Trickle down kunskap

Kommer kunskap utifrån och uppifrån, för att därifrån sippra ner i samhället, eller växer den mellan människor i ett kulturellt sammanhang och underifrån? Den typen av frågor har inga givna, bara svar som tas för givna. Det spelar roll hur man tänker och ser på samt vad som tas för givet rörande kunskap, för det påverkar samhället. Vilken tanke bygger utbildnings- och forskningspolitiken på; vad tas för givet när beslut ska tas om skolan, den högre utbildningen och forskningen? Jag har i alla fall min bild klar: när ett problem identifieras kallas det in experter, och det talas ofta om att excellens och utländska experter är vad som behövs. Det görs satsningar för att visa på handlingskraft, initieras kunskapslyft för att i ett slag råda bot på problem som tagit år att bygga upp och skapas konkurrenssituationer där vinnare utses, där den bäste antas identifieras och som det sedan öses pengar över. Kunskap som frälsning och forskare som räddande änglar. Det är ett sätt att se på och förstå det som händer.

Ett annat sätt är att, som titeln indikerar, göra en parallell till Milton Friedman och hans ekonomiska teori som bygger på antagandet att välstånd sipprar ner i samhället. När de rika blir rikare, säger teorin, får alla det bättre. En förförande tanke; alla vill bli rika och få det bättre, så vem kan vara mot en sådan teori? Den har också visat sig få en enorm spridning och tydligt genomslag i de flesta länders ekonomi. De rika blir snabbt rikare, och Donald Trump verkar få igenom sin föreslagna skattesänkning för de rikaste. Fast teorins grundläggande antagande har inte visat sig hålla sträck, välstånd verkar snarare sugas upp underifrån, av ett slags kulturens kapillärkraft, än sippra ner uppifrån och sprida sig jämnt i samhället. Och samma verkar gälla för kunskap.

Tron på satsningar, ledarskap, kontroll, styrning och målsäkring bygger tydligt på en idealisering av geniet; frälsaren, den ende, högste och bäste. Överallt syns experter som konkurrerar med varandra om vem som ska få inflytande över beslut som ska tas. Med evidensbaserade pedagogiska metoder ska elever och studenter effektivt lotsas genom kunskapens djungel och ledas mot ljuset. Allt färre experter får allt mer inflytande över allt fler frågor. Tanken om att kunskap sipprar ner uppifrån legitimerar besluten att effektivisera skolan och göra den den högre utbildningen resultatfixerad. Att bli bäst eller världsledande har blivit ett självändamål som inte behöver motiveras; utländska experter rekryteras på samma sätt som ledare för multinationella bolag, för att de lyckats i den internationella konkurrensen. Framgång i konkurrens antas borga för kvalitet. Ekonomin har blivit kunskap och kunskap har blivit ekonomi.

Ute i samhället där både kunskap och välstånd antas sippra ner för att frälsa massorna och skapa välstånd åt alla går det sådär. Allt fler lever sina liv i skuggan av satsningarna och medan experterna solar sig glansen av varandra sliter allmänheten för att få utgifter och inkomster att gå ihop. De rika blir rikare medan medelklassens andel av befolkningen minskar, och kurvorna för betyg och resultat pekar uppåt medan kunskapen utarmas; och samhällets långsiktiga hållbarhet hotas.

Klyftorna ökar i samhället och integrationen minskar; det gäller både ekonomi och kunskap. Konsekvenser av kunskapsklyftor blir å ena sidan att behovet av experter ökar och å andra (i kombination med sociala nätverk) att det sprids villfarelser och alternativa fakta. Dessa saker hänger ihop. Ekonomin skapar klyftorna och eftersom kunskap alltid växer mellan människor förstärks föreställningen om att de rika och kunniga lever avskilt från resten. När allmänheten resignerar och ger upp försöken att sträva efter välstånd och kunskap; när flertalet tvingas ägna allt mer av sin vakna tid åt att försöka få ihop livspusslet och privatekonomin finns det bara tid över för förströelse. Krävande litteratur, teater, filosofi och intellektuell utveckling skjuts på framtiden. Och när alt fler känner sig pressade framstår det som rationellt att fokusera på resultat och mål, istället för kunskap, innehåll och vägen fram.

Kunskap sipprar lika lite ner i samhället som ekonomi gör det. När pengarna sugs uppåt i systemet utarmas myllan där kunskapen skulle växa och det uppstår ett skapat behov av artificiell intelligens och extern excellens. Debatten ersätter samtalet och källkritik ersätter kritisk analys. Allt fler tänker allt mer sällan själva och tilliten till och beroendet av experter ökar. Vi sitter fast i en ond cirkel som behöver brytas för att kunskapen ska återfå sitt värde i samhället. Kausaliteten mellan kunskap och ekonom behöver vändas; det är inte ekonomin som är kunskapens mål, det är kunskapen som är ekonomins mål.

Igår tittade jag på Vetenskapens värld, som handlade om nobelpristagarna i fysik och fysionomi. Det var slående hur mycket arbetsmetoderna och pristagarna som belönas idag skiljer sig från idealbilden av experten och synen på kunskap och vad som driver utveckling. Påfallande många av forskarna som intervjuades beskrevs som hippies, som fritänkare som arbetar tillsammans med KUNSKAPEN som mål och nyfikenheten som drivkraft. Nobelpriset för banbrytande insatser delas inte ut till karriärhungriga ekonomifokuserade forskare; tvärtom visade det sig hur konkurrens mellan forskarlag kan leda till att kunskapsutvecklingen hämmas, för det var när forskarlagen började samarbeta som genombrotten kom. Grundtrygghet och nyfikenhet är det enda som behövs för att utveckla kvalitativ kunskap, och tillit och frihet i kombination med tid att tänka tankar till slut är förutsättningen för lärande.

Kunskap växer underifrån och mellan människor som har tid och möjlighet att förkovra sig. Experter är inga frälsare, de är snarare profitörer, och excellens är en färskvara och går inte att identifiera i förhand. Först när klyftorna minskar och fler slipper oroa sig för sin överlevnad kan kunskapens värde återupprättas. Problemet är att klyftorna inte uppfattas som ett problem inom rådande politiska, ekonomiska och akademiska paradigm, tvärtom anses det vara en förutsättning för välstånd, just eftersom pengar och kunskap antas sippra ner. Ju mer rikedom som ansamlas i toppen, desto mer sippar ner; så ser antagandet ut och därför görs inget åt problemet. Först när det stora flertalet inser att kunskap och pengar inte sipprar ner kan vi komma tillrätta med och göra något åt det grundläggande problemet: klyftorna. Både den ekonomiska och den intellektuella basen behöver breddas, för det är därifrån excellensen och kunskapen kommer. Ju bredare och djupare bas som ett ett samhälle har, desto bättre kommer alla, även eliten, att få det. Kunskapssamhället växer fram mellan människorna som lever i det. Drömmen om frälsaren är och förblir en hopplöst fåfäng dröm som hotar att skjuta grunden för ett hållbart samhälle i sank.