Forskningsanknytning, kunskap och kvalitet i högre utbildning 2

Fortsätter tänka högt kring begreppet forskningsanknytning, med utgångspunkt artikeln som publicerades i Universitetsläraren. Det är Nikos Macheridis, (studierektor på företagsekonomiska institutionen vid Lunds universitet) som skriver:

Jag anser att  utbildningens forskningsanknytning kan stärkas på ett antal olika sätt. För det första är det viktigt att definiera institutionella ramar för att kvalitetssäkra forskningsanknytning. Det handlar inte bara om rekrytering av disputerade lärare eller om det i kursplaner finns stycken som borgar för forskningsanknytning.

Kvalitet kan aldrig säkras, av det enkla skälet att kvalitet är ett mångfacetterat och till sin natur vagt begrepp vars syfte är att försöka fånga en dynamiskt föränderlig egenskap. Kvalitet är inget i sig själv. Därför kan kvalitet aldrig säkras. Alla försök att skapa system som garanterar en på förhand definierad kvalitet är dömda att misslyckas. Detta talar dem som utformar och säljer kvalitetssäkringssystemen tyst om, de talar bara om fördelarna med just deras system. Jag anklagar inte Macheridis för något av detta, men lägger märke till att han, liksom så många andra, uppenbarligen köpt konsulternas budskap med hull och hår. Det behövs inget system för att anställa disputerade forskare, det behövs resurser och förståelse för kunskapsvärdet av en forskarutbildning. Att kursplanerna är tydliga och beskriver kursens innehåll och mål behövs heller inga system för, det borde vara en självklarhet, en hederssak inom akademin. Och ger man lärarna mandat att arbeta med utgångspunkt i sina kunskaper och erfarenheter, samt frihet att utforma undervisningen efter eget huvud, med stöd i (egen och andras) forskning, kommer utbildningen att forskningsanknytas genom självorganisering, underifrån och mellan berörda parter vilket är mer hållbart än rigida regler och pålagor uppifrån.

Finns det en strategi för forskningsanknytning?
Vilka incitament ges för att stödja utbildningens forskningsanknytning?
Har alla lärosäten en bredd i sin forskning för att skapa forskningsanknytning i den utbildningsbredd som ges?
Hur kopplas utbildning och forskning till varandra?

Känner igen frågorna. Det är så här vi förväntas tänka kring utbildning idag. Målet är kontroll, kvalitetssäkring och (ekonomi)styrning. Frågan vi borde ställa oss är varför det plötsligt uppstått ett behov att forskningsanknyta den högre utbildningen. Handlar det inte om att nuvarande sätt att organisera högre utbildning bygger på att forskning och utbildning separerats, och om att det ansetts vara ett sätt att uppnå kvalitet? Lärare ska meritera sig sig och fokusera på pedagogik och forskare ska skriva artiklar och söka pengar, för det är vad UKÄ kräver i sina utvärderingar. Man saknar kon först när båset är tomt, så nu ska vi knyta samman en verksamhet som aldrig borde separerats. Man blir en bättre forskare av att undervisa, och en bättre högskolelärare av att forska. Varför inte se över anställningsformen för lektorer istället för att skapa ännu en administrativ pålaga som tar tid och fokus från både forskningen och undervisningen? Att gå över ån för att hämta vatten är knappast effektivt.

Det är olika logiker som styr utbildning och forskning vilket inte alltid underlättar ett konstruktivt samspel. Utbildningens forskningsanknytning beror på forskningens utbildningsanknytning.

Håller med om att problemet står att finna där, i försöket att förena det oförenliga. Jag tror att vägen fram är att främja konstruktivt samspel, men det måste växa fram underifrån och med hänsyn tagen till respektive ämne, kurs, lärare och även studenter. Det går inte att standardisera en sådan sak som forskning och följaktligen går det heller inte att skapa en mall för forskningsanknytning. Låter man lärare forska och om forskare får undervisa skapas en forskningsanknuten pedagogik där kunskapen och utvecklingen står i centrum, inte administrationen och utvärderingen av verksamheten.

För det andra måste utbildningens forskningsanknytning och lärarens kompetensutveckling knytas till varandra. Det handlar inte bara om hur stor andel av tjänsten som är avsatt för forskning utan också hur kompetensutveckling ska borga för utbildningens forskningsanknytning.

Som jag ser det är detta två sidor av samma sak, och det är också detta jag far efter. Bara genom att göra det till en självklarhet i vardagen, för både lektorer och studenter kan verklig forskningsanknytning uppnås. För att bli konstruktiv och värdefull kan det inte ske upp- eller utifrån, det måste växa fram organiskt mellan berörda parter, i vardagen. Därför går det inte att definiera vad forskningsankytning är eller skapa modeller för det, processen måste vara självorganiserande och bygga på tillit och intresse.

I dagens system för meritering väger forskningsmeriter tyngre än pedagogiska meriter och forskningens finansiering kan leda till att viss personal får möjligheter att uteslutande forska. Detta kan leda till att tillgång av forskningsaktiva lärare minskar i utbildningen och därmed äventyras forskningsanknytningen. Pedagogiken är central i lärarens kompetensutveckling. Den ska fokusera inte bara på ämneskunskaper utan också på att läraren utvecklar en pedagogik i syfte att stödja studenten att nå forskningsanknytning.

Så länge vi gör skillnad och håller isär verksamheterna, eller de olika aspekterna av samma verksamhet, kommer problemen att leva vidare. Talet om behovet av forskningsanknytning är ett symptom, inte en lösning. En högskola värd namnet talar inte om sådana behov, man bara gör det som krävs, för att man ser behovet och är intresserad av att göra ett bra jobb. Litar man inte på lärare och forskare skapas en annan profession, ett slags avakademiserad lektorsroll som bygger mer på regelföljande än självständigt, kritiskt tänkande. Och då uppstår behovet av forskningsanknytning. Med andra ord är det inte forskningsanknytning som behövs, utan en annan syn på kunskap och mer av frihet för och tillit till lektorerna.

För det tredje måste progression tydliggöras i forskningsanknytningen. Därmed är svaret på frågan när det ska forskningsanknytas given: löpande under utbildningens gång. Hur ska forskningsanknytning tillämpas på olika utbildningsnivåer? Progression i forskningsanknytning ställer krav både på forskningens bredd och djup. Det ställer krav på att lärare har goda ämneskunskaper och goda kunskaper i aktuell forskning och i forskningsprocessens steg och vedermödor.

Med andra ord finns det inga genvägar till en högre utbildning som verkligen lever upp till förväntningarna. Är det kunskap man vill ha finns inga quick fix att ta till, den kan bara växa fram mellan och underifrån.

Avslutningsvis måste det även betonas att det är en akademisk utbildning som ges. Yrkesexamina ökar påfrestningen vad gäller forskningsanknytning. För att stärka ”anställningsbarheten” ställs beprövad erfarenhet och praktisk kunskap i centrum. Teoretisk kunskap anses värdelös om den inte kopplas till praktisk erfarenhet. Läraren ska i sin pedagogik uttala vilken teoretisk utgångspunkt man har i olika illustrationer och berättelser samt lyfta fram vilka teorier som åsyftas. Därigenom kan studenten förstå varför och hur teoretiska kunskaper är relevanta i praktiken och varför kritiskt tänkande och akademisk metodträning är viktigt. Detta höjer i sin tur utbildningens kvalitet i allmänhet och studentens ”anställningsbarhet” i synnerhet.

En högre utbildning är bara högre om den inte leds mot ett på förhand definierat mål. Det är också en aspekt av verksamheten som måste beaktas om undervisningen på allvar ska bli akademisk, vilket väl är vad man far efter när man talar om behovet av forskningsanknytning. Akademisk och högre kan undervisningen på högskolan bara bli genom att placera kunskapen i centrum. Ett sätt att göra det är att fokusera på bildning. Det är inte en lösning, men ett konstruktivt förslag på hur man kan tänka för att uppnå det man vill uppnå genom att forskningsanknyta undervisningen. En mer sammanhållen BILDNINGSpolitik är vad som behövs, liksom ett stort kliv i riktning bort från den instrumentella syn på lärande och kunskap som banat väg för rigid kontroll, målstyrning och en själlöshet i skolan. Vad det svenska utbildningssystemet behöver är mer av liv och lust. Vetande behöver en motpol för att kunskapen ska bli dynamisk och användbar, för att kunskapen ska kunna omsättas i arbetet med att bygga ett hållbart samhälle.

Bildning är inget som går att kontrollera, det är en (utbildnings)kvalitet som bara kan växa i frihet, utan mål, utan styrning, ur djupet av en kunskapstörstande befolkning. Bildningens nytta ligger just i att den inte ger direkt ekonomisk avkastning. Utbildning en långsiktig samhällsinvestering, det får vi aldrig glömma!