man får (och det gör man inte om man redan vet vad man vill ha eller höra; facit eller ett på förhand definierat svar) är det lätt att missförstå, och det blir så klart ännu lättare att missförstå om man inte vill förstå. Vi ser det hela tiden på sociala nätverk. En ansenlig del av aktiviteten på Twitter drivs av denna härskarteknik och olika sätt att reagera på den. Missförståndet har i vissa kretsar utvecklats till ett slags konstart och när ansvaret för att förståelse ska uppnås läggs helt och hållet på den som frågan ställs till och ska svara kommer det uteslutande att handla om makt. Kunskap och makt hänger ihop och den som vill få rätt eller som anser sig veta behöver inte bemöda sig ett enda dugg för att ställa konstruktiva, framåtriktade frågor som handlar om att nå kunskap och förståelse. Det är debattens logik som beskrivs, och den härskar idag över samhället, politiken och många sociala sammanhang.
Postmodernismens kritiker är ofta inte särskilt intresserade av att förstå och kritiken handlar därför mer om att bevaka revir och försvara den egna kunskapen och resultaten, positionerna och makten man har. Postmodernismen anklagas för att vara relativistisk när den är kritisk och fokuserad på KUNSKAPEN och utvecklingen av bättre vetande. Anklagelsen för relativism är en annan härskarteknik. Om kriserna verkligen ville förstå hur företrädarna för postmodernismen tänker skulle man ställa kritiska frågor som bygger på etablerad kunskap och vara öppna för att ändra uppfattning om det visar sig att svaret som ges faktiskt falsifierar eller i alla fall visar på tveksamheter i det som hålls för sant. Istället agerar man som många av dagens studenter och väljer att missförstå allt som går att missförstå och man tar inget eget ansvar för att faktiskt förstå: allt ansvar förläggs hos postmodernisten vars kritiska frågor man anser sig inte behöva svara på. Normalvetenskapens försvarare jämför det bästa i den egna verksamheten med det sämsta hos den eller det man kritiserar och avfärdar. Man vill inte veta och bryr sig inte om kunskapen, man försvarar bara makten.
Vill man verkligen veta måste man vara öppen för att man kan ha missförstått och man måste lyssna, tänka själv och ta ett stort ansvar och göra vad man kan för att faktiskt försöka förstå. Utan ömsesidigt intresse för kunskapen fungerar det inte. Om kritiska frågor uppfattas som kritik som man till varje pris vill undvika, om man lever i och bejakar debattens logik och vägrar samtala, kommer det att gå ut över kunskapen och underminera grunden för kunskapssamhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar