Totalitarism, rasism och demokratins bräcklighet 4

Att umgås med Hanna Arendt och hennes kloka tankar om och sätt att förstå totalitarismens ursprung är enormt inspirerande och högaktuellt. Kunskapen behövs idag och även om boken är skriven för många år sedan nu handlar den om kulturella mönster som inte förändrats och som därför talar till den tid och det samhälle vi lever i idag. Arendt identifierar tankefällorna som människan ständigt faller i eftersom hjärnan fungerar och tankarna struktureras på samma sätt idag som alltid. Det är svårt men går att göra sig uppmärksam på dessa fällor och på det sättet försöka undvika konsekvenserna, som under andra världskriget slutade i fullkomlig katastrof.

Första delen av tre i boken handlar om antisemitismen. Hur ska den förstås och vad är dess ursprung? Arendt driver den i första anblick häpnadsväckande tesen att judarna inte var/är oskyldiga. Jag studsade på detta, men förstod efter att ha läst vidare att det är det enda sättet att tänka som leder till en förklaring som fungerar för att hindra framtida katastrofer. Hon (som själv var judinna) skriver:

Mot bakgrund av den slutliga katastrofen, som var så nära att fullständigt förinta judarna, har tesen om en evig antisemitism blivit farligare än någonsin. I dag skulle den frikänna judehatare från större brott än någon kunde ha trott var möjliga. Långtifrån att vara en mytisk garanti för det judiska folkets överlevnad, har antisemitismen definitivt visat sig innebära ett hot om utrotning för detta folk. Men trots att den vederlagts av verkligheten har denna förklaring av antisemitismen överlevt, liksom syndabocksteorin och av liknande skäl. Den betonar trots allt, med andra argument men lika envist, den fullständiga och omänskliga oskuld som är så slående hos den moderna terrorns offer, och tycks därför ha bekräftats av händelseutvecklingen. Och jämfört med syndabocksteorin har denna förklaring till och med fördelen att den på något sätt besvarar den besvärande frågan: Varför just judarna, av alla folk? -- om än bara med det intetsägande svaret: Evig fientlighet.

Syndabocksteorin går ut på att någon, eller en grupp människor i detta fall, utsågs till syndabock för att upprätta balansen i samhället. Den tanken bygger på att judarna av en olycklig slump utsågs till nazisternas offer, men den faller just på detta att judarna sedan urminnes tider betraktas som en autonom grupp, avskild från resten av mänskligheten i kraft av förbundet med Gud. Det var ingen slump att judarna pekades ut och blev den grupp som nazisterna skyllde alla problem i det tyska samhället på, hatet mot judarna är gammalt. Men Hanna Arendt visar hur hatet uppkommit och hävdar alltså att judarna inte är oskyldiga. Jag vill poängtera att det naturligtvis inte förminskar nazisternas skull eller betyder att judarna får skylla sig själva. Vill man på allvar förstå antisemitismen som tankefigur och dess koppling till dagens problem är det en avgörande pusselbit. Arendt förklarar tanken på följande sätt.

Det är mycket anmärkningsvärt att de enda två teorier som åtminstone gör ett försök att förklara den antisemitiska rörelsens politiska betydelse förnekar allt specifikt judiskt ansvar och vägrar diskutera frågorna i specifika historiska termer. I sitt implicita förnekande av att människors eget beteende skulle ha någon betydelse uppvisar de en förfärande likhet med de moderna bruk och styrelseformer som genom godtycklig terror upphäver själva möjligheten till mänsklig aktivitet. När judar mördades i förintelselägren skedde det på sätt och vis i enlighet med dessa teoriers förklaring till varför de hatades: beroende av vad de hade gjort eller inte gjort, oberoende av synd eller förtjänst. Dessutom hade mördarna själva, som bara lydde order och var stolta över sin lidelsefria effektivitet, en kuslig likhet med de "oskyldiga" instrument för en omänskligt, opersonlig händelseutveckling som läran om evig antisemitism betraktade dem som.

Arendt går långt tillbaka i historien till medeltiden och visar där att och hur judarna drog sig undan och fjärmade sig från det övriga samhället och att detta var en utdragen process som med tiden gav upphov till och förstärkte föreställningarna om judarna som ett folk som såg sig själva som utvalda och därför stod närmare Gud. Poängen med att se, förstå och påpeka detta, menar Arendt är nödvändigt för att de tyska nazisternas roll i utrotningen inte ska förringas. Det var ingen slump att judarna pekades ut och historien är inte teleologisk. Ingen människa är ett oskyldigt instrument för någon händelseutveckling i mänsklighetens historia.

Denna förklaring behövs både för att förklara mekanismerna och handlingarna som lede fram till förintelsen och mekanismerna och handlingarna som behövs för att hindra att samma sak eller något liknade händer igen. Det är människors handlingar som driver utvecklingen i den riktning som handlingarna för den, alla andra förklaringsmodeller gör det möjligt att förringa skulden och ta udden av kritiken. Bara genom att förstå och acceptera judarnas delaktighet i utvecklingen går det att förstå vad som behövs för att att mänskligheten ska kunna undvika att det händer igen.

Kultur uppstår mellan människor och är relationell. Ingen styr och ingen är överordnad någon annan, makt kommer alltid underifrån. Vi har alla ett ansvar för vilka ordningar och förklaringar vi accepterar och för vidare eftersom förklaringar alltid gör att fokus riktar i en eller annan riktning, just eftersom förklaringarna sprider en känsla av tillfredställelse; aha, det är så det är. Då så, och så vidare. Problemet är att många tänker på förståelse och förklaringar som ursäkter. Vi har ett ansvar att förstå och försöka förklara nazisternas brott mot mänskligheten, men att förlägga HELA skulden hos Hitler och nazisterna gör att historien tar slut med tyskarnas kapitulation och Nazitysklands upplösning. Det är lockande, för det betyder att vi kan slå oss till ro med att problemet försvann med Hitler, vilket det absolut inte gjorde. Problemet finns kvar eftersom det ständigt lurar under ytan och när som helst kan kristalliseras och framträda om och när förhållandena tillåter det. Genom att förstå och försöka förklara får vi verktyg som behövs för att inse faran innan den utvecklats till ett tillstånd eller mönster som är svårt att bryta.

Kulturen är varken ond eller god, den uppstår mellan människor och det är alltid mänskliga handlingar inom ramen för ett sammanhang som ger upphov till konsekvenserna som sedan kan förstås. Kultur går inte att styra och det finns ingen teleologi; vi har alla ett ansvar för vad vi gör och vilka tankar vi bidrar till att normalisera, vilka förklaringsmodeller vi väljer att acceptera och slå oss till ro med.