Tillit och delat ansvar: självorganiserande ordning 1

Louise Bringselius och Bo Rothstein skrev en debattartikel om tillit i helgen. Viktigt, intressant och äntligen, vill jag utropa. Därför blir det minst två bloggposter på temat, kanske fler.

Undersökningar visar att tilliten generellt sett är hög i Sverige, men det är ingenting man någonsin kan slå sig till ro med. Alarmism och spridande av rädsla är förödande, men tilliten i ett samhälle är dess enda garant för en lång rad allvarliga problem. Jag vill se tillit som ett hållbart samhälles motsvarighet till kroppens immunförsvar. När jag läser att kvinnors tillit till forskare och forskning minskar är det inte bara en notis, det är allvarligt. Och när jag läser på FB, på Högskoleläckan där någon delat en länk till en artikel publicerad i World Ecinomic Forum som utropar att robotar kan/bör ersätta lärare redan nästa år i den engelska skolvärlden, blir jag mörkrädd. Robotar är allt det som människan INTE är: snabbare, okritisk, säkrare, billigare, blir inte sjuk och ställer inga krav. Robotar är dock inte människor och det faktum att någon människa tänker sig att man kan ERSÄTTA människor med robotar säger något om vad man prioriterar. Påminner dock om att det är människor som agerar och tänker på detta sätt, inte robotar. Det är människor som ersätter människor med robotar för att spara pengar och för att människor inte litar på andra människor.

Jag har lätt att fastna i det hotfulla och nedslående, det vet jag och det är en brist, men just därför blir jag glad och tacksam av att läsa vad Bringselius och Rothstein skriver, för de visar att allt inte är nattsvart och att dumheten ännu inte segrat; det finns hopp alltså.

Intresset för tillit som ett sätt att styra organisationer har i det närmaste exploderat inom den samhällsvetenskapliga forskningen. Antalet publicerade artiklar som berör tillit i vetenskapliga tidskrifter har ökat från enbart en handfull i början av 1990-talet till närmare åttatusen det senaste året. Likväl finns det i dagens svenska debatt de som menar att tillit bara är ännu ett av alla modeord som passerar revy, innan det landar på historiens stora trendkyrkogård. Man hävdar att idén om tillit är skapad av opportunistiska politiker enbart för att bara vinna tillfälliga politiska poäng.

Idag ska jag arbeta vidare med den sista boken i serien böcker med undertiteln: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle (som kommer att publiceras på nätet liksom de övriga två, under våren eller möjligen tidig höst), och den handlar om organisering; icke-hierarkisk organisering. Rhizom är det begrepp som boken cirkulerar kring, vilket ställs mot trädet. En rhizomatisk ordning saknar centrum och där finns ingen hierarki, bara samverkan, tillit och självorganisering med utgångspunkt i ett antal grundläggande regler. Jag vill dra mitt strå till stacken, för tillåter vi tillit att blir ett modeord, eller om vi gör som i relation till robotiseringen, låter ekonomiska hänsyn styra över mänskliga, har vi snart inget samhälle. Tillit är ingenting nytt och inget som ska införas någonstans ifrån, tillit är och har alltid varit grunden för samhället och dess långsiktiga hållbarhet. De som ser tillit som en strategi eller metod att nå på förhand uppställda mål eller som ett sätt att främja lönsamhet, tänker fel.

De kunde inte ha mer fel. Bakom tillit finns det nämligen en solid teoretisk bas som sträcker sig många år bakåt i tiden. Det märks bland annat på de två områden där vi har vår bas, nämligen organisationsteori (företagsekonomi) respektive statsvetenskap. Men det märks även i exempelvis sociologi, psykologi och nationalekonomi. I studie efter studie rapporterar man om den motivation som skapas när man delegerar och skapar beslutsutrymme på den lokala nivån. Genom att minska detaljstyrningen kan man öka både effektivitet, kvalitet och arbetsglädje i såväl offentliga som privata organisationer.

Tillit vill jag se som en motkraft eller reaktion på New Public Management. En rhizomatisk organisation bygger på tillit och minskar behovet av detaljstyrning och ledning, vilket alltså visat sig öka både effektiviteten, kvaliteten och arbetsglädjen; Så vad väntar skol- och utbildningspolitikerna på, undrar jag. Det inte så att NPM bygger på eller är ett sätt att arbeta med styrning, kontroll och effektivitet. NPM management är ett virus som får människor att tro att de behöver styras, kontrolleras och att man inte kan lita på någon, att den mänskliga faktorn är ett problem. Tillit är den bas som allt vilar på, den grund som utgör samhällets bas. Det är inget man inför eller skapar, den finns där redan mellan människor och den kan bara förstöras och ifrågasättas. Tillit är som kärlek, den kan inte tvingas fram, men den är å andra sidan gratis och ju mer men ger desto mer får man.

En del forskare har till och med gått så långt att de betraktar tillit som en egen styrmekanism, vid sidan av byråkrati (hierarki) och marknad. Det innebär att prestationer kan drivas på andra sätt än genom pekpinnar och ekonomiska incitament. I system som bärs av människor märks i stället värdet av det informella och relationella, såsom kultur, värdegrund och människors inre drivkrafter.

Även om jag vet att det är så behövde jag höra det sägas. Problemet i dagens samhälle är (hotet om) bristande tillit, och lösningarna som idag erbjuds på det problemet är inga lösningar utan tvärtom del av problemet. Lösningarna som erbjuds inom ramen för NPM leder till minskad tillit, vilket inte är så konstigt eftersom hela tankemodellen bygger helt och hållet på tanken att människor är opålitliga och ett problem, en kostnad som till varje pris måste sänkas. Det är NPM som skapar behov av robotar, inte människor. Människor som känner sig litade på är mer pålitliga och den som arbetar med glädje drivs av mänskliga egenskaper vilket främjar effektivitet och kvalitet utan att kosta något. Människor klarar sig inte utan andra människor, så bara talet (hotet) om robotar gör att ohälsan och stressen ökar. När organisationer SPARAR pengar OFFRAR man människor, därför är det som Bringselius och Rothstein skriver så oerhört viktigt. Tillit är ingen kostnad, den är en resurs. Det är inte mer kontroll och styrning, starkare ledare eller målfokus som samhället behöver, utan TILLIT; sedan löser sig allt annat.

TRON på och övertygelsen om att lönsamhet, effektivitet och kvalitet kräver starkare ledare, mer styrning, målfokus och bättre system som leder till minskad tillit. Det är i själva verket tvärtom så att TILLIT leder till effektivitet, lönsamhet och kvalitet, och bristande tillit leder till motsatsen. NPM är en ond och invasiv, människoföraktande tanke som inte leder till något gott, i alla fall inte för samhället och befolkningen. Detta att man ens tänker tanken att lärare ska ersättas med robotar är en varningsklocka, men det är inget att förvånas över; det är bara den naturliga förlängningen på skolans digitalisering. Den här typen av förändringar är inte resultatet av stora reformer eller satsningar, det är en utdragen process som pågår över tid och som förändrar uppfattningen i samhället om vad som är normalt.

Ett område där betydelsen av tilliten som grundfilosofi märks är skolan. Studier visar att även om man kontrollerar för en stor mängd bakgrunds- och omgivningsfaktorer kvarstår betydande skillnader i resultat mellan olika skolor. Det antyder att faktorer i varje enskild skola snarare är avgörande och där märks bland annat betydelsen av att skolledningen lyckas skapa tillit till lärarna men också tillit och fungerade samarbete mellan lärarna och naturligtvis också den övriga skolpersonalen.

Tillit föder tillit som skapar bättre arbetsmiljö, vilket gör att fler litar mer på varandra. Tillit är en positiv spiral som sprider sig som ringar på vattnet. Ju mer man ger desto mer får man. Bristandet tillit är inte ett problem som ska åtgärdas, det är en korkad tanke och handling som vi människor omedelbart måste sluta med. SD och andra främlingsfientliga partier och lobbygrupper lever av och vill se mindre mellanmänsklig tillit. Det är bara i ett samhälle där människa inte litar på varandra som mångfald upplevs hotfullt och rasism och en politik som bygger på olikhet och svenska värderingar kan slå rot, spridas och ses som en lösning. Även där är det precis tvärtom. Det är inte problemen man ska fokusera på, utan det som leder till att problemen uppstår.

När vi människor börjar lita på varandra minskar problemen och ökar trivseln, och fortsätter vi välja tillit istället för misstro (för det är en mellanmänsklig handling) kommer effektiviteten att öka (för det behövs inga GIGANTISKA kontrollsystem och inga over-head-kostnader för att garantera att människor gör det människor i grund och botten vill göra), liksom kvaliteten, glädjen i arbetet och samhället och hälsan (eftersom stressen och känslan av otillräcklighet och underlägsenhet minskar). Vi har med andra ord allt att vinna och inget att förlora på att börja LITA på varandra.