Kunskapens och maktens gränser 1

Semestern sjunger nu verkligen på sista versen. På onsdag drar det akademiska året 2016/2017 igång. Traditionsenligt avslutades semestern med musik, festival och det undantagstillstånd som heter Way Out West. Tre euforiska dagar fyllda med upplevelser av skilda slag. I år regnade det mer än något annat år, men det kompenserades av fler riktigt bra konserter än vanligt. Som helhet, en verkligt fin avslutning på ett bra år och en fin början på ett nytt. En del av tjusningen med festivaler, semestrar, kultur och ja, snart sagt allt, är ovissheten. Detta att inte veta, att det inte finns några garantier för än det än det andra, det är en del av livet och verkligheten, och det är också detta som gör det så spännande att arbeta som forskare och lärare. Bara delvis går det att veta något om och påverka utfallet av det man arbetar med eller undersöker. Kunskapen är inte oändlig, den har gränser, liksom dagarna, kulturen, livet och verkligheten. Allt det vi inte vet och det som inte går att veta något om är också del av helheten. Därför är det så viktigt att acceptera detta faktum och att lära sig hantera dessa livets och verklighetens inneboende förutsättningar.

Samlar ihop mig och tar tag i saker som blivit liggande. Hittar en Understreckare från i torsdags som handlade om just det, om gränserna för vetandet och dess konsekvenser för vetenskapen. Nicklas Lundblad är det som skriver. Vad vet vi, vad vet vi inte och hur ska vi se på och hantera gränsen för kunskapen?

Kunskapens gränser kan sättas på olika sätt. Det finns etiska, kulturella, religiösa och praktiska gränser – men finns det absoluta gränser för vad vi kan veta? Upplysningens imperativ – sapere aude – handlade om det mod som krävs för att söka kunskap. Varefter vi lär oss mer och mer om världen förvandlas detta imperativ till en utmaning till oss: vill vi veta allt det som exempelvis genetiken nu kan avslöja om oss? Här ligger tyngdpunkten i en större diskussion om tekniken och kunskapen – tekniken avtäcker världen som resurs, som data och ökar mängden kunskap som vi skulle kunna tillgå om vi så önskade. Att förbli ovetande har i många fall förvandlats från ett ofrivilligt tillstånd till ett medvetet val.

Det är en intressant tid vi lever i, en ny tid. Idag är det inte längre självklart att vi ska söka kunskap om allt. Ny kunskap gör inte längre livet självklart bättre. Tvärtom finns det allt fler frågor som de flesta är överens om inte bör undersökas, och det finns gott om svar som kanske skulle kunna gå att få men som ingen vill ha. En helt ny situation som kräver helt nya saker av oss människor. Det råder långt ifrån konsensus om vad man bör göra med dessa insikter och heller inte om vilka kunskaper som är önskvärda. Som sagt, en helt ny situation i mänsklighetens historia.

Utanför denna diskussion om vetandets etik finns emellertid en annan, kanske mer grundläggande diskussion, som handlar om vad vi faktiskt kan veta överhuvudtaget. När vi drar upp konturerna för vetandets territorium börjar vi kunna skönja gränser bortom vilka vi inte kan röra oss. En kunskapens filosofi består av en ontologisk fråga om vilken kunskap som finns, en epistemologisk fråga om vad vi kan ta reda på och en etisk fråga om vad vi bör ta reda på.

I två relativt nyutkomna böcker diskuteras detta från delvis olika perspektiv. I ”The limits of reason. What science, mathematics, and logic cannot tell us” (MIT Press, 2013) skriver Noson Yanofsky om vårt förnufts gränser, och i ”What we cannot know” (4th Estate, 2016) undersöker Marcus du Sautoy  den möjliga kunskapens domäner.

Makten över vetandet handlar inte bara om vad man vet, utan lika mycket om vad som överhuvudtaget går att veta. Kan man enas om att det finns en gräns kommer den som försöker överskrida den gränsen att skilja ut sig som apart, eller kanske till och med galen. Vem ska få söka vilken kunskap, och vad menar vi med kunskap? Liksom med alla frågor finns det en kulturell aspekt att beakta. Sanningen må finnas där ute, men det räcker inte att den finns där, den behöver upptäckas, skapas och förstås för att det ska vara meningsfullt att tala om den i termer av kunskap. Och det räcker inte att jag vet, kunskap är kollektiv till sin natur. Redan dessa aspekter visar hur komplext vetenskapen är, och då har vi inte ens börjat arbetet med att faktiskt undersöka världen.

Det är kanske frestande att läsa dessa böcker som symptom på en kultur som börjat förlora litet av tilltron till upplysningens optimism. Det finns trots allt något ganska pessimistiskt i tanken på absoluta gränser för det vi kan veta – en sorts återvändande till medeltidens tanke på att vi inte ska sträva efter att veta högre ting. Inte för att vi då blir straffade av Gud, utan i den moderna versionen för att det helt enkelt är meningslöst, kanske till och med omöjligt. Tron på kunskapens gränser är i någon transposition också misstron om människans möjligheter och förmåga att ständigt upptäcka mer av världen.

Tankar kring vad som finns bortom vetandets gräns är meningslösa. Tankar på var gränsen går och vad detta betyder för oss och vårt samhälle är dock långt ifrån trivialt. Vill fördjupa mig mer i den frågan och inte slarva över ämnet. Just är jag dock lite stressad. Tar därför en liten paus och återkommer senare.