torsdag 28 september 2017

Studentkårens uppgift

Kunskap och utbildning handlar inte om åsikter utan om fakta, kunskaper och strävan efter bildning, som är ett obestämbart, öppet mål. Skolans och den högre utbildningens uppgift är inte att tillhandahålla en tjänst eller anpassa sig till kunders behov av tillfredställelse. Högskolans uppgifte är i än högre grad än skolans att erbjuda möjligheter till (högre) studier. Utbildning är en samhällsbyggande verksamhet, inte en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Och högskolans uppgift är inte att dela ut examensbevis. Det borde vara självklart men är det långt ifrån, att studenter kommer till högskolan för att studera. Bara för att man inte gillar Dick Harrison, som har skrivit en krönika om dessa saker, och hans åsikter betyder inte att han har fel eller kan avfärdas. Man måste inte hålla med honom om allt men i ett kunskapssamhälle har alla ett ansvar att förhålla sig sakligt till det som sägs, och det är vad jag har för avsikt att göra här. Harrisons krönika handlar om studentkårens agerande och kunskapssyn och jag har svårt att se vad han skulle vinna om att ljuga om sakerna han tar upp, jag menar han är ju forskare och påståendena är lätta att kontrollera, dessutom är vi många som känner igen mycket av det han diskuterar.
Härom året hade jag tillfälle att begrunda och kritisera, de svenska studentkårernas verksamhet. Min poäng, som levererades i debattartiklar i denna tidning, var att kårerna numera snarast uppfattar sig som fackföreningar, och att de har tillskansat sig alldeles för stor makt gentemot oss universitetslärare.
Studentkårerna borde ägna sig åt att värna kunskapskvaliteten i utbildningarna, de borde inte agera som eller se lärarna som motståndare. Kunskapen som produceras på högskolan är samproducerad och utan engagerade och ambitiösa studenter som är på högskolan för KUNSKAPENS skull, som sätter kunskapen och lärandet i centrum, kommer Sverige aldrig att kunna bli en kunskapsnation. Studenterna kan driva massor av viktiga frågor som rör många olika aspekter av verksamheten men utan lojalitet med kunskapen eller förståelse för vad som krävs för att lära och utveckla kunskap blir det ett slags fackförbund som ensidigt bevakar studenternas kortsiktiga intressen, vilket inte självklart sammanfaller med samhällets och medborgarnas (vilket studenterna också är) långsiktiga intressena, särskilt inte om kraven leder till att kunskapen förflackas.
Istället för att yrka på förbättrad utbildningskvalitet och höga kunskapskrav söker de pressa ned de senare och aktivt bistå svaga studenter i förhandlingar, så att dessa kan få bättre betyg än de förtjänar.
Jag kan inte säga att jag känner igen detta, men som sagt, jag har svårt att se varför en professor skulle driva frågan och ta upp detta om hen inte känner oro över vart Högskolesverige är på väg. Många klagar på studenter och deras engagemang. Utbildning är gratis i Sverige och betalas av skattemedel. Varför granskas inte studentkårernas arbete och frågorna de driver? Varför behandlas studenterna inte som vuxna, kompetenta och ansvarstagande individer? Alla frågor som drivs är inte lika angelägna, men det känner jag igen från min tid i högskolestyrelsen för högskolan där jag arbetar, att studentkåren ofta behandlas som barn som man lyssnade intresserat och uppmuntrande på oavsett vilka krav som restes eller frågor som ställdes. Lärarrepresentanternas synpunkter däremot möttes inte sällan med motstånd eller avfärdades som uttryck för särintresse. Styrelsen för en högskola borde inte fungera så, det borde vara en plats där man möts med kunskapen i centrum och fokuserade på kvaliteten i utbildningen. Så är det nu inte, det är en plats där olika grupper bevakar sina intressen, och kunskapen nämns i princip aldrig, den betraktas som ett slags formalitet som antas följa automatiskt av ledningens arbete med målformuleringar, värdegrund och styrdokument.
Studentkåren i Lund, där jag har min professur, rasade mot mina påståenden, men när jag hamnade i ett debattprogram i tv visade det sig att min motpart på scenen, en representant från en studentkår i Mellansverige, mycket riktigt ville ha just de sänkta krav som jag påtalat.
Om studenterna inte själva kämpar för att upprätthålla eller helst höja kraven i den högre utbildningen kommer det på sikt att påverka kunskapsutvecklingen i vårt land menligt, och det kan aldrig vara lärarnas fel. Lärarnas ansvar i högre utbildning är att ställa höga krav och att svara på studenternas frågor för att hjälpa dem nå och helst överskrida kraven, vilket är omöjligt om intresset för kunskapen inte är ömsesidigt, om viljan att studera inte finns där. Detta händer mig ofta, på tok för ofta; när jag tittar upp från mitt manus och blickar ut över studentgruppen finns det nästan alltid någon som sover, några som sitter och talar om annat. En gång för några år sedan hade jag en student som brukade läsa tidningen på föreläsningen. Inte alla studenter, långt ifrån. Väldigt många är mycket ambitiösa och kämpar på allvar för att lära sig. Det är för dessa studenter jag går till jobbet och fortsätter vara lärare, men både jag och de ambitiösa studenterna påverkas av studenter som inte vill lära, som klagar på att det är svårt eller mycket, som bara kommer om det är obligatoriskt eller fuskar. Jag kan bara vara en bra högskolelärare om studenterna agerar som studenter, det kan ingen pedagogik i världen ändra på. Därför är jag kritisk till studentkårernas krav på att lärare ska tvingas gå fler högskolepedagogiska utbildningar. Alla lärare bör fortbilda sig på en hel rad olika områden, självklart pedagogik men även annat. Men på högskolan, menar jag, är alla lärare och kunskapen utvecklar man tillsammans. Lärare kan aldrig ansvara för kvaliteten i utfallet av utbildningen, bara i utformningen av den. Kunskapskvaliteten ansvarar både studenter och lärare för och därför är det olyckligt om det växer fram en uppfattning om att studentkårerna är ett slags fackförbund som ska bevaka studenternas intressen. På högskolan måste alla gemensamt ansvara för kunskapen.
Om jag med detta önskade stoppa en trist utveckling kan jag dessvärre konstatera mitt fullständiga misslyckande. Studentkårernas beteende har inte blivit sundare. Tvärtom.
För inte länge sedan tillhörde det studenternas standardkrav att högskolor och universitet skulle prioritera dem mer genom att skaka fram fler undervisningstillfällen. Genom bitska kursutvärderingar sökte de förmå institutionsledningarna att öka antalet timmar.
Studenterna hade onekligen en poäng; jag minns själv hur den tid jag fick mig tilldelad för att meddela undervisning skars ned successivt under decennierna kring millennieskiftet.
Fler föreläsningar och mer tid för lärare att vara lärare och syssla med undervisning i kurserna man undervisar på är typiskt ett sådant krav som både lärare och studenter borde vara överens om. Sådana krav välkomnar jag verkligen, och jag kan absolut diskutera former för examen och mycket annat. Enskilda böcker på kurserna kan också och bör diskuteras, men inte mängden böcker eller böckernas svårighetsgrad. Studenter som klagar på att det är mycket att göra eller som säger att de inte hinner; ibland får jag höra att man jobbar då och därför inte kan komma eller hinner läsa, trots att man läser en kurs på heltid. Jag får ofta mail som handlar om att studenter ska åka på resa och undrar om de därför kan få tenta vid ett annat tillfället eller om det obligatoriska seminarier kan flyttas; som om utbildning var en vara och studenterna kunder. Tyvärr är det ju så vi ser på utbildning och studenter, som tjänster och varor som bjuds ut på en marknad där kunden alltid har rätt. Jag känner tyvärr igen mig i Harrisons upplevelse av att många studenter ihärdigt och på olika sätt engagerar sig för att kraven ska sänkas, vilket är obegripligt hur det kan fortgå utan att uppmärksammas av andra än lärare (som anklagas för att vara bakåtsträvare och oresonliga och som därför inte alltid vågar uttrycka oro).
Men det var då. I dag är det annat ljud i skällan.

Döm om min förvåning när min första kurs innevarande höst knappt hinner inledas förrän det kommer synpunkter från studentkåren om att det, enligt vissa studenter på kursen, är så många föreläsningar – tre per vecka – att det inte rimligen kan förväntas av dem att de är närvarande.
Detta att obligatorium uppfattas om betungande och att det endast får vara obligatoriskt om momentet är examinerande och studenterna "belönas" med poäng för sin närvaro, vilken ibland bara är motvilligt fysisk. Detta är jag tacksam för att jag slipper. Det har varit så på många, många seminarier genom åren, men något har hänt och på senare tid möter jag glädjande ofta engagerade studenter som är där av precis rätt skäl och som gör mer än förväntat. En studentkår som driver den typen av frågor som Harrison talar om borde ställas mot väggen och tvingas förklara hur de menar att deras krav gynnar kunskapsutvecklingen i samhället. Utbildning är som sagt gratis i Sverige, den bekostas av skattemedel och den som inte vill göra vad som krävs borde ägna sig åt något annat istället för att uppehålla sig och motarbeta kunskapsutvecklingen och kvaliteten i svensk högre utbildning.
Efter en snabbkoll i kursplanen visar det sig att det inte står något om närvaroobligatorium, eftersom vi hela tiden tagit för givet att samtliga kommer att närvara (och, om något, kräva att undervisningstimmarna blir fler). 
Väl att märka är det ingen distanskurs utan en krävande fördjupningskurs med höga examinationskrav. Men faktum kvarstår: innan vi hinner täppa till kursplanekryphålet är det fritt fram att skolka – och löpa stor risk att bli underkänd i den skriftliga examinationen, men det är uppenbarligen beside the point för studentkåren.
Om det betraktas som ett straff att komma på föreläsningar eller delta i seminarier har utbildningssystemet misslyckats kapitalt. Och om studenterna känner så går det dessutom ut över lärarnas arbetsmiljö, och när lärarna inte känner att deras arbete är stimulerande och kunskapsutvecklande går det ut över lärarnas engagemang, vilket påverkar kvaliteten. Det är en ond cirkel vi fastnat i, som måste brytas. En högskola som inte ställer krav på studenterna han aldrig vara en HÖGSKOLA. Som högskolelärare måste jag kunna förutsätta att studenterna är där för att de vill lära och alla borde kunna förstå att jag blir ledsen över att uppfattas som ett hinder, jag som vigt mitt liv åt kunskapen och inget hellre vill än att lära och tillsammans med studenterna skapa och utveckla kunskap.
När jag tar upp saken med min prefekt, som är oskyldig i sammanhanget, dimper nästa jobspost ned. Den nya trenden, får jag veta, är att närvaro på en föreläsning i sig ska ge kurspoäng. Det vill säga, studenten blir examinationsbelönad blott genom närvaro, även om denna består i att stillasittande och måhända halvsovande ta sig igenom ett 2 x 45 minuters-pass. Tokigt? Ja. Men redan verklighet på flera institutioner.
En högskola där det räcker att komma i tid till och sitta kvar på hela föreläsningen för att få poäng kommer naturligtvis att kunna peka på hög genomströmning, men den kan aldrig någonsin bli en HÖGSKOLA. Jag har inte hört talas om att det finns sådana krav eller att man gör så, men är det sant (vilket enkelt kan kollas) är det inget mindre än en katastrof som om utvecklingen fortsätter riskerar att leda till kollaps. Är det så vi ser på kunskap i Sverige idag är det bättre att lägga ner den högre utbildningen och satsa pengarna på olika former av understöd, för med en sådan syn på krav och kvalitet kommer kunskapen i samhället som helhet förflackas och Sverige riskerar att utvecklas till ett U-land. Det som tagit generationer att bygga upp med mödosamt arbete kan på kort tid raseras och det jag läser om här kan mycket väl leda till det, om vi inte gemensam tar vårt förnuft till fånga och agerar med kraft för att vända utvecklingen.
Ergo: det må finnas enstaka undantag, men studentkårsfenomenet som sådant har spårat ur. En examination bör inte kunna likställas med en avtalsförhandling, där hotfull taktik från studentkårers sida ska resultera i akademisk belöning. Dylikt beteende bör inte uppmuntras. Det bör beivras.
Dåligt beteende bör verkligen inte uppmuntras, det hör inte hemma på högskolan. Tänk om forskare krävde att få anslag utan att göra något, eller om forskning handlade om att bara visa upp sig på jobbet och se upptagen ut? Tänk om! Utan gemensamt intresse och hårt arbete tillsammans kan ingen kunskap utvecklas på högskolan. Alla som inte ställer upp på den tanken borde förpassas bort från akademin, för kunskapens och samhällsutvecklingens skull, vilket är det enda jag är lojal emot och känner ansvar för.

2 kommentarer:

Henrik sa...

Helt rätt.

Tyvärr är det svårt att nå upp till den (självklara) inställning till kunskap som du förespråkar. På gymnasiet, som förbereder de studenter som ni sedan får, blir lärarna ständigt motarbetade enligt principen Kunden har alltid rätt. Sänk kraven så blir eleven, föräldern, rektorn, VD:n för skolan och Skolinspektionen nöjd. Ja, Skolinspektionen, eftersom det gäller att visa upp att man har många godkända elever och ett högt meritvärde (oavsett om eleverna kan något). Skolinspektionen ser inte med blida ögon på att lärare underkänner elever (det vill säga: att lärare sätter rättvisa betyg). Det mest skrämmande är att flera lärare också anammar det här sättet att tänka.

Jag förstår att problemen hopar sig på högskolan, med den infantilisering och kundanpassning av gymnasiet som vi gymnasielärare tvingas bidra till.

/Henrik

Eddy sa...

Hej och tack Henrik, för ditt inspel och dina tankar, som jag (tyvärr) måste säga att jag delar. Det är ett allvarligt problem detta som det saknas enkla lösningar på. Tyvärr är det dock just det man söker, enkla lösningar som visat sig fungera. Jag tror inte det finns några sådana, problemet är av en helt annan natur och det är på inget sätt isolerat till skolan. Kunskapssamhället som det talas så mycket om håller på att urholkas eftersom det betraktas som en skoluppgift, ett läraransvar, men jag ser det snarare som ett samhällsproblem, Skolan är en spegling av samhället, inte en fabrik som producerar resultat och driver förändring. Skolan förbereder elever och studenter för medborgarskap och demokratihantering, men om samhället inte förmår hålla kunskapen och kompetenserna levande spelar det ingen roll hur bra lärarna är. Vi har alla ett gemensamt ansvar för skolan, kunskapen och utvecklingen.