Mikropolitik och segmenteringar 16 b (klargöranden)

Jag fick en klok och klargörande kommentar på förra posten i serien som jag vill lyfta och tänka vidare med eftersom det är viktigt för fortsättningen. Christopher Kullenberg skriver följande om min tolkning av olika typer av förbindelser:

Angående konnektioner och konjugationer. Jag tror det är tvärtom. Konnektionerna gäller ju för avterritorialiserade flöden, alltså den kraft mellan tegelstenarna som får dem att rasa, eller som ger dem dess kraft. En tegelsten är bara en sten på marken. Men flera tegelstenar är möjligheten till en mur eller en vägg eller tillräckligt mycket sten för att fungera som projektiler i ett upplopp. Dess "kvanta" bestäms av konnektionernas mångfald: vad kan en serie tegelstenar göra.

Jag tänkte mig förbindelserna som två olika typer av förbindelser, men glömde bort att det aldrig är så enkelt hos Deleuze och Guattari. Just den typen av förenklingar vill filosoferna bryta med. Tänk istället sammanhållning och upplösning av delar INOM en helhet, tänk kanalisering och kontroll av "makt". Världen består av delar som hålls samman och det är graden av intensitet och komplexitet i sammanhållningen som ger upphov till den värld vi lever i och kan studera. Konnektonerna är mångfalden av möjligheter eller möjliga utfall som just dessa stenar (eller vad man nu är intresserad av), i just detta sammanhang, ger upphov till. Ett annat begrepp som filosoferna använder i andra sammanhang är virtualitet, som fångar en liknande (men inte samma) egenskap. Det är viktigt att inte fasta i begreppen utan använda dem för att förstå. Begreppen är aldrig det viktiga, utan det begreppen kan göra, liksom med tegelstenarna i exemplet.

Konjunktionen bryter och stoppar dessa möjlighetsvillkor. Det är då som man bygger en mur och låser fast tegelstenarna i en funktion. Ett "hus" är en överkodning av en grupp tegelstenar, likaså en mur eller ett fullbordat upplopp som lämnar efter sig förödelse (även om upploppet i sin tur kan ha avterritorialiserat gatan).

Här har vi att göra med en bestämd funktion. När stenen låsts fast och murats in i en mur har dess möjligheter begränsats genom att den fogats in i ett sammanhang. Stenens virtualitet har realiserats i en funktion som kräver makt och energi för att förändras. Världen är i rörelse och den blir till genom flödens förändrade hastigheter, riktningar och bifurkationer. Ingenting är, allt blir. Konnektioner konjungeras, virtualitet realiseras och assemblage sluter sig samman och löses upp. Inga gränser mellan delar och helheter är fasta och definitiva, det handlar istället om föränderliga delar som rör sig i relation till varandra. I mellanrummen verkar slumpen och uppstår flyktlinjer. Konnektioner och konjunktioner är inte två olika förbindelser, det är två olika sätt att hålla samman en och samma helhet. Förändring uppstår i spelet mellan konnektion och konjuktion, mellan deterritorialisering och terriotrialisering. Där skapas framtiden, i dynamiken mellan då och sedan och av delarna som hålls samman och bildar en helhet, vilket i sin tur står i relation till andra helheter.

Tänker på Karl Marx berömda ord: "Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon." Tänker vidare på Marshall Berman, den berömde samhällsfilosofen som jag stiftade bekantskap med som student. Har inte tänkt på honom på åratal. Googar lite och inser att han är död. Han dog 2013, vilket gick mig totalt förbi. Läser Per Svenssons krönika i Sydsvenskan och finner följande passage, som kanske kan ge perspektiv till det som blivit sagt här ovan.

Ständig och ofrånkomlig förändring. Det är modernitetens essens. Det är detta som ligger i det citat från ”Kommunistiska manifestet” som Marshall Berman gjorde till boktitel: ”Everything solid melts into air” (1982), Allt som är fast förflyktigas. 

Själv växte Berman upp i Bronx, i levande judiska, irländska och italienska arbetarkvarter som han älskade. De slogs sönder, pulveriserades, skyfflades bort av motorvägsbyggarna, utvecklingen, moderniseringen. Han hatade det som skedde. Men, som han själv formulerar det, ”Hur många av judarna i Bronx, drivhus för varje form av radikalism, var villiga att slåss för det sakrosankta i det som ’alltid varit’?” 

Det är denna existentiella paradox som är det bultande hjärtat i Marshall Bermans analys av moderniteten: Den som identifierar sig med det moderna tvingas också acceptera att det hon eller han älskar förflyktigas.

Rörelse, förändring och oförutsägbara uppbrott. Tillblivelse, flyktlinjer och realiserad virtualitet. Det går att försöka hålla fast och bevara, men det är också en rörelse, en kraft, kräver aktivitet och handlingskraft. Kulturens komplexitet är hopplös svår att begripa. Därför är det bättre att följa med och försöka förstå, utan krav på fullständig klarhet. För i samma stund man förstår det som varit har det förändrats. Det är kunskapens paradox, att den alltid är historisk. Jag är intresserad av att lyssna och lära, även när jag skriver. Att skriva är att tänka är att läsa och modifiera sina tankar. Och fler tänker bättre än en. Därför blir jag glad när jag får kommentarer som tvingar mig att tänka om och som får mig att inse att jag har fel. Åter till Kullenbergs kommentar.

Det är så som man kan förstå den snabba avterritorialiserade kraften i den framväxande borgarklassen i Europa. Genom att konjugera en uppsättning kunskaper och teknologier, genom att låsa in dem i specifika funktioner (fabriker, produktion, vetenskap) så kunde man tränga undan adeln och göra den obsolet. På så sätt raserades ett socialt system byggt kring släktlinjer och ersattes med nya former av makt.

Och sedan kom arbetarrörelsen vars avterritorialiserade kraft bröt kapitalägarnas makt och konjungerade andra uppsättningar kunskaper, teknologier och affektioner till nya sätt att organisera samhället. Fast det stannade inte där. ALLT som är fast förflyktigas. Adelns makt var suverän och borgerskapets disciplinerande. Och även om arbetarna fick inflytande över ekonomin och fördelningen byggde även den makten på disciplinering. Sedan kom post-industrialismen och marknadskrafterna tog under parollen frihet och avreglering makten. Dess makt är kontrollerande, för total frihet är inte möjlig, inte inom ramen för ett samhälle. Människan är visserligen fri att välja från mångfalden och överflödet av utbud, men alla är tvungna att välja, och alla val resulterar i konsekvenser som är tvingande. Historien utspelar sig i dynamiken mellan konnektoner och konjuntioner. Ingenting är fast, allt förändras.  

Detta begreppspar är ett (av flera försök) att bryta med de inlåsande begreppen "form" och "innehåll" som för övrigt inte bör användas.

Tänker man form och innehåll förenklar man det som är komplext och försöker tvinga verkligheten att anpassa sig efter kartan. Det kan man absolut försöka göra, men det är slöseri med både tid och resurser. Det är bättre och mer hållbart att följa med, lära sig förstå och hantera förändring. Och det gör man bäst genom att samtala, vilket jag här försökt göra och tänker fortsätta göra.

Än en gång, stort tack Christopher!