Reflektioner rörande religion 3

Återvänder till debattartikeln i DN, av företrädare för den kristna kyrkan, Islam och Judendom, till tankarna om tro, vetande och det moderna samhället. Att avfärda all religion i alla sammanhang, vilket blir vanligare och vanligare idag är ett ovetenskapligt och okunnigt förhållningssätt till kyrkan som institution. Om en fundamentalism ersätts med en annan är ingenting vunnet. Vi behöver samtala om detta. Religionen har en roll att fylla även i ett samhälle byggt på vetenskap, för vetenskapen har inte alla svar på alla frågor. Det handlar, i alla fall inte idag, om en motsättning mellan tro och vetande, utan om vad som är lämpligt till vad. Kyrkan har en lång tradition av och kompetens att arbeta med frågor som saknar svar, frågor som inte går att hantera med vetenskapliga metoder. Meningen med livet, till exempel. Livet ger upphov till en lång rad frågor av den karaktären och dessa behöver hanteras för att samhället ska bli hållbart.

Teologi är vetenskapen om Gud, och det är en lika öppen vetenskap som all annan vetenskap. Hur ska man se på Gud? Det är en öppen fråga, och den ägnar sig teologer åt. Den som säger sig veta, eller som försöker tvinga på andra sitt svar, är inte troende, hen vet. Det är något annat än religion. Religion är SÖKANDET efter svar på frågor där vetenskapen saknar verktyg. Att lämna dessa frågor därhän fungerar för vissa, men inte för alla. Religionen har därför en plats att fylla, även i ett modernt samhälle. Och när nu företrädare för olika kyrkor går samman och gemensamt skriver en text är det intressant och viktigt att lyssna på vad de har att säga. Prästerna fortsätter:

Våld i religiösa skrifter?

Men visst är det väl så att det finns sådant i Koranen som uppmanar till våld, frågar sig många. Ja, det finns ställen som kan uppfattas så, särskilt när de rycks ur sitt historiska sammanhang. Till exempel kan sura 2:191 läsas som att den uppmanar direkt till att mörda alla som inte bekänner sig till islam: ”Döda dem …” Och den kanske i detta sammanhang oftast citerade Koranversen är sura 8:12 ”Låt nu svärden vina över deras huvuden och händer!”

Det är dessa passager som man brukar hänvisa till när man "leder i bevis" att Islam är en våldsförhärligande, krigisk religion som inte hör hemma i en västerländsk demokrati som Sverige. Koranen är dock, liksom alla skrifter, komplex och inte sällan motsägelsefull. Bara för att det finns IS-anhängare som säger att Koranen ger dem stöd att döda betyder inte att det är så. Att den förkrossande majoriteten av muslimer inte krigar bortträngs, liksom det faktum att det finns kristna terrorister också, som hänvisar till Bibeln. Att lita blint på någon text är aldrig hållbart, varken i religiösa sammanhang eller i vetenskapliga. Fundamentalism, okunskap, ondska och dumhet är dock inte exklusivt religiösa företeelser. Jämför inte det bästa hos dig själv med det värsta hos den du fördömer. Ska man hänvisa till eller kritisera en text måste man för det första läsa den, för det andra förstå den och för det tredje inte enbart plocka delarna som stödjer åsikten man har. Religionskritik är bra och viktigt, men ska den bli något värd måste den vara vetenskaplig.

Å andra sidan börjar varje sura med hänvisning till Guds barmhärtighet. Sura 2:256 betonar i motsats till nyss nämnda: ”Tvång ska inte förekomma i trosfrågor” och sura 5:32 säger att om man dödar en oskyldig människa är det som att döda hela mänskligheten – ett citat av många som Koranen delar med den judiska skriftsamlingen Talmud. 

Kristna vet inte alltid att det även i Bibeln finns passager där Gud framstår som allt annat än barmhärtig utan som småsint, snarstucken, våldsam. Jesus talar om att han inte har kommit med fred utan med svärd (Matteus 10:34) – en vers som också den, om den tas bokstavligt, uppmanar och legitimerar våld.

Allt handlar om hur man läser texterna och vad man gör med dem. Vetenskapen har lärt oss läsa kritiskt, och kyrkan har lärt oss är att tolka. Båda kompetenserna behövs, liksom förmågan att samtala över gränser, om frågor som rör hållbarhet och samhällsbyggande. Vad är sanningen och var finns den? Hur nås den? Svaren på dessa frågor ser olika ut beroende på hur frågan formuleras och vad man vill veta. Bildning handlar om förmågan att hantera OLIKA typer av frågor. Don efter person, brukar man säga. Det är kloka ord som gäller även här. Blind auktoritetstillit är lika problematisk inom vetenskapen som i religiösa frågor och i samhället. Det är problemet, att det finns människor som slutar tänka och som agerar okritiskt. Det problemet försvinner inte om religionen avskaffas, för det är en djupt mänsklig egenskap.

Å andra sidan finns betydligt fler delar i de heliga skrifterna som belyser Guds barmhärtighet och kärlek. Judar och kristna framhäver det (tre)dubbla kärleksbudet som centralt: ”Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv”. I sitt öppna brev till kristna ledare ”A common word between us and you” (2007) betonar ett stort antal muslimska lärde just gemenskapen kring kärleksbudet.

Kärlek är en motkraft till ondska. Det är ingen enkel lösning. Religionen har talat om kärleken och bejakat den kraften i århundraden. Och det budskapet finns i alla religioner. Vill man kriga behövs ingen kyrka, och det finns mig veterligen ingen religiös produktion av vapen. Krig har absolut förts i religionens namn, men det krigas även (och idag framförallt) av andra skäl. Sverige är en stor exportör av vapen och bidrar på det sättet till dödande och lidande. Att skylla våld och terror på kyrkan är ovetenskapligt och orättvist och mer ett resultat av tro än av vetande. Kärlek är dock inget som kyrkan har monopol på, men det massor att lära om hur man kan agera kärleksfullt i de religiösa texterna.

Man kan utnyttja olika suror och Bibelverser för att försöka legitimera i stort sett allt från heligt krig till pacifism – utan att för den sakens skull ha förstått det minsta av Bibelns eller Koranens budskap. Judisk, kristen och muslimsk teologi är medveten om att våra heliga skrifter måste ses i sina historiska sammanhang och tolkas. Tyngden av olika textdelar och vad som anses vara den mest adekvata tolkningen varierar. Det har att göra med den aktuella kontexten och olika tolkningstraditioner. I alla tre religioner förekommer både ordagrann och symbolisk tolkning samt tolkningar som förespråkar direkt tillämpning på politik och lagstiftning och sådana som förnekar varje relevans för lagstiftningen. Tolkningar av det slaget är inget modernt påfund utan har alltid funnits. Det som har tillkommit på senare tid är vetenskapliga tolkningsmetoder.

Tolkning är nyckelordet. Även vetenskapliga resultat måste tolkas för att bli meningsfulla och användbara. Tolkning är motsatsen till fundamentalism och vill man bort från bokstavstroende är tolkning en förutsättning. Tolkning får inte förväxlas med sanning. Tolkning är ett förslag. Utan samtal om tolkningens rimlighet blir den meningslös. Tolkningsarbetet är kollektivt och för människor samman. Tolkningar förändras också över tid och beroende på sammanhang.

Kärleken och tolkningen är två mänskliga egenskaper, två kompetenser som behövs i byggandet av ett hållbart samhälle. Här finns massor att lära av kyrkans företrädare, särskilt som de nu går samman och jobbar ihop. Kan de borde även vi kunna lära av varandra. Vad har vi att förlora? Det handlar om allas vår gemensamma framtid. Vi måste lyssna och samtala med varandra, dels för att förstå, dels för att kunna bygga något bra och varaktigt tillsammans.

Samma Gud?

Terrorism i islams namn slår tillbaka på islams anseende. ”Jag lämnar kyrkan om ni inte tydligt tar avstånd från Allah”, får kristna ledare höra i dessa tider. Eller så är det Allah och Gud som ställs emot varandra som svart och vitt. Sanningen är att det finns både närhet och skillnad mellan judendom, kristendom och islam. Närheten utgörs för det första av att Allah är det arabiska namnet för Gud. Arabisktalande judar och kristna kallar Gud för Allah, precis som fransktalande för Dieu, eller finsktalande för Jumala. För det andra är gudstron i alla tre religioner förknippad med berättelsen om Abraham och hans familj och alla tre förstår Gud som universums skapare. Rimligen kan det bara finnas en. På det viset är det självklart att judar, kristna och muslimer talar om samma Gud.

Motsättningen mellan Islam och Kristendom är ovetenskaplig och den som framhärdar är lika mycket extremist som extremisterna man kritiserar. Vill man verkligen förstå och finna en hållbar väg framåt går det inte att tvinga eller förbjuda, det krävs ömsesidig tillit, gemensamt intresse och en kollektiv förmåga att samtala över gränser. Det är på inget sätt lätt, men det är nödvändigt. Alla människor är del av samma mänsklighet. Ingen kan hävda sin rätt på förhand, det krävs ömsesidig förståelse för att skapa fred. Gud en en och den samma i alla religioner, för det är samma sak man far efter i allt religiöst sökande: Svar på frågorna där vetenskapen går bet. Motsättningarna mellan olika kyrkor och mellan troende och ateister är falska och skapade och alla tjänar på att överge det sättet att tänka. Det finns ingen Sanning och inget är rätt eller fel på förhand eller per definition. Samtalet, återkommer till det. Vi behöver samtala mer och debattera mindre, över alla möjliga olika typer av gränser.

Skillnaderna blir som tydligast när det blir tal om Jesus. Jesus var förstås jude, vilket kristna ibland har glömt eller förnekat. En muslim har tillsammans med Koranen stor respekt för Jesus som en av de viktigaste profeterna. Men Jesus som Guds son och världens frälsare och Gud som treenig, är det bara kristna som tror på.

Tror på, det är vad religion handlar om. Och alla tror på något. Det man vet är försvinnande lite i förhållande till allt man tror. Ofta tror man att man vet, och ibland vet man att man tror. Skillnaden mellan vad som är vad är viktig. Där finns nyckeln till framgång, via samtal. Trosfrågor kan man bara samtala om och tolkningar är aldrig rätt eller fel. Livet är en öppen fråga och alla insikter, kunskaper, kompetenser och föreställningar är viktiga att lyssna på och reflektera över. Tror man att man har svaret är man inte mottaglig för kritik, det gäller alla och det är en källa till mycket mellanmänskligt lidande. Framtiden skapas av oss som lever här. Tänk om vi i alla fall kunde enas om vad vi inte är överens om. Tänk om vi kunde lyssna på och försöka förstå varandra. Tänk om …

Goda strategier

Rädsla och aggression är dåliga rådgivare. En situation där hets utges för realism och samverkan för naivitet är kontraproduktiv. Tro, kunskap och kultur är bättre alternativ.
Religionsmöten och intelligenta samtal om religion behöver vi lika självklart som en utbildning för religiösa ledare som håller hög akademisk och teologisk kvalitet.

Kloka ord, som jag håller med om. Bildning är ett fredsprojekt och en förutsättning för hållbarhet. Rädsla och aggression är den okunniges enda vapen. Insikt om när man ska tro, när man kan veta och vad som är betingat av kultur är viktiga, hållbarhetsfrämjande och samhällsbyggande insikter som för människor samman. Realister visar sig förfärande ofta vara de som mest ihärdigt avfärdar samverkan. Det är korkat och ovetenskapligt att säga så. Vad som är realistiskt och klokt är inte nödvändigtvis enkelt och självklart, men det finns inga alternativ om man verkligen vill lösa konflikterna och utmaningarna vi människor har att hantera i dagens komplexa värld. Så länge motsättningarna underblåses och oviljan eller rädslan för det som är främmande och ovant hålls vid liv är det garanterat att alla blir förlorare. Går vi samman och försöker, lyssnar vi och jobbar tillsammans kan alla bli vinnare. Jag vet att det är så, och jag väljer att tro att det går.

Än en gång visar det sig: förvisningen av religion till det privata är en dålig lösning. Den berövar allmänheten den rikedom som finns i religiösa traditioner och leder till den intelligenta religionskritikens förfall. Inte heller är den fullständiga sekulariseringen (sekularism) en lösning. Politiskt eller ideologiskt motiverad terrorism och sekulära diktaturer har funnits i många skepnader och finns än i dag. Existentiella våndor hör till det mänskliga livet. De relaterar till de religiösa frågorna likaväl som värdegrunden i en modern demokrati gör. En sekulär stat kan och ska garantera religionsfriheten. Samtidigt måste den frihetliga, sekulära staten veta att den lever på förutsättningar som den själv inte kan garantera. Den berövar sig själv sin frihetlighet om den företräder ett sekulärt totalitetsanspråk.

Detta är kloka ord. Det handlar inte om religion ELLER vetenskap, utan om relationen mellan. Det ena ersätter inte det andra, båda behövs för att skapa en grund för människor att bygga något hållbart på. Att bara avfärda religionen utan argument och utan att sätta sig in i vad den handlar om är korkat och ovetenskapligt, och om det är synonymt med ateism eller sekularism är det en lika allvarlig källa till problem som den religiösa fundamentalismen. Om kyrkan välkomnar en intelligent religionskritik är det enormt korkat att avfärda den öppningen till samtal med hänvisning till vetenskap. Religionen har svar som fungerar på frågor som uppstår hos människor, så vad har vi att förlora på att lyssna?

Ett stort ansvar vilar inte bara på politikerna utan på oss alla som individer och medborgare. Vi undertecknare vill samverka om ansvaret för tro, kunskap och kultur som en motkraft till det som splittrar och river sönder mänskligt och medmänskligt liv.

Ansvaret för tro, kunskap och kultur är allas gemensamma ansvar och svaren på frågorna som uppstår i samhället och hos individerna när de lever sina liv finns inte nedlagda i världen, de måste skapas av oss som lever här, tillsammans. Och för att skapa svar som fungerar krävs både kompetens att hantera trosfrågor och förmåga att förstå vetenskapens möjligheter och begränsningar. Det handlar inte om antingen eller utan om både och.