Mer om tyst kunskap 2

Tänker vidare om detta med tyst kunskap, här med utgångspunkt i en understreckare från 2015, skriven av Johan Eriksson (fil dr i teoretisk filosofi och privatpraktiserande psykoanalytiker).

Den praktiska kunskapen har vi till stora delar förvärvat genom att helt enkelt leva ett mänskligt liv, med allt vad det innebär, och den genomsyrar vår vardagliga tillvaro på ett annat sätt än den teoretiska kunskapen. Därför är den praktiska kunskapen något som vi sällan ens tänker på i termer av att vara just kunskap; den verkar liksom sitta mer i kroppen än i knoppen.

Detta är enormt viktigt att framhålla: Även om vi människor försöker göra oss aktivt medvetna om så många aspekter av våra liv som möjligt är det omöjligt att vara medveten om allt. Och det som inte hanteras av det medvetna medvetandet hanteras av det omedvetna medvetandet. Medvetandet är ett och det samma, men vår medvetenhet om det är delad. Båda aspekterna hänger alltså samman och påverkar varandra, vilket ofta glöms bort. Det medvetet medvetna och det omedvetet medvetna löper parallellt. Genom att göra sig mer medveten om båda aspekterna, och framförallt om samspelt mellan, förstår man dels förutsättningarna för lärande bättre, dels förutsättningarna för kunskapsutveckling i samhället som helhet. Även den teoretiska och medvetna kunskapen, den som är skolans och lärarnas uppdrag är tyst och till dels förkroppsligad. Den tysta kunskapen är både individuell och kollektiv, menar jag. Kunskap växer liksom kultur i mötet mellan människor och vetande utvecklas i samspelet mellan tyst kunskap och den kunskap som mäts och betygssätts i skolan och den högre utbildningen. Det är därför inte självklart att det är mer teoretisk kunskap, bättre pedagogik, datorer eller mätmetoder som behövs när vi ser att kunskapen sjunker i samhället; kanske är det ökad medvetenhet om den tysta kunskapen som är nyckeln till bättre vetande?

Lärarna som är aktiva på Twitter blir allt mer desperata. Arbetsmiljön ute på skolorna är allt annat än bra och pressen på lärarna ökar hela tiden när allt fler arbetsuppgifter läggs på lärarna samtidigt som de får mindre och mindre tid att utföra uppgifterna på. Och samma gäller för landets elever och studenter. Livet och vardagens begränsade utrymme fylls med allt fler önskningar och uppgifter och på samma sätt som den tysta och teoretiska kunskapen är två sidor av samma sak är tiden som finns till förfogande och önskningarna om vilket innehåll tiden ska fyllas med intimt sammankopplade. När fler vill och tvingas göra mer på kortare tid är det kroppen som utgör kedjans svaga länk, och det är den som brister. Då spelar ingenting annat någon roll och lång år av högkvalitativt arbete slås i spillror. Det är ett högt spel vi spelar idag. Varför gör vi det? När det inte ens finns tid att reflektera över den frågan, när frågan inte ens är begriplig (eftersom den är en tyst aspekt av livet och tillvaron) är det fara å färde. Vill vi verkligen bygga ett hållbart kunskapssamhälle går det inte att leva i förnekelse längre och kan vi inte ignorera den tysta kunskapen som sitter mer i kroppen än i knoppen. Tar vi inte hand om det ena kommer det andra inte heller att fungera. När skolans uppdrag blir att prestera resultat och lärarnas arbete kontrolleras och styrs allt mer riktas uppmärksamheten och medvetandet dit, och då hamnar allt det andra, det viktigaste, det som inte går att kontrollera, i skymundan, det hamnar så att säga under radarn, men det påverkar ändå helheten och kvaliteten i kunskapen.

Därmed är det också svårare att medvetande­göra den praktiska kunskapen och formulera den i ord. Tänk efter själv: hur ska vi beskriva den kunskap som manifesterar sig i det faktum att vi kan simma, samtala, direkt känna igen ansikten eller identifiera känslomässiga uttryck; att vi kan trösta någon som gråter, förstå att det är fel att slänga tomburkar i naturen, eller veta att detta verktyg inte är lämpligt för det här jobbet? Behöver vi ens kunna beskriva den? Till skillnad från hur det är med den teoretiska kunskapen så kan vi väl ha den praktiska kunskapen utan att behöva kunna formulera den i ord? Är inte detta närmast en definition av den praktiska kunskapen – att den är ”tyst”?

Varje människa har sin unika historia, sitt unika arv och miljö. Det gäller lika för både lärare och elever/studenter. Och medvetenheten om detta måste öka för att vi ska kunna förstå hur ett hållbart kunskapssamhälle ska kunna byggas; underifrån och mellan människor som bryr sig om varandra mer än mätbara resultat. När kunskapen sjunker i samhället är det inte mer likritning, manualer och standardiserade arbetsuppgifter som behövs, det är ökad förståelsen för människan och det mänskliga. När tanken lyfts om att alla lärare ska göra samma saker i sina respektive klassrum och möta alla olika elever på samma sätt, eller att mer pedagogisk utbildning löser problemen, är det ett tecken på förnekelse av den tysta kunskapen och kulturens och tillvarons dolda aspekter. Komplexa problem har inga enkla lösningar, men med mer tid för reflektion och ökad förståelse för olikhet och mångfaldens värde kommer man långt.

**År 2001 inrättades **vid Södertörns högskola ett centrum för forskning och utbildning inom den praktiska kunskapens teori: Centrum för praktisk kunskap. Knuten till verksamheten är sedan 2009 utgivningen av en skriftserie – ”Södertörn studies in practical knowledge” – i vilken turen nu kommit till den sjunde volymen, redigerad av Jonna Hjertström Lappalainen: ”Klassiska texter om praktisk kunskap”. I denna ambitiöst upplagda antologi – som försöker samla upp åtminstone en del av den teoretiska grunden för den forskning som bedrivs vid Centrum för praktisk kunskap – får vi ta del av en brokig samling översatta texter av så skilda författare som Aristoteles, Hannah Arendt, John Dewey, Karl Jaspers, Max Weber, Hans-Georg Gadamer, Paul Feyerabend, Ludwik Fleck och Martha Nussbaum med flera. Boken uppvisar också det vida fält av frågeställningar som den praktiska kunskapens teori spänner över. Till exempel: Hur ska man definiera en professionell praktik? Vad innebär det egentligen att ”lära sig av erfarenheten”? Vad spelar känslorna för roll i tänkandet och i förvärvandet av kunskap? Hur utvecklas ett etiskt vetande? Vilken karaktär har förnuftets reflektion inom det praktiska handlandet? Och i hur hög grad vilar även den vetenskapliga forskningen på en tyst praktisk bakgrundskunskap som man i egenskap av forskare på ett till stora delar okritiskt sätt har socialiserats in i?

Frågorna som ställs i citatet borde tas på MYCKET större allvar och få större genomslag i skol- och utbildningspolitiken än vad som är fallet idag. Frågorna riktar uppmärksamhet mot kunskapens och all utbildnings TYSTA sidor, det parallella med dolda universum som är sammantvinnat med allt det medvetna som går att undersöka med hjälp av (natur)vetenskapliga metoder, som det finns evidens för och som går att leda i bevis. Fördjupad kunskap och vishet går bara att få om man släpper på kontrollen och accepterar att den viktigaste kunskapen är förborgad i det dolda och aldrig går att nå direkt, bara indirekt. Det faktum att Södertörns högskola har ett centrum för praktisk kunskap och att samma högskola utsätts för stark kritik för att hålla på med aktivism och flum är talande. På centrum för praktisk kunskap undersöker man kunskapssamhällets undermedvetna och petar i vetandets psyke, skulle man kunna säga, och det gör man inte ostraffat. Ändå borde det vara uppenbart för alla som verkligen vill att Sverige ska bli en kunskapsnation att hör finns många viktiga nycklar till verkligt vetande. Påminner än en gång om vad Niels Bohr lär ha sagt; att människans största misstag är att hen letar efter kunskap där det går att leta snarare än där kunskapen faktiskt finns, dold i mörkret.

Men varför, kan man fråga sig, är det över huvud taget viktigt att studera, belysa och teoretiskt artikulera den praktiska kunskapens inre struktur och förutsättningar? Kan vi inte bara låta den fortleva i sin tysta existensform? Den verkar ju så att säga funka ändå.

Ja, det verkar fungera bra. Och så länge vi håller oss till det mätbara och fokuserar på resultat och ekonomi går det lysande. Fast lyssnar man på de som faktisk arbetar med lärande och kunskapsutveckling träder en annan bild fram. Studenternas förkunskaper minskar, det är allmänt känt, men en lågprioriterad fråga. På ytan ser det ut att fungera och så länge resultaten ser bra ut och det rullar in pengar fortsätter man på den inslagna vägen eftersom en nyordning skulle kosta tid och pengar. På detta sätt skjuter man problemen framför sig tills det blir uppenbart att något måste göras. Människan är av naturen bekväm och det är ingen överraskning att det så man agerar (som individ), men när detta sätt att tänka blir till norm i samhällets offentliga förvaltning är det djupt problematiskt.

Det finns förstås många svar på den frågan, men ett svar som omedelbart infinner sig är att inom arbetslivet har den praktiska kunskapen, yrkeskunnandet, en tendens att sedan många år tillbaka ­undervärderas. Om man gör sig blind för den praktiska kunskapens särart och oreflekterat betraktar den som blott applicerad teori och regelföljande, så kan det få vida följdverkningar för hur man organiserar utbildning och produktion. Till exempel: den praktiska träningen och lärlingskapet tonas ned till förmån för teoretiska och mer ”vetenskapliga” ­studier; eller maskinell arbetskraft betraktas som likvärdig eller till och med överlägsen mänsklig.

Den mänskliga faktorn återkommer jag ofta till. Inser här att det handlar om praktisk och tyst kunskap. Ju mer den sidan av vetandet förnekas eller trängs bort desto mer hotfull och problematisk blir den gåtfulla och okontrollerbara mänskliga faktorn. Att det kommer förslag på att lärare ska ersättas med robotar och att digitalisering ses som en lösning är ett tecken på förnekelsens effekter, inte förslag på nytänkande och konstruktiva förslag på hur skolans kunskapsrelaterade problem kan lösas.

Vad vi behöver i hela samhället för att det ska bli mer hållbart är tid för reflektion och ökad förståelse för tyst, praktisk kunskap. Samhället kan bara bli mer humant och hållbart om vi satsar på och lär oss mer om människor och det unikt mänskliga. Humaniora behövs lika mycket som andra ämnen. Det handlar inte om antingen eller, utan om både och. Samhället och kulturen växer fram mellan det kända och det okända. Kunskapen är BÅDE latent och manifest och försummar man den ena aspekten får det återverkningar på den andra. Det finns inga genvägar eller enkla lösningar.